Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slangång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
900- och 1000-talen hade kroaterna ett eget rike,
som emellertid snart förenades med Ungern. Det
nuv. Böhmen, som fått sitt namn af de keltiske
bojerna, var vid början af vår tidräkning befolkadt
af germanska markomanner; slaver togo landet i
besittning först på 500-talet. Samos stora slaviska
rike på 600-talet, som omfattade bl. a. äfven
Böhmen och Mähren, blef af kort varaktighet;
likaså det stormäriska riket under Svatopluk
och Rostislav på 800-talet. Det bömiska rikets
äldsta historia (fr. o. m. 900-talet) fylldes
af strider med östfrankiska riket, polacker och
ungrare. Under vår tidräknings första århundraden
nådde germanernas boplatser österut öfver Weichsel;
när genom folkvandringarna nordöstra delen af
nuv. Tyskland mer eller mindre tömdes, fylldes dessa
landsdelar i stället af slaver; under tiden för deras
största utbredning nådde de ända bort till Holstein,
i det hela upptogo de landet till Elbe; men slaver
bodde äfven v. om Elbe i nuv. Hannover och gingo
omkring mellersta Elbe ända till Saale. Det var
vender, lutetier, obotriter och hvad de allt heta,
välbekanta för våra förfäder under den tidigare
vikingatiden. Nordöstra Tyskland är öfversålladt
af slaviska ortnamn (bl. a. äro Berlin och Leipzig
slaviska). Fr. o. m. 800-talet germaniseras åter
landet efter hand, till väsentlig del genom lågtyska
(sachsiska) kolonister; och denna germanisering
fortgår alltjämt i Tyska rikets "ostmark" (i Preussen,
Posen och Schlesien). Ett polskt rike känner historien
först fr. o. m. 900-talet: under de förste Piasterna
(Boleslav den tappre, i våra förfäders mun Burislev)
räcker det i norr v. om Oder, sydligare ända till
mellersta Elbe. Stora delar af nuv. Preussen och
af nuv. nordvästra Ryssland voro emellertid då och
tidigare upptagna af baltiska (preussiska, litauiska
och lettiska) stammar; vid början af vår tidräkning,
kanske ända fram på 600-talet, upptogo baltiska
stammar ett bredt bälte från Östersjön bort till
mellersta Oka. N. om dem bodde finska folk, s. om dem
slaver. De slaver, som senare, efter genombrottet,
bodde s. ö. om Finska viken mellan Peipus och Ilmen
och ö. därom, ha i den gamla Kievska krönikan intet
stamnamn (de kallas Ilmen-slaver). Östra delen af
nuv. Ryssland till mellersta Oka och Sjeksna var ännu
på 800-talet fylld af finsk-ugriska folk: merier,
mordviner och tjeremisser, och af turkiska folk
(bl. a. bulgarer, af hvilka nutidens tjuvasjer äro
en rest). Södra delen af nuv. Ryssland (förmodligen
nästan upp till Kiev) var under århundraden före
och efter Kristi födelse upptagen af iranska folk
(skyter, sarmater), senare under 300-talet och framåt
af hvarjehanda turkiska folk: hunner, chazarer,
petjeneger, polovtser. Russifieringen af östra och
sydöstra Ryssland inleddes på 1500-talet under Ivan
den förskräcklige genom eröfringen af de Kazanska
och Astrahanska tatarrikena; russifieringen af
Syd-Ryssland genomförs definitivt först i slutet
af 1700-talet. Under Ivan börjar äfven Sibiriens
kolonisation, som på 1900-talet fått ny fart.
Hemvist för det folk, som talade det språk
(samslaviskt, urslaviskt, fornslaviskt), från hvilket
senare tiders olika slaviska språk härstamma, måste
utan tvifvel sökas i trakterna omkring öfre Dnjepr
och dess biflod Pripets, n. ö. om Karpaterna. Den
äldre medeltidens författare, bl. a.
Prokopios och Jordanes på 500-talet, kalla folket på
grekiska och latin slovener, slaveni, sclaveni
(hvilket namn går igen i nutidens slovener, slovaker
och slovintser). Som appellativ fick ordet i germanska
språk betydelsen "trä!" (sv. slaf, ty. sklave),
emedan massor af i krig fångna slaver i sydöstra
Europa såldes och arbetade som trälar. Enligt
Jordanes upptogo veneternas talrika folk, hvilka
äfven kallas sclaveni och antes, väldiga landsträckor
fr. o. m. Weichsels källor (österut). Veneder (vender)
och veneter är också det namn, under hvilket slaverna
träffas hos Ptolemaios i 2:a årh. f. Kr. och hos
Tacitus och Plinius i 1:a årh. e. Kr. De bo enligt
Tacitus ö. om germanerna, i närheten af peuciner
och finnar (på finska är Venäja = Ryssland). Under
århundradena närmast f. och e. Kr. voro goterna,
som tidigare från Skandinavien utvandrat till
trakterna kring nedre Weichsel, herrar på den
östeuropeiska slätten (mest berömd är bland goternas
härskare Ermanarik, skandinaviska hjältesagors
Jormunrek). Goternas välde måste ha varit långvarigt
och har haft genomgripande inflytande på slavernas
kultur: nästan alla ord i slaviskt språk, hvilka röra
regering, krig, finanser, äfven en del ord hörande
till det dagliga lifvet (hus, bröd m. m.) äro lån från
germansk-gotisk tunga. Ännu tidigare ha vi att söka
slavernas förfäder bland de många folk, som Herodotos
(på 400-talet f. Kr.) hört omtalas som bosatta n. om
de grekiska kolonierna vid Svarta hafvet och n. om
skyterna. Sannolikt voro hans neuroi (omkr. floden
Nura?) slaver. Till neurerna norrut drogo sig
skyterna undan, när Dareios öfver Hellesponten tågade
emot dem (513–505 f. Kr.); Dnjestr kommer enligt
Herodotos från en sjö på gränsen mellan neurer och
skyter; senare författare placera neurerna i västra
delen af Sarmatien (Ptolemaios), nära Karpaterna
(Amm. Marcellinus), kring Dnjeprs källor (Plinius). Om
slaverna eller deras förfäder under ännu äldre tider
veta vi ingenting. För så vidt den uppfattningen
är riktig, att de indoeuropeiska språkens urhem är
att söka någonstädes mellan Elbe och Dnjepr, omkring
södra delen af Östersjön, kan man anta, att slavernas
förfäder ursprungligen ej bodde långt från de trakter,
där Herodotos’ neurer voro hemma. Arkeologien, en i
Ryssland relativt ung vetenskap, ger oss ännu föga
ledning rörande Öst-Europas förhistoriska etnografi. I
fysisk-antropologiskt afseende (kroppsbyggnad, hår,
hy och ögonfärg) förete de slaviska folken de mest
växlande typer: utom de rasskillnader, som möjligen
förefunnits redan hos det urindoeuropeiska folket
och det slaviska urfolket, ha efter spridningen en
mängd olika folk adopterat slaviskt språk.
800-talet kan sägas näst efter den stora spridningen
bilda epok i slavernas historia. Då lades i Novgorod
och Kiev af svenska vikingar ("väringar", "varjager")
grunden till ett ryskt rike, som efter dem fick sitt
namn Rus; då började återgermaniseringen af nordöstra
Tyskland. Under samma århundrade lades genom två
grekiska missionärer, bröderna Kyrillos och Methodios,
grunden till det stora omvändelseverket: slaverna
fingo kristendom med ritual på eget språk (i motsats
till den västerländska kyrkans latin och tidigare
omvändelseförsöks grekiska ritual); då utformades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
