1419 Slaver 1420; ling med dels satiriskt, dels reflexionslyriskt innehåll är Na ostrovo na blazenite (På de lycksaliges ö, 1910), en fingerad antologi med namn, lånade ur bröderna Miladinovs bulgariska folkvisor; l bio-i grafierna öfver dessa 19 uppdiktade poeter lämnade S. värdefulla bidrag till sitt eget själslif. Hans 1897 i; Leipzig påbörjade hjältedikt (Kurvava pesen, "Sången om blodet", öfv. af A. Jensen, 1913), som behandlar den bulgariska frihetsrörelsen 1876-77, blef icke fullbordad, men står dock genom sin klassiska komposition och stil som det yppersta inom modern sydslavisk epik: S. var flitig medarbetare i tidskriften "Misl", där han publicerade värdefulla essayer och öfversättningar. Dessutom öfversatte han 1911 moderna tyska skalder i urval och Nietzsches "Also sprach Zarathustra". S. kan anses som den förnämste bulgariske skalden i modern mening, i det att han med nationell originalitet förenade europeiska kulturinflytanden (från Goethe, Heine, Nietzsche m. fi.). I många episka dikter upptog han och fördjupade nationella motiv ur bulgariska folkvisor; Hans diktcykel Koledari (1903, sv. öfv. 1912). en samling jul- och nyärsvisor, återspeglar konstnärligt det idylliska bondelifvet på folkpoetisk grund. På svenska finns vidare ett litet urval reflexionslyriska dikter med titeln "Skaldeöden", 1912, och "Hymner vid öfvermänniskans död", 1916, liksom de förra öfv. af A. Jensen, som äfven skrifvit om S. i "Finsk tidskrift" 1913 och i "Rad jugoslavenske Akademie" 1914. 1-2. A-dJ. Slaver, Slaviska folk, indoeuropeiska folk (se Indoeuropéer), förenade genom de sinsemellan besläktade språk, som af dem talas, upptaga nu största delen af östra Europa och stora sträckor af norra och mellersta Asien; massor af slaviska emigranter finnas därjämte i västra Europa och Amerika. Deras hela antal beräknades 1911 (af Florinskij) till omkr. 160 mill. Med den starka folkökning (1,5 proc.), som utmärker flera af dessa folk, bl. a. ryssarna, bör siffran 1917 (trots Världskrigets förödelser) vara öfver 170 mill. Till de slaviska folken höra (med siffror från 1911 och närmast föreg. år): 1) ryssar ("storryssar") i Ryssland, Kaukasus, Sibirien, Central-Asien och andra delar af världen, 77 mill. (utom ryska riket omkr 1/2 mill.); 2) ukrainer ("lillryssar", rutener) i södra Ryssland, Bukovina, östra Galizien och nordöstra "Ungern, omkr. 33 mill. (däraf inom ryska riket 28--29 mill.); 3) bulgarer inom Bulgarien, Serbien, Grekland och Turkiet (1913 års gränser), jämte obetydliga partier i Rumänien, Ryssland och Ungern, nära 6 mill.; 4) serbokroater i Serbien, Montenegro, Österrike-Ungern (hufvudsakligen Bosnien och Hercegovina, Dalmatien, Kroatien och södra Ungern), omkr. 10 mill.; 5) slovener, med ett språk, som kunde betraktas som en serbokroatisk dialekt, hufvudsakligen i Krain, Steiermark och Kärnten, omkr. 1,5 mill. (däraf utom Habsburgska monarkien omkr. 175,000); 6) tjecher (bömare) i Böhmen, Mähren och angränsande delar af Habsburgska monarkien, samt i Amerika, 7 1/2 mill. (300,000 i Amerika); 7) slovaker, som tala en tjechisk dialekt, i nordvästra Ungern (och angränsande delar af Österrike) samt Amerika, omkr. 2 3/4 mill. (däraf i Amerika nära 400,000); 8) polacker (däri inbegripna kasjuber och slovintser) samlade i västra Ryssland och Galizien samt de östra delarna af konungariket Preussen och Amerika, omkr. 22 mill. (däraf 3 mill. i Amerika); 9) sorber l. lausitser, med två litteraturspråk och två religioner, i preussiska prov. Brandenburg och konungariket Sachsen, 157,000. -- Efter språkens inbördes släktskap delar man dessa folk i tre grupper: a) östslaver, ryssar och ukrainer; b) sydslaver, bulgarer, serbokroater, slovener; c) västslaver, tjecher, slovaker, polacker, serber. Den slaviska folkvandringen. Öfver de slaviska folkens öden faller historiens ljus senare än öfver Syd- och Väst-Europas folk. Särskildt öst- och sydslaver stodo i kulturellt afseende (familjeskick, agrariska förhållanden, sedvanerätt, folktro och folkdiktning, språkskick) ända in på 1800-talet kvar på en ålderdomlig ståndpunkt, som Syd- och Väst-Europa lämnat för tusen år sedan eller ännu tidigare. Studiet af dessa folks inre lif blir därigenom för historikern i hög grad intressant och upplysande. I fråga om slavernas yttre öden äro de mest anmärkningsvärda dragen deras väldiga förökning och utbredning i historisk tid. Den stora slaviska folkvandringen sluter sig i tiden till den germanska (se Folkvandringen) och står i vissa afseenden i sammanhang med denna. Balkanhalfön (utom Grekland), nuv. Rumänien, Siebenbürgen, Ungern och södra Österrike (Roms prov. Pannonia och Noricum) voro vid början af vår tidräkning befolkade af sinsemellan besläktade tracer, dacer, geter, illyrer; en del af dem (dacerna) romaniserades, hufvudsakligen under tiden från Trajanus till Aurelianus (107--270). Senast fr. o. m. 400-talet utbredde sig slaver s. om Karpaterna, öfver Donau-Theiss-slätten; i sällskap med bulgarer (ett turkiskt folk) gå de öfver Donau, utbreda sig öfver Bysantinska (Östromerska) rikets provinser, redan i början af 500-talet (Justinianus' och Teodoriks århundrade) visa de sig utanför Saloniki, sprida sig senare öfver Grekland, äfven öfver Peloponnesos (Morea), så att det forna Hellas på 700--800-talen håller på att bli slaviskt. Efter hand trängas de därefter undan, men massor af slaviska ortnamn i Grekland vittna ännu om den slaviska öfversvämningen. Mellan Balkan och Donau grundlade bulgarerna på 600-talet ett rike (Isperich 679), som ett par hundra år senare var fullständigt slaviseradt (det första bulgariska riket). I avarernas rike (i nordvästra Ungern), fr. o. m. 500-talets midt, utgjorde slaver en viktig beståndsdel. Knappt hade Karl den store gjort slut på detta rike, när ungrarna (på 800-talet) togo landet i besittning. Att landet då var bebodt af slaver, framgår bl. a. af de många slaviska lånorden i ungerskan (själfva hufvudstaden, Pest, har ett slaviskt namn). Under 600-talet (eller tidigare) intogo serber och kroater stora delar af det gamla Illyricum, n., n. ö. och ö. om Adriatiska hafvets öfre del. Inom ett af naturen högeligen splittradt område, själfva efter hand dragna till eller slitna mellan två kulturvärldar, den bysantinsk-orientaliska och den romersk-germanska, ha serber och kroater aldrig bildat någon nationell enhet, fast de tala samma språk. Först under nemanidernas kungaätt på 1100-talet blef Serbien (Gammalserbien) ett själfständigt, något senare ett mäktigt rike. På