Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slangång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett slaviskt alfabet, ett filologiskt mästerverk,
så skickligt gjordt, att det än i dag, efter smärre
förändringar, passar förträffligt för fyra öst- och
sydslaviska språk; och det kyrkospråk, till hvilket
brödraparet öfverflyttade eller lät öfverflytta
för gudstjänsten behöfliga bibeltexter, kyrkosånger
och handbok, tjänstgjorde med oundgängliga lokala
nyanseringar som litteratur- och statsspråk i
Ryssland till början af 1700-talet, i Serbien och
Bulgarien till början och midten af 1800-talet. Redan
för den gamla kievska krönikan är sambandet mellan de
olika slaviska folken klart. Med den katolska kyrkans
klyfning (fr. o. m. 1000-talet) klöfs emellertid också
den slaviska världen i två delar, hvilka betrakta
hvarandra som hedningar och i sina politiska och
kulturella intressemotsatser blifvit dödliga fiender
(Polen–Ryssland). På 1600-talet uppdyker tanken på
ett gemensamt slaviskt språk för praktiskt bruk
(Križanić); fr. o. m. Peter den store framträder
Ryssland som Balkanslavernas beskyddare, och
panslavismen (se d o.) vill förena alla slaviska
folk under rysk ledning. Liksom Italien (Cavour)
och Tyskland (Bismarck) slutit sig samman, så borde
alla slaver bilda ett rike. Man glömmer därvid,
att alla "slaver" motsvaras af alla germaner eller
alla romaner.
Litt.: Šafařik, "Slovanský národopis" (Prag, 1842; 3:e
uppl. 1849), Florinskij, "Slavianskoie plemia" (Kiev,
1907), Niederle, "Obozrěnie sovremennago slavianstva"
(Petersburg, 1909; i Jagićs "Slav. encyklopedi"),
alla med kartor; senaste kartan, "Etnograf. karta
zapadnago slavianstva i zapadnoi Rusi", är af
Florinskij (Kiev, 1911). Rörande slavernas historia
äro hufvudarbetena Šafařik, "Slavische alterthümer"
(1843–44; det tjechiska originalet 1837, ny uppl. i
Šafařiks samlade skrifter, 1–2, 1863; räcker till
988), och Niederle, "Slovanské starožitnosti" (Prag,
1902 ff.; hittills 3 dlr); märk vidare Pogodin,
"Slavianskij mir" (Moskva, 1915), A. Jensen, "Slavia,
från Volga till Donau – från Donau till Adria och
Bosporen" (Stockholm, 1896–97), "Habsburg" och
"Slaverna och världskriget" (1916). Om slaverna i
Amerika se Balch, "Our fellow citizens" (New York,
1910). Äldre lagurkunder: Jireček, "Svod zákonův
slovanských" (Prag, 1880). Pypin och Spasowicz,
"Geschichte der slavischen literaturen" (öfv. fr. ry.,
3 bd, Leipzig, 1880–84; innehåller icke den ryska
litteraturen). Tidskrifter: "Archiv für slavische
philologie", utg. af Jagić (Berlin, 1876 ff.),
"Revue slavistique" (Krakau, 1908 ff.; det mesta
på polska) och "Zeitschrift für osteuropäische
geschichte", utg. af Schiemann (Berlin, 1910 ff.).
Lll.
Slave river [slei’v rivə]. Se Slaffloden.
Slavernas apostlar. Se Kyrillos, sp. 464.
Sla’vici [-vitj], Joan, rumänsk författare, f. 1846 i
Siebenburgen, studerade i Budapest och Wien och slog
sig 1876 ned i Bukarest, där han utgaf tidskriften
"Yatra". Han har författat skådespel (däribland
komedien F äta de Birau, Bydomarens dotter, 1870, och
sorgespelet Gaspar Graziani 1888) och novellsamlingen
Novele din popor (Bynoveller, 1881). Dessutom skref
han Die rumänen in Ungarn, Siebenburgen und der
Bukowina och utgaf jämte Hormuzak Documente pentru
istoria Rominilor. På
svenska finns novellen "Byskvallret"
i "Från Rumänien" (1895).
A-d J.
Slavien. Se P om m er n, sp. 1327.
Slavine tskij, Jepifanij, lillrysk teolog och filolog,
d. 1676, var lärare vid "brödraskolan" i Kiev och
kallades 1650 till Moskva för att öfver-sätta grekiska
böcker och undervisa i tjudovska klosterskolan. 1674
utförde han en öfversättning af nya testamentet från
grekiska till kyrkoslaviska och af Mose böcker samt
var patriarken Nikon behjälplig vid textrevidering
och tolkning af kyrkofäderna. Hans tolkningar voro
tunga och svårfatt-liga på grund af den pedantiska
formella troheten mot originalen, men hans egna
skrifter röja en ganska ren språkbehandling. Dessutom
författade han ett fortfarande otryckt Leksikon gr
eko-slav j ano-latinskij och ett på nya testamentets
ordförråd grundadt Leksikon filologiljeskij.
A-d J.
Slavisk, som tillhör, är utmärkande för eller handlar
om slaverna.
Slaviska kongressen. Se Panslavism, sp. 1455.
Slaviska språk talas af sammanlagdt öfver 170 mill.,
hufvudsakligen i östra Europa, sedan 1500-talet
äfven i Asien (ryska och polska kolonister och
förvisade i Sibirien och Central-Asien) och sedan
1800-talet i Nord-Amerika (3 mill. polacker,
därjämte mest ryssar, serbokroater, tjecher och
slovaker), utanför dessa länder af ytterligare
1/2–1 mill. emigranter. Vi känna ett dussin slaviska
språkformer, som efter vanligt uttryckssätt – då man
mindre fäster sig vid deras inbördes afstånd än vid
deras litterära ställning – kunna räknas som språk:
1) ryska (storryska) i mellersta och norra Ryssland,
norra och mellersta Asien; 2) ukrainska (lillryska,
ruteniska) i södra Ryssland, östra Galizien och
nordöstra Ungern; 3) bulgariska i Bulgarien, Serbien,
Grekland och Turkiet; 4) serbokroatiska i Serbien,
Montenegro och Österrike-Ungern (kallas serbiska och
skrifves med slaviska bokstäfver, såvidt de talande
ha grekisk-katolsk religion; kallas kroatiska och
skrifves med latinska bokstäfver, såvidt de talande ha
romersk-katolsk religion); 5) slovenska hufvudsakligen
i Kärnten, Krain och Steiermark; 6) tjechiska
i Böhmen och Mähren samt angränsande landsdelar
af det cisleithanska Österrike; 7) slovakiska i
nordvästra Ungern; 8) polska i västliga delar af
det hittillsvarande ryska riket, västra Galizien samt
konungariket Preussens östra provinser; 9)
kasjubiska, med en tämligen anspråkslös litteratur
från 1800- och 1900-talen, i Väst-Preussen (och
Pommern); 10) öfversorbiska (öfverlausitz-vendiska)
inom konungariket Sachsen och preussiska Brandenburg;
11) lågsorbiska (låglausitz-vendiska) inom Preussen
(Brandenburg); 12) polabiska, ett nu utdöde
språk, som talades långt in på 1700-talet i en trakt
af Hannover. (Rörande områden och folktal för de olika
språken se Slaver.) Af dessa "språk" äro med hänsyn
till sin lingvistiska ställning slovakiskan att anse
som en tjechisk dialekt, kasjubiskan möjligen som
en polsk dialekt; hög- och lågsorbiska kunna anses
som dialekter af samma språk; slovenskan står mycket
nära serbokroatiskan (förbindelseleden är Kroatiens
kaj-dialekt, som står närmare slovenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
