professor i slavisk filologi i Wien. Numera finnas lärostolar i slaviska språk (bredvid sådan i landsspråket) vid alla universitet i slaviska länder, äfven inom Österrike-Ungern, därjämte vid en del större universitet i Tyskland, England och Frankrike, i Uppsala sedan 1891. Fr. o. m. 1870-talet ha de ledande personligheterna inom ämnet varit Leskien (i Leipzig) och Jagić (efter hvartannat i Odessa, Berlin, Petersburg och Wien). Viktigare litt.: Miklosich, "Vergleichende grammatik der slavischen sprachen" (1875--83; ljudlärans båda upplagor alldeles föråldrade), Vondrák, "Vergleichende slavische grammatik" (1906--08), Mikkola, "Urslavische grammatik" (I, 1913), Broch, "Slavische phonetik" (1911), Berneker, "Slavische chrestomathie" (1902), Miklosich, "Etymologisches wörterbuch der slavischen sprachen" (1886), Berneker, "Slavisches etymologisches wörterbuch" (1813 ff.); om lånord i slaviska språk och slaviska lånord i andra språk arbeten af Miklosich, Matzenauer, G. Meyer och Mikkoia. Periodiska centralorgan för slavistik äro "Archiv für slavische philologie" (utg. af Jagić, Berlin, 1876 ff.) och "Revue slavistique" (utg. i Krakau 1908 ff.). I Sverige har slavistiken odlats af Sparfvenfeldt (se d. o. och "Die anfänge der schwedischen slavistik" i "Archiv für slavische philologie", 1911), senare af H. N. Almkvist, J. A. Lundell, T. Torbiörnsson, S. Agrell, A. Karlgren och R. Ekblom; den slaviska historien af H. Hjärne och H. Almquist; arkeologien af T. J. Arne; litteraturhistorien af A. Jensen. Lll. Slavisk mytologi. Se Mytologi, sp. 180. Slavism, för de slaviska språken utmärkande egendomlighet. -- Slavist, filolog, som sysslar med slaviskt språk och litteratur. -- Slavistik, slavisk filologi (se Slaviska språk, sp. 1428--29). Slavjanofilism (Slavofilism; ry. slavjanofilistvo), en ur den tyska romantiken och den Hegel-Schellingska filosofien framsprungen rysk kulturrörelse på 1840- och 1850-talen, som på religiös-mystisk grund sökte frigöra Ryssland från den tysk-latinska kulturen och rationalismen och i den västerländska civilisationen såg något skadligt och osundt. Slavofilerna byggde upp en obevislig teori om slavisk ursprunglighet, förkastade Peter den stores reformverk som ett brutalt afbrott i den naturliga utvecklingen och hyste en naiv beundran för det ryska bondefolket och dess förmenta patriarkaliska institutioner. Bland slavofilismens främsta anhängare märkas Sjevyrev, bröderna Kirjejevskij, bröderna Aksakov, N. J. Danilevskij, Samarin, Kosjelev, Leontiev, skalderna Chomjakov och Tiutjev. Äfven Dostojevskij stod dem nära i många punkter. Indirekt ha slavofilerna verkat mycket för den historiska forskningen, och de bidrogo kraftigt till lifegenskapens upphäfvande. Deras litterära organ voro "Moskvitianin" (1841--56), "Sbornik D. Valujeva" (1845), "Sbornik moskovskij" (1846--53), "Russkaja besieda" (1856--60) samt Iv. Aksakovs "Rus" (1880--86) och S. F. Sjarapovs "Russkoje djelo" (1886--89). Redan på 1860-talet var slavofilismen betydligt afsvalnad och aflöstes af det s. k. slaviska välgörenhetssällskapet (Slavjanskoje blagotvoritelnoje obstjestvo), stiftadt af Pogodin 1868, hvilket särskildt ömmade för "förtryckta sydslaviska bröder" och under grefve N. P. Ignatievs ledning fick en afgjordt politisk, aggressiv karaktär. A-d J. Slavjansk, stad i ryska guv. Charkov, vid Torets' utlopp i Donets. 15,644 inv. (1897). Saltsjuderier, spannmålshandel. I närheten ligga flera källor och sjöar, innehållande salt, hvarför handeln med denna produkt är särdeles liflig. (J. F. N.) Slavja^skij, D m i t r i j Aleksandrovitj, rysk folkvisesångare, f. 1836, d. 1908, uppträdde 1858 offentligt som sångare och utbildade en sångkör, uteslutande med rysk-nationell repertoar, som vann lifligt erkännande i hela Europa. S. sjöng själf solopartierna i de gammalryska bylinerna, hvilkas musik han delvis själf komponerade. Hans hustru, Olga Christoforovna, som fortsatte hans verksamhet, har författat smärre skrifter om ryska folkvisor och bröllopsseder, Opisanie russkoj krestianskoj svadby och Opisanie vsjech obrjadov svadebnago dnja (1887). A-d J. Slavofiler (af folknamnet slaver och grek. filos, vän), vänner af slaverna, benämning på en grupp ryska skriftställare. Se Panslavism, sp. 1453, och Slavjanofilism. Slavofilism. Se Slavjanofilism. Slavolettiska. Se Lituslaviska. Slavoljub Bosjnjak, pseudonym för J. Jukić (se denne). Slavoman (af folknamnet slaver och grek. mania, vurm, lidelse), person, som hyser ensidig förkärlek för de slaviska folken. Slavonien (Slavonija, ung. Szlavonorzág), förr konungarike, utgör nu östra delen af konungariket Kroatien-Slavonien (se d. o.). Det skiljes i n. och ö. af Drava och Donau från Ungern, i s. af Sava från Bosnien och Serbien samt begränsas i v. af Kroatien. Areal 16,653 kvkm. 951,936 inv. (1910), flertalet (579,242) rom.-katolska och af serbisk-kroatisk nationalitet. Om naturbeskaffenhet, näringar och förvaltning se Kroatien-Slavonien, af hvilket kronland S. omfattar de tre komitaten Požega, Veröca och Szerém (Syrmien), med hufvudorterna Požega, Esseg och Vukovar. Historia. S. utgjorde under romarväldet en del af prov. Pannonien och tillhörde sedermera Östromerska riket (Grekiska kejsardömet), hvarifrån det, med undantag af Syrmien, lösgjorde sig under folkvandringsperioden. Omkr. 797 besattes det af slaver, men stod från 800-talets början, ehuru styrdt af en egen furste, i beroende af frankerna. Kristnade omkr. 864 af de bysantinske munkarna Kyrillos och Methodios, blefvo invånarna på 900-talet kufvade af ungrarna, hvilka äfven satte sig i besittning af det till Grekiska kejsardömet hörande Syrmien. I de strider, som från 1442 oupphörligt utkämpades mellan turkarna och ungrarna, blef S. flera gånger ödelagdt och 1524 eröfradt. Efter freden 1562 bildade det ett af en pascha styrdt område, tills det genom freden i Karlowitz (1699) förenades med Österrike samt för gränsbevakningen erhöll en h. o. h. militärisk författning. 1767--77 styrdes S. jämte Kroatien och Dalmatien under namn af Illyrien af en för alla tre gemensam hofdeputation i Wien, men bildade därefter ett särskildt konungarike, från hvilket dock den s. k. Militärgränsen var afskild. Efter 1814 betraktades ånyo S. och Kroatien som