1433 Sleke-Slemfiskar 1434 individuella företeelserna, och ehuru han 1896 anslöt sig till "de modernas" program, bevarade han sin konstnärliga själfständighet. Bland hans många arbeten på prosa märkas Dojmy z pfirody a spolecnosti (Intryck från naturen och samhället, 1894), en mystiskt färgad novellsamling med skarp social tendens, samlingen Zdtisi (I skymundan, 1898) och V zdéefi krbu (Vid skymningshärden, 1899). Romanen Lipa (Linden, 1901) skildrar landtlifvets sedliga och ekonomiska förfall, och Peklo (Helvetet, 1902) grundar sig delvis på hans iakttagelser i sockerfabriken. A-d J. Sleke, föremål att slicka på, ger man åt späda barn för att lugna och sysselsätta dem samt förebygga sugning på fingrarna. Ofta används härtill en napp eller docka af kautschuk, en svarfvad ring af elfenben, hartgummi eller celluloid o. d. Olämpliga äro föremål af metall, som kunna verka giftigt, eller af trä och än värre tussar af tyg eller de förr använda svarfvade, platta stafvarna af viol-rot, hvilka ej kunna hållas rena. Jfr Salt-s l ek e. C. G. S. Sleksot, veter. Se Benmjukhet 2. Slem, farm., med. Se M u c i l a g o. Slembedegn, Slembedjakn. Se Sigurd S l em b e. Slembin 1. Si den bin, Colleti'nce, zool., underfamilj af solitära bin, som särskildt utmärkes af den korta, i spetsen breda och tvärhuggna eller djupt klufna tungan. Till denna familj föras 2 svenska släkten, Colletes och Pro-sopis, af hvilka det senare dock visar så stora afvikelser, att det stundom föres till en egen familj. Släktet Colletes omfattar medelstora (6-15 mm.), med riklig grågul eller rödgul behåring beklädda bin, hvilka ha samlingshår icke blott på bakbenens tibier och första tarsled, utan äfven på låren. De 8 svenska arterna gräfva sina bon i sandig mark, synnerligast i brinkar, samt i lösare murbruk i gamla stenmurar. I gångarna anordnas i rad liggande celler af ett hinnartadt, färglöst och genomskinligt ämne, förmodligen en i luften stelnande spottkörtelafsöndring, som, liksom hos följande släkte, med tungan anbragts på gångens väggar. Tvärs igenom den tunna hinnväggen ser man de därinom magasinerade frömjölsförråden. Mellanväggarna mellan cellerna äro likaledes hinn-artade, dubbla, så att det yttre locket i hvarje cell tillika utgör botten i nästföljande. - Som parasiter lefva i Colletes-bona. larver af snyltflu-gorna Miltogramma (se Parasitflugor) och Bombylius (se S v ä f f l u g o r) samt de röd- och gulbrokiga, med hvita hårfläckar prydda snyltbina af släktet Epeolus. Hos den största svenska arten, den norrut ända upp till Dalarna förekommande C. cunicularia, har man dessutom sällsynt träffat den till fam. Meloidce (se d. o.) hörande skalbaggen Hapalus bimaculatus. - Släktet Prosopis omfattar helt små (4-7 mm.), nästan hårlösa, öfvervägande svarta bin med hvitgula teckningar på ansikte, halssköld och ben. 11 arter ha funnits i Sverige. De afsöndra vid beröring något illaluktande ämne, som ådragit dem namnet stinkbin. Då honorna sakna samlingshår för att hemföra frömjöl, trodde man förr, att dessa bin förde ett parasitiskt lefnadssätt hos andra. Numera vet man dock, att de bygga egna bon i ihåliga stjäl- kar eller i trä, några äfven i håligheter i marken eller i murbruk. Liksom Colletes bekläda de sina gångar med en tunn, glasklar hinna, som anbringas medelst tungan, och cellerna äro åtskilda af dubbla hinnväggar. I cellerna förvaras, åtminstone i många fall, ren, tunnflytande honung, men enligt Perkins lära några arter vid honungshämtningen ur blommorna äfven nedsvälja en del frömjöl, som skulle föras till munnen medelst framtarsernas hår och efter hemkomsten jämte honungen utgjutas i cellen. - De korta mundelarna och bristen på samlingshår stämpla dessa små bin som de mest ursprungliga inom sin familj, hvilket man velat beteckna genom att föra dem till en från öfriga bin skild grupp under namn af Archiapidce, d. v. s. u r bi n. G. A-z. Slemdal. 1. Härad och pastorat n. ö. om Skien, Bratsberg amt, Norge. 223,88 kvkm. 872 inv. (1910). S. genomströmmas af Slemdalselven, längre söderut kallad Farriselven. - 2. Villastad strax n. om Kristiania, vid Holmenkollen-banan, Akershus amt, Norge. 1,055 inv. (1910; senare stark tillväxt). K. V. H. Slemdalselven. Se S l e m d a l 1. Slemdegeneration, patol. anat. Se D e ge neråt i ön, sp. 19. Slemfiskar, Blenniidce, zool., familj, tillhörande ordn. taggfeniga fiskar (Acanthopterygii] inom fiskklassen. Kroppen är långsträckt, slemmig, naken eller täckt med små fjäll. En, två eller tre rygg-fenor intaga ryggens hela längd. Analfenan är lång; bukfenorna, belägna framom bröstfenorna, äro rudimentära eller saknas. Simblåsa saknas. Slem-fiskarna äro kustfiskar, hvilka lefva i både de tempererade och tropiska hafven. Somliga ha acklimatiserats i sött vatten. Bland hithörande fiskar märkas: tångsnärtan (Chirolophis 1. Garelophus 1. Blenniops ascanii): två par greniga hudbihang ofvan ögonen; de senare skjuta upp öfver pann-kanten; läpparna tjocka; en ryggfena med blott stickande strålar; kroppslängd högst 30 cm. Den är en nordlig fiskart, som förekommer vid Islands, Skandinaviens och Storbritanniens kuster; hos oss finnes den vid Bohuslän och i Öresund, lefvande bland tång på bergbotten. - Långbarnssläktet (Lum-penus) skiljer sig från föregående bl. a. därigenom, att den ej har hudbihang öfver ögonen. T r u b b-stjärtade långbarnet (L. maculatus-, fig. Fig. 1. Trubbstjartade långbarnet. 1) har tänder på käkar, plog- och gomben, blir omkr. 20 cm. lång, förekommer vid Bohuslän. Spets-stjärtade långbarnet (L. lampretiformis) har tänder blott på käkarna; längd till omkr. 40 cm.; förekommer både vid Sveriges västkust och i Östersjön. - En annan närstående fisk, Blennius 1. Pholis Icevis, skyggfisken, är företrädd vid Norges kuster. - Tejstefisken, Centronotus gunellus (fig. 2), har bukfenorna ännu mera förkrympta än hos de föregående (blott två strålar); litet kort hufvud; på hvardera sidan af ryggen längs ryggfenans bas omkr. 9--13 svartaktiga, ofta