ett slaviskt alfabet, ett filologiskt mästerverk, så skickligt gjordt, att det än i dag, efter smärre förändringar, passar förträffligt för fyra öst- och sydslaviska språk; och det kyrkospråk, till hvilket brödraparet öfverflyttade eller lät öfverflytta för gudstjänsten behöfliga bibeltexter, kyrkosånger och handbok, tjänstgjorde med oundgängliga lokala nyanseringar som litteratur- och statsspråk i Ryssland till början af 1700-talet, i Serbien och Bulgarien till början och midten af 1800-talet. Redan för den gamla kievska krönikan är sambandet mellan de olika slaviska folken klart. Med den katolska kyrkans klyfning (fr. o. m. 1000-talet) klöfs emellertid också den slaviska världen i två delar, hvilka betrakta hvarandra som hedningar och i sina politiska och kulturella intressemotsatser blifvit dödliga fiender (Polen--Ryssland). På 1600-talet uppdyker tanken på ett gemensamt slaviskt språk för praktiskt bruk (Križanić); fr. o. m. Peter den store framträder Ryssland som Balkanslavernas beskyddare, och panslavismen (se d o.) vill förena alla slaviska folk under rysk ledning. Liksom Italien (Cavour) och Tyskland (Bismarck) slutit sig samman, så borde alla slaver bilda ett rike. Man glömmer därvid, att alla "slaver" motsvaras af alla germaner eller alla romaner. Litt.: Šafařik, "Slovanský národopis" (Prag, 1842; 3:e uppl. 1849), Florinskij, "Slavianskoie plemia" (Kiev, 1907), Niederle, "Obozrěnie sovremennago slavianstva" (Petersburg, 1909; i Jagićs "Slav. encyklopedi"), alla med kartor; senaste kartan, "Etnograf. karta zapadnago slavianstva i zapadnoi Rusi", är af Florinskij (Kiev, 1911). Rörande slavernas historia äro hufvudarbetena Šafařik, "Slavische alterthümer" (1843--44; det tjechiska originalet 1837, ny uppl. i Šafařiks samlade skrifter, 1--2, 1863; räcker till 988), och Niederle, "Slovanské starožitnosti" (Prag, 1902 ff.; hittills 3 dlr); märk vidare Pogodin, "Slavianskij mir" (Moskva, 1915), A. Jensen, "Slavia, från Volga till Donau -- från Donau till Adria och Bosporen" (Stockholm, 1896--97), "Habsburg" och "Slaverna och världskriget" (1916). Om slaverna i Amerika se Balch, "Our fellow citizens" (New York, 1910). Äldre lagurkunder: Jireček, "Svod zákonův slovanských" (Prag, 1880). Pypin och Spasowicz, "Geschichte der slavischen literaturen" (öfv. fr. ry., 3 bd, Leipzig, 1880--84; innehåller icke den ryska litteraturen). Tidskrifter: "Archiv für slavische philologie", utg. af Jagić (Berlin, 1876 ff.), "Revue slavistique" (Krakau, 1908 ff.; det mesta på polska) och "Zeitschrift für osteuropäische geschichte", utg. af Schiemann (Berlin, 1910 ff.). Lll. Slave river [slei'v rivə]. Se Slaffloden. Slavernas apostlar. Se Kyrillos, sp. 464. Sla'vici [-vitj], Joan, rumänsk författare, f. 1846 i Siebenburgen, studerade i Budapest och Wien och slog sig 1876 ned i Bukarest, där han utgaf tidskriften "Yatra". Han har författat skådespel (däribland komedien F äta de Birau, Bydomarens dotter, 1870, och sorgespelet Gaspar Graziani 1888) och novellsamlingen Novele din popor (Bynoveller, 1881). Dessutom skref han Die rumänen in Ungarn, Siebenburgen und der Bukowina och utgaf jämte Hormuzak Documente pentru istoria Rominilor. På svenska finns novellen "Byskvallret" i "Från Rumänien" (1895). A-d J. Slavien. Se P om m er n, sp. 1327. Slavine tskij, Jepifanij, lillrysk teolog och filolog, d. 1676, var lärare vid "brödraskolan" i Kiev och kallades 1650 till Moskva för att öfver-sätta grekiska böcker och undervisa i tjudovska klosterskolan. 1674 utförde han en öfversättning af nya testamentet från grekiska till kyrkoslaviska och af Mose böcker samt var patriarken Nikon behjälplig vid textrevidering och tolkning af kyrkofäderna. Hans tolkningar voro tunga och svårfatt-liga på grund af den pedantiska formella troheten mot originalen, men hans egna skrifter röja en ganska ren språkbehandling. Dessutom författade han ett fortfarande otryckt Leksikon gr eko-slav j ano-latinskij och ett på nya testamentets ordförråd grundadt Leksikon filologiljeskij. A-d J. Slavisk, som tillhör, är utmärkande för eller handlar om slaverna. Slaviska kongressen. Se Panslavism, sp. 1455. Slaviska språk talas af sammanlagdt öfver 170 mill., hufvudsakligen i östra Europa, sedan 1500-talet äfven i Asien (ryska och polska kolonister och förvisade i Sibirien och Central-Asien) och sedan 1800-talet i Nord-Amerika (3 mill. polacker, därjämte mest ryssar, serbokroater, tjecher och slovaker), utanför dessa länder af ytterligare 1/2--1 mill. emigranter. Vi känna ett dussin slaviska språkformer, som efter vanligt uttryckssätt -- då man mindre fäster sig vid deras inbördes afstånd än vid deras litterära ställning -- kunna räknas som språk: 1) ryska (storryska) i mellersta och norra Ryssland, norra och mellersta Asien; 2) ukrainska (lillryska, ruteniska) i södra Ryssland, östra Galizien och nordöstra Ungern; 3) bulgariska i Bulgarien, Serbien, Grekland och Turkiet; 4) serbokroatiska i Serbien, Montenegro och Österrike-Ungern (kallas serbiska och skrifves med slaviska bokstäfver, såvidt de talande ha grekisk-katolsk religion; kallas kroatiska och skrifves med latinska bokstäfver, såvidt de talande ha romersk-katolsk religion); 5) slovenska hufvudsakligen i Kärnten, Krain och Steiermark; 6) tjechiska i Böhmen och Mähren samt angränsande landsdelar af det cisleithanska Österrike; 7) slovakiska i nordvästra Ungern; 8) polska i västliga delar af det hittillsvarande ryska riket, västra Galizien samt konungariket Preussens östra provinser; 9) kasjubiska, med en tämligen anspråkslös litteratur från 1800- och 1900-talen, i Väst-Preussen (och Pommern); 10) öfversorbiska (öfverlausitz-vendiska) inom konungariket Sachsen och preussiska Brandenburg; 11) lågsorbiska (låglausitz-vendiska) inom Preussen (Brandenburg); 12) polabiska, ett nu utdöde språk, som talades långt in på 1700-talet i en trakt af Hannover. (Rörande områden och folktal för de olika språken se Slaver.) Af dessa "språk" äro med hänsyn till sin lingvistiska ställning slovakiskan att anse som en tjechisk dialekt, kasjubiskan möjligen som en polsk dialekt; hög- och lågsorbiska kunna anses som dialekter af samma språk; slovenskan står mycket nära serbokroatiskan (förbindelseleden är Kroatiens kaj-dialekt, som står närmare slovenska