öfvergånget till i-ljud), t. ex. dym = grek. θῦμός, lat. fūmus, ry. syrói, sv. sur. 11) a och o ha sammanfallit liksom i ariska, baltiska och germanska språk, jfr med kort vokal ry. os_i, axel, och lat. axis, ry. gost_i, gäst, och lat. hostis, med lång vokal ry. mat_i, moder, och lat. māter, ry. dar, gåfva, och grek. δῶρον. 12) Äldre långt ē och (i vissa fall) ai- och oi-diftonger ha sammanfallit i en diftong ia e. d., som sedan i olika språk haft växlande öden (ä-e, i, je-ije), t. ex. fnslav. věra, lat. vērus, imp. andra pers. plur. berěte = grek. φέροιτε, ry. tsěna, pris, jfr lat. poena. 13) "Liquida sonans" representeras af två varianter, en "mjuk" (i-haltig) och en hård (u-haltig), t. ex. fnslav. sm_irtĭ, död, jfr ry. u-mru, lat. mors, č_irvi, mask., lit. kirmis och å andra sidan k_určima, krog, g_urlo, strupe (i ry. med vokal: smert_i, červ_i, korčma, gorlo, i bulg., serb., tjech. alltjämt med sonantiskt r o. s. v.). En hel grupp af ljudutvecklingar beror på en tendens att undvika "sluten" stafvelse, så 14) ha kons. i allmänhet fallit bort i utljud, t. ex. s och t i andra o. tredje pers. sing. imp. berí, tag, jfr grek. φέροις, φέροι; s i nom. nebo, himmel, jfr grek. νέφος, fnslav. nom. gosti, lat. hostis, m i ack. sing. gosti, lat. hostem, -ms i ack. pl. gosti, jfr got. gastins, nts i pres. partic. bery, jfr grek. φέρων φέροντος. 15) Af två kons. har den förra fallit, t. ex. ry. osá, vespa, jfr lit. vapsa, inf. žit_i, lefva, bredvid pres. živú, jfr lat. vivus, pletu, flätar, jfr lat. plecto, son, dröm, jfr grek. hypnos. 16) m och n i inljud före kons. och i vissa fall äfven i utljud sammansmälta med föregående vokal till nasalvokal som i franska (eller bortfalla), t. ex. polska ząb, jfr grek. γόμφος, sv. kam, fbulg. ǫzuku, jfr lat. angustus, sv. dial. ång, fbulg. pęti, fem. jfr lat. quinque, ack. sing. fem. po. wodę, jfr grek. τιμήν (attiskt för timān). 17) Äldre diftonger sammandragas till enkel vokal, t. ex. ry. do-stig-nut_i, jfr grek. στεῖχω, sv. stiga; ucho, öra, jfr lat. auris (ur ausis), sv. öra ur äldre øyra; 18) Förbindelsen r och l + kons. bortskaffas antingen genom metates eller genom inskott af vokal, t. ex. brěg och béreg, strand, för äldre berg, glavá l. golová för äldre golva, hufvud. 19) Äldre korta i och u ha undergått något slags reduktion i uttalet och senare i alla slaviska språk bortfallit i öppen stafvelse, öfvergått till full vokal i sluten, t, ex. fnslav. staritsi, ry. starets med gen. startsa, fnslav. sunu, dröm (grek. hypnos), har gett ry. son, serb. san, po. sen o. s. v., men i gen. sna. 20) De slaviska språken ha, som andra indoeuropeiska språk, haft två musikaliska accenttyper (ordmelodier), ännu bevarade blott i serb., i ryskan reflekterade af växlingen vóron, korp. och voróna, kråka (parallellt med. lit. varnas och vârna), och accenten var i samslavisk tid rörlig, som den ännu är i ry., bulg. och serb., t. ex. ry. nom. vodá, ack. vódu. I ordböjningen: 21) Nomina hade 7 kasus: nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis, vokativ och lokativ (alla moderna slaviska språk utom bulg. ha ännu 6 kasus, blott vok. har i allmänhet försvunnit); kasussystemet står relativt nära det baltiska. 22) Adjektivet har två former med olika funktion, en nominal och en pronominal med i slutet suffigeradt pron. ji, den, t. ex. ry. stáraja izbá, en gammal stuga, izbá stará, stugan är gammal. 23) Verbet har i första pers. sing. pres. en form, som motsvarar lat. konjunktiv (och fut.), t. ex. fslav. berǫ, ry. berú = lat. ferām. 24) Verbet hade i samslavisk tid två aorister, motsvarande grekiskans båda aorister, och ett för slaviskan eget nybildadt imperfektum (både imperf. och aorister äro förlorade i flertalet moderna språk). 25) Verbet använder därjämte som preteritum ett participium på -l, som i flertalet moderna språk motsvarar andra språks alla preteritum-former, t. ex. ry. stoial = stod, har stått, hade stått. 26) Futurum saknas (af det s-futurum, som t. ex. grek. och lit. ha, finns endast något spår). 27) Detsamma gäller om konjunktiv, som ersättes af l-particip med en form af verbet byt_i, vara (lat. fui), t. ex. ry. stoial by, skulle stå, skulle ha stått. 28) Imperativ ersattes af äldre optativ, t. ex. ry. berí, tag = grek. φέροις, φέροι. 29) Infinitiv ändas på -tī, därjämte finns ett supinum motsvarande lat. sup. på -tum. 30) Till det mest karakteristiska för det slaviska verbet hör den genomförda distinktionen af olika aktionsarter, som i andra språk (lat., grek., germ., balt.) äro vida mindre utpräglade; mest genomgående är skillnaden mellan durativ och perfektiv "aspekt", t. ex. ry. stróit_i, hålla på med byggande (eller bygga vid olika tillfällen), postróit_i, bygga färdigt (som faktum), och på samma sätt t. ex. razbivát_i, razbít_i, slå sönder, sostavliát_i sostávit_i, sammanställa. I fråga om syntax märkes bl. a., 31) att språket har proklis och enklis af småord som grek. 32) Det direkta objektet i negativ sats står i genitiv. 33) Predikat och predikatsfyllnad stå i vissa fall i instrumentalis (där lat. har nom. eller ack.). I språkvetenskapliga arbeten sammanföras stundom slaviska och baltiska språk till en slavisk-baltisk eller lituslavisk grupp, liksom man tidigare talat om en greko-italo-keltisk grupp o. d. Likheterna mellan slaviska och baltiska språk äro emellertid knappt större, än man alltid har att vänta mellan två geografiskt hvarandra tangerande grupper. Parallellismen i accentuering är visserligen slående; men vi veta icke, om ej t. ex. iranska, armeniska eller traciska haft likadan accentuering. Det vetenskapliga studiet af slaviska språk, slavistiken, daterar sig, liksom öfver hufvud all språkvetenskap som sådan, från. slutet af 1700-och början af 1800-talen. Slavistikens grundläggare voro i Böhmen Josef Dobrovský, i Ryssland Aleksandr Vostokov, bland serberna Vuk Karadžić. Liksom studiet af inhemskt språk och äldre litteratur inom den germanska världen, stå äfven i de slaviska länderna dessa studier i närmaste sammanhang med "nyromantiska" strömningar, den "slaviska renässansen" går parallellt med nyromantiken. Genom 1835 års statuter upprättades lärostolar i "slaviska tungomål" vid de ryska universiteten, och den första generationen af slavist-professorer i Ryssland, Sreznevskij, Grigorovitj, Bodianskij, utvecklade en betydande verksamhet. Utanför Ryssland var den mest betydande siavisten (efter Dobrovský och Kopitar) Paul Josef Šafařík; han blef dock icke den förste innehafvaren af den slaviska lärostolen i Prag, utan den mindre betydande Čelakovský. 1848 blef Miklosich