900- och 1000-talen hade kroaterna ett eget rike, som emellertid snart förenades med Ungern. Det nuv. Böhmen, som fått sitt namn af de keltiske bojerna, var vid början af vår tidräkning befolkadt af germanska markomanner; slaver togo landet i besittning först på 500-talet. Samos stora slaviska rike på 600-talet, som omfattade bl. a. äfven Böhmen och Mähren, blef af kort varaktighet; likaså det stormäriska riket under Svatopluk och Rostislav på 800-talet. Det bömiska rikets äldsta historia (fr. o. m. 900-talet) fylldes af strider med östfrankiska riket, polacker och ungrare. Under vår tidräknings första århundraden nådde germanernas boplatser österut öfver Weichsel; när genom folkvandringarna nordöstra delen af nuv. Tyskland mer eller mindre tömdes, fylldes dessa landsdelar i stället af slaver; under tiden för deras största utbredning nådde de ända bort till Holstein, i det hela upptogo de landet till Elbe; men slaver bodde äfven v. om Elbe i nuv. Hannover och gingo omkring mellersta Elbe ända till Saale. Det var vender, lutetier, obotriter och hvad de allt heta, välbekanta för våra förfäder under den tidigare vikingatiden. Nordöstra Tyskland är öfversålladt af slaviska ortnamn (bl. a. äro Berlin och Leipzig slaviska). Fr. o. m. 800-talet germaniseras åter landet efter hand, till väsentlig del genom lågtyska (sachsiska) kolonister; och denna germanisering fortgår alltjämt i Tyska rikets "ostmark" (i Preussen, Posen och Schlesien). Ett polskt rike känner historien först fr. o. m. 900-talet: under de förste Piasterna (Boleslav den tappre, i våra förfäders mun Burislev) räcker det i norr v. om Oder, sydligare ända till mellersta Elbe. Stora delar af nuv. Preussen och af nuv. nordvästra Ryssland voro emellertid då och tidigare upptagna af baltiska (preussiska, litauiska och lettiska) stammar; vid början af vår tidräkning, kanske ända fram på 600-talet, upptogo baltiska stammar ett bredt bälte från Östersjön bort till mellersta Oka. N. om dem bodde finska folk, s. om dem slaver. De slaver, som senare, efter genombrottet, bodde s. ö. om Finska viken mellan Peipus och Ilmen och ö. därom, ha i den gamla Kievska krönikan intet stamnamn (de kallas Ilmen-slaver). Östra delen af nuv. Ryssland till mellersta Oka och Sjeksna var ännu på 800-talet fylld af finsk-ugriska folk: merier, mordviner och tjeremisser, och af turkiska folk (bl. a. bulgarer, af hvilka nutidens tjuvasjer äro en rest). Södra delen af nuv. Ryssland (förmodligen nästan upp till Kiev) var under århundraden före och efter Kristi födelse upptagen af iranska folk (skyter, sarmater), senare under 300-talet och framåt af hvarjehanda turkiska folk: hunner, chazarer, petjeneger, polovtser. Russifieringen af östra och sydöstra Ryssland inleddes på 1500-talet under Ivan den förskräcklige genom eröfringen af de Kazanska och Astrahanska tatarrikena; russifieringen af Syd-Ryssland genomförs definitivt först i slutet af 1700-talet. Under Ivan börjar äfven Sibiriens kolonisation, som på 1900-talet fått ny fart. Hemvist för det folk, som talade det språk (samslaviskt, urslaviskt, fornslaviskt), från hvilket senare tiders olika slaviska språk härstamma, måste utan tvifvel sökas i trakterna omkring öfre Dnjepr och dess biflod Pripets, n. ö. om Karpaterna. Den äldre medeltidens författare, bl. a. Prokopios och Jordanes på 500-talet, kalla folket på grekiska och latin slovener, slaveni, sclaveni (hvilket namn går igen i nutidens slovener, slovaker och slovintser). Som appellativ fick ordet i germanska språk betydelsen "trä!" (sv. slaf, ty. sklave), emedan massor af i krig fångna slaver i sydöstra Europa såldes och arbetade som trälar. Enligt Jordanes upptogo veneternas talrika folk, hvilka äfven kallas sclaveni och antes, väldiga landsträckor fr. o. m. Weichsels källor (österut). Veneder (vender) och veneter är också det namn, under hvilket slaverna träffas hos Ptolemaios i 2:a årh. f. Kr. och hos Tacitus och Plinius i 1:a årh. e. Kr. De bo enligt Tacitus ö. om germanerna, i närheten af peuciner och finnar (på finska är Venäja = Ryssland). Under århundradena närmast f. och e. Kr. voro goterna, som tidigare från Skandinavien utvandrat till trakterna kring nedre Weichsel, herrar på den östeuropeiska slätten (mest berömd är bland goternas härskare Ermanarik, skandinaviska hjältesagors Jormunrek). Goternas välde måste ha varit långvarigt och har haft genomgripande inflytande på slavernas kultur: nästan alla ord i slaviskt språk, hvilka röra regering, krig, finanser, äfven en del ord hörande till det dagliga lifvet (hus, bröd m. m.) äro lån från germansk-gotisk tunga. Ännu tidigare ha vi att söka slavernas förfäder bland de många folk, som Herodotos (på 400-talet f. Kr.) hört omtalas som bosatta n. om de grekiska kolonierna vid Svarta hafvet och n. om skyterna. Sannolikt voro hans neuroi (omkr. floden Nura?) slaver. Till neurerna norrut drogo sig skyterna undan, när Dareios öfver Hellesponten tågade emot dem (513--505 f. Kr.); Dnjestr kommer enligt Herodotos från en sjö på gränsen mellan neurer och skyter; senare författare placera neurerna i västra delen af Sarmatien (Ptolemaios), nära Karpaterna (Amm. Marcellinus), kring Dnjeprs källor (Plinius). Om slaverna eller deras förfäder under ännu äldre tider veta vi ingenting. För så vidt den uppfattningen är riktig, att de indoeuropeiska språkens urhem är att söka någonstädes mellan Elbe och Dnjepr, omkring södra delen af Östersjön, kan man anta, att slavernas förfäder ursprungligen ej bodde långt från de trakter, där Herodotos' neurer voro hemma. Arkeologien, en i Ryssland relativt ung vetenskap, ger oss ännu föga ledning rörande Öst-Europas förhistoriska etnografi. I fysisk-antropologiskt afseende (kroppsbyggnad, hår, hy och ögonfärg) förete de slaviska folken de mest växlande typer: utom de rasskillnader, som möjligen förefunnits redan hos det urindoeuropeiska folket och det slaviska urfolket, ha efter spridningen en mängd olika folk adopterat slaviskt språk. 800-talet kan sägas näst efter den stora spridningen bilda epok i slavernas historia. Då lades i Novgorod och Kiev af svenska vikingar ("väringar", "varjager") grunden till ett ryskt rike, som efter dem fick sitt namn Rus; då började återgermaniseringen af nordöstra Tyskland. Under samma århundrade lades genom två grekiska missionärer, bröderna Kyrillos och Methodios, grunden till det stora omvändelseverket: slaverna fingo kristendom med ritual på eget språk (i motsats till den västerländska kyrkans latin och tidigare omvändelseförsöks grekiska ritual); då utformades