Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska språk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än kroatiska). Mellan ryska och ukrainska,
mellan bulgariska och serbiska finnas breda
öfvergångsbälten, hvilkas språk i växlande
proportioner förete en blandning af de angränsande
språkens karaktärer. Öfvergångsmål finnas äfven mellan
polska och tjechiska. Efter närmare och fjärmare
släktskap fördela sig de slaviska språken i tre
grupper: a) östslaviska = ryska och ukrainska; b)
sydslaviska = bulgariska, serbokroatiska, slovenska;
c) västslaviska = tjechiska, slovakiska, polska,
kasjubiska, hög- och lågsorbiska, polabiska.
I det hela stå de slaviska språken till bildning och
ordförråd närmare hvarandra, än t. ex. de germanska
eller de romanska göra. Äfven de, som stå hvarandra
närmast, t. ex. tjechiska och polska, eller ryska
och ukrainska, äro dock mera skilda än t. ex. svenska
och danska. Att skillnaderna icke äro större, står i
sammanhang med, att den språkliga differentieringen
och den lokala spridningen af slaviskt språk äro af
jämförelsevis sent datum. Före den stora spridningen
ha vi att räkna med ett samslaviskt språk, visserligen
utan tvifvel splittradt i munarter, men med rätt små
skiljaktigheter mellan dessa. Med större olikheter
ha vi att räkna, först sedan de olika stammarna
intagit sina nuvarande boplatser. Med goda skäl
torde vi sålunda kunna tala om skilda slaviska
språk fr. o. m. 700-talet, och deras olikheter stå
sannolikt i något beroende af de språk, som förut
talades i af slaverna upptagna landsdelar, af folk,
med hvilka slaverna blandade sig. Det äldsta språk,
som är oss i detalj bekant, är det fornbulgariska
(sannolikt macedonisk-slaviska) språk, till hvilket
Kyrillos och Methodios och deras medhjälpare på
800-talet från grekiska öfversatte de för kristen
gudstjänst nödvändiga böckerna, det kyrkoslaviska
språket. Detta språk var då ännu så likt ryska och
serbiska, att ryssar och serber kunde uppfatta det som
sitt språk i prästers och andra kyrkotjänares mun;
t. o. m. inom det stormäriska riket, där det först
brukades vid gudstjänsten, kunde språket fattas
som folkets eget språk. Det kan antagas, att en
del af de skiljaktigheter, som nu karakterisera och
redan på 800-talet karakteriserade olika slaviska
språk, hade sin begynnelse i tidigare dialekter
inom det gemensamma samslaviska språk, som talades
inom de västra delarna af nuv. Ryssland. Dettta
samslaviska språk – om vi tänka oss detsamma i tiden
sträcka sig fram till 700-talet – med karaktärer,
som ännu återfinnas i alla slaviska språk eller
ligga till grund för deras senare utveckling, var
i sin ordning ett af flera indoeuropeiska språk,
koordineradt med ett sam-ariskt språk (som senare
gett upphof till hvarjehanda iranska och indiska
språk), ett sambaltiskt språk (som senare gett
upphof till preussiska, litauiska och lettiska),
ett samgermanskt språk (som senare gett upphof till
gotiska, tyska, svenska o. s. v.) samt åtskilliga
andra äldre indoeuropeiska språk. Dess tillvaro
sträcker sig alltså från tiden för de slaviska
språkens definitiva åtskillnad bakåt till en tid,
då det indoeuropeiska urspråket skilde sig i flera
olika språk: ariskt, baltiskt, germanskt, keltiskt
språk o. s. v., några tusen år f. Kr. De karaktärer,
som skilja (eller tidigare skilt) slaviskt språk från
angränsande ariskt eller baltiskt eller andra språk,
ha utan tvifvel sitt ursprung i dialektala olikheter
inom det indoeuropeiska urspråket. Det
urslaviska språk, som karakteriserades dels genom sådana
från urspråket ärfda dialektegenheter, dels genom
särmärken, som utbildat sig under en kortare eller
längre öfvergångs-(differentierings-)period, undergick
sedan, under samslavisk tid, en mängd förändringar,
innan det kom i det skick, fornslaviska, som
vi förutsätta för tiden närmast före splittringen i
skilda slaviska språk och som utgångspunkt för dessa,
en historia, som kan sträcka sig öfver 4,000–5,000 år,
kanske mera.
De mest iögonenfallande karaktärer (daterande sig
från mycket olika tider), som utmärka slaviska språk
i jämförelse med andra indoeuropeiska, äro följande:
Fonetiska. 1) Den främre palatalseriens konsonanter
ha blifvit hväsljud, t. ex. ry. prosíti, bedja,
jfr lat. procus, ry. znati, veta, lat. i-gno-rare,
ry. vezú, forslar, jfr lat. veho. 2) Rena velarer
och labio-velarer ha sammanfallit, t. ex. ry. gosti,
gäst, jfr lat. hostis, ry. tselyj (ur koil-), jfr
sv. hel, och fornslav. či-to (ur ki-), jfr lat. quid,
ry. gnati, jaga, jfr grek. θείνω, φόνος. De
slaviska språken höra
– jämte de ariska (iranska och indiska),
armeniska, tracisk-illyrisk-albanesiska
och baltiska språken till den östindoeuropeiska
språkgruppen, satem-språk (iran. satem, slav. suto
emot grek. hekaton, lat. centum). 3) Äldre
aspirator förlora aspirationen (liksom i
baltiska, germanska och keltiska språk),
t. ex. ry. berú, tager, jfr sanskr. bhárāmi, grek.
φέρω, sv. bära, medu, jfr grek. μέθυ, ry.
gosti, jfr lat. hostis, ty. gast, medan ind.-europ,
p, t, k och b, d, g (i motsats till i germanska språk)
ej förskjutas. 4) S har under vissa omständigheter
öfvergått till ett ljud, identiskt med ty. ch,
t. ex. vetuch, jfr lat. vetus, ry. moch, sv. mossa.
5) k, g, ch före palatal ("mjuk") vokal ha
blifvit č (tje-ljud), ž (som i fr.
jour), š (sje-ljud), t. ex. či-to, hvad, jfr
quid, po-ložiti, jfr sv. lägga, ucho, öra, plur. uši.
6) I vissa fall ha k, g, ch blifvit ts, dz (z), s,
t. ex. ry. litsó, ansikte, jfr lekamen, ry. kniazi,
furste, af germ. kuningi, n. plur. prorotsi, profeter
till sing. prorok, jfr lat. loquor. 7) Ett
konsonantiskt i (j) inficierar föregående kons. i
det hela ungefär som i sv., t. ex. mečú, kastar, ur
met-jú, meža (och mežda), lat. media, plačet,
gråter, ur plak-jet ry. šiti, sy, jfr got.
siujan, och jfr sv. tjära uttaladt čära, äldre
tiara, ty. theer, kjortel uttaladt čortel, sjunga
uttaladt šunga o. s. v. I öst- och sydslaviska
språk inskjutes ett l efter labial, t. ex. liubliú,
älskar, zemlia, jord, jfr po. lubię, zemia
– en differens, som torde bero på äldre
dialektskillnad inom samslaviskt språk. 8)
jo har öfvergått till je (progressivt omljud),
t. ex. fnslav. more, haf, litse jämte slovo (o- och
jo-stammar). 9) l före "hård" vokal har öfverallt
haft och har i ryska och polska ännu ett "gutturalt"
uttal, som gör, att det för örat snarast liknar
ett å-ljud (i vissa slaviska språk har det också
öfvergått till å- eller u-ljud, jfr fr. aube ur
lat. albam). 10) Äldre långt <i>ū<i></i> förlorade i slaviskt
språk sin labiala färg och öfvergick till ett
slags "hårdt" </i>i-ljud (uttaladt med mellersta
delen af tungan utan medverkan af läpparna,
ry. ы, po. y (i andra språk senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
