än kroatiska). Mellan ryska och ukrainska, mellan bulgariska och serbiska finnas breda öfvergångsbälten, hvilkas språk i växlande proportioner förete en blandning af de angränsande språkens karaktärer. Öfvergångsmål finnas äfven mellan polska och tjechiska. Efter närmare och fjärmare släktskap fördela sig de slaviska språken i tre grupper: a) östslaviska = ryska och ukrainska; b) sydslaviska = bulgariska, serbokroatiska, slovenska; c) västslaviska = tjechiska, slovakiska, polska, kasjubiska, hög- och lågsorbiska, polabiska. I det hela stå de slaviska språken till bildning och ordförråd närmare hvarandra, än t. ex. de germanska eller de romanska göra. Äfven de, som stå hvarandra närmast, t. ex. tjechiska och polska, eller ryska och ukrainska, äro dock mera skilda än t. ex. svenska och danska. Att skillnaderna icke äro större, står i sammanhang med, att den språkliga differentieringen och den lokala spridningen af slaviskt språk äro af jämförelsevis sent datum. Före den stora spridningen ha vi att räkna med ett samslaviskt språk, visserligen utan tvifvel splittradt i munarter, men med rätt små skiljaktigheter mellan dessa. Med större olikheter ha vi att räkna, först sedan de olika stammarna intagit sina nuvarande boplatser. Med goda skäl torde vi sålunda kunna tala om skilda slaviska språk fr. o. m. 700-talet, och deras olikheter stå sannolikt i något beroende af de språk, som förut talades i af slaverna upptagna landsdelar, af folk, med hvilka slaverna blandade sig. Det äldsta språk, som är oss i detalj bekant, är det fornbulgariska (sannolikt macedonisk-slaviska) språk, till hvilket Kyrillos och Methodios och deras medhjälpare på 800-talet från grekiska öfversatte de för kristen gudstjänst nödvändiga böckerna, det kyrkoslaviska språket. Detta språk var då ännu så likt ryska och serbiska, att ryssar och serber kunde uppfatta det som sitt språk i prästers och andra kyrkotjänares mun; t. o. m. inom det stormäriska riket, där det först brukades vid gudstjänsten, kunde språket fattas som folkets eget språk. Det kan antagas, att en del af de skiljaktigheter, som nu karakterisera och redan på 800-talet karakteriserade olika slaviska språk, hade sin begynnelse i tidigare dialekter inom det gemensamma samslaviska språk, som talades inom de västra delarna af nuv. Ryssland. Dettta samslaviska språk -- om vi tänka oss detsamma i tiden sträcka sig fram till 700-talet -- med karaktärer, som ännu återfinnas i alla slaviska språk eller ligga till grund för deras senare utveckling, var i sin ordning ett af flera indoeuropeiska språk, koordineradt med ett sam-ariskt språk (som senare gett upphof till hvarjehanda iranska och indiska språk), ett sambaltiskt språk (som senare gett upphof till preussiska, litauiska och lettiska), ett samgermanskt språk (som senare gett upphof till gotiska, tyska, svenska o. s. v.) samt åtskilliga andra äldre indoeuropeiska språk. Dess tillvaro sträcker sig alltså från tiden för de slaviska språkens definitiva åtskillnad bakåt till en tid, då det indoeuropeiska urspråket skilde sig i flera olika språk: ariskt, baltiskt, germanskt, keltiskt språk o. s. v., några tusen år f. Kr. De karaktärer, som skilja (eller tidigare skilt) slaviskt språk från angränsande ariskt eller baltiskt eller andra språk, ha utan tvifvel sitt ursprung i dialektala olikheter inom det indoeuropeiska urspråket. Det urslaviska språk, som karakteriserades dels genom sådana från urspråket ärfda dialektegenheter, dels genom särmärken, som utbildat sig under en kortare eller längre öfvergångs-(differentierings-)period, undergick sedan, under samslavisk tid, en mängd förändringar, innan det kom i det skick, fornslaviska, som vi förutsätta för tiden närmast före splittringen i skilda slaviska språk och som utgångspunkt för dessa, en historia, som kan sträcka sig öfver 4,000--5,000 år, kanske mera. De mest iögonenfallande karaktärer (daterande sig från mycket olika tider), som utmärka slaviska språk i jämförelse med andra indoeuropeiska, äro följande: Fonetiska. 1) Den främre palatalseriens konsonanter ha blifvit hväsljud, t. ex. ry. prosít_i, bedja, jfr lat. procus, ry. znat_i, veta, lat. i-gno-rare, ry. vezú, forslar, jfr lat. veho. 2) Rena velarer och labio-velarer ha sammanfallit, t. ex. ry. gost_i, gäst, jfr lat. hostis, ry. tselyj (ur koil-), jfr sv. hel, och fornslav. či-to (ur ki-), jfr lat. quid, ry. gnat_i, jaga, jfr grek. θείνω, φόνος. De slaviska språken höra -- jämte de ariska (iranska och indiska), armeniska, tracisk-illyrisk-albanesiska och baltiska språken till den östindoeuropeiska språkgruppen, satem-språk (iran. satem, slav. suto emot grek. hekaton, lat. centum). 3) Äldre aspirator förlora aspirationen (liksom i baltiska, germanska och keltiska språk), t. ex. ry. berú, tager, jfr sanskr. bhárāmi, grek. φέρω, sv. bära, medu, jfr grek. μέθυ, ry. gost_i, jfr lat. hostis, ty. gast, medan ind.-europ, p, t, k och b, d, g (i motsats till i germanska språk) ej förskjutas. 4) S har under vissa omständigheter öfvergått till ett ljud, identiskt med ty. ch, t. ex. vetuch, jfr lat. vetus, ry. moch, sv. mossa. 5) k, g, ch före palatal ("mjuk") vokal ha blifvit č (tje-ljud), ž (som i fr. jour), š (sje-ljud), t. ex. či-to, hvad, jfr quid, po-ložiti, jfr sv. lägga, ucho, öra, plur. uši. 6) I vissa fall ha k, g, ch blifvit ts, dz (z), s, t. ex. ry. litsó, ansikte, jfr lekamen, ry. kniaz_i, furste, af germ. kuningi, n. plur. prorotsi, profeter till sing. prorok, jfr lat. loquor. 7) Ett konsonantiskt i (j) inficierar föregående kons. i det hela ungefär som i sv., t. ex. mečú, kastar, ur met-jú, meža (och mežda), lat. media, plačet, gråter, ur plak-jet ry. šiti, sy, jfr got. siujan, och jfr sv. tjära uttaladt čära, äldre tiara, ty. theer, kjortel uttaladt čortel, sjunga uttaladt šunga o. s. v. I öst- och sydslaviska språk inskjutes ett l efter labial, t. ex. liubliú, älskar, zemlia, jord, jfr po. lubię, zemia -- en differens, som torde bero på äldre dialektskillnad inom samslaviskt språk. 8) jo har öfvergått till je (progressivt omljud), t. ex. fnslav. more, haf, litse jämte slovo (o- och jo-stammar). 9) l före "hård" vokal har öfverallt haft och har i ryska och polska ännu ett "gutturalt" uttal, som gör, att det för örat snarast liknar ett å-ljud (i vissa slaviska språk har det också öfvergått till å- eller u-ljud, jfr fr. aube ur lat. albam). 10) Äldre långt ū förlorade i slaviskt språk sin labiala färg och öfvergick till ett slags "hårdt" i-ljud (uttaladt med mellersta delen af tungan utan medverkan af läpparna, ry. ы, po. y (i andra språk senare