1435 Slemhinna-Slentrian 1436 af en ljus ring omgifna fläckar; längd omkr. 22 cm. Allmän längs hela Sveriges västkust, går in i Fig. 2. Tejstefisken. Östersjön åtminstone till Ålands haf. - Om h a f s-k a 11 en se d. o. L-e. Slemhinna, Membrana mucosa, anat., kallas den epitelbelagda bindväfshinna, som kläder inre väggen i de kropps- eller inälfshålor, hvilka kommunicera med de yttre kroppsomgifningarna. Slemhinnan är vanligen utsatt för beröring med främmande, i kroppen införda ämnen, såsom luft och födoämnen, eller med af söndringsprodukter, hvadan dess yta öfverdras med ett skyddande, klibbigt, i vatten svällande mucinhaltigt slem. Af dettas närvaro har hinnan fått sitt namn. En slemhinnas byggnad liknar hudens och är följande. Yttersta delen utgöres af en fintrådig, föga elastisk, rätt ofta adenoid bindväf, som öfvergår i den bindväf, hvarmed den, slät eller veckad, luckert eller stramt, fästes vid den yta den bekläder. Detta slemhinnans corium (se Hud) 1. tunica propria täckes af det hvarje slemhinna utmärkande ytepitelet. Liksom under huden finnes en i regel fettförande under-hudsbindväf, så finnes ofta äfven under slemhinnan, membrana mucosa, en submucosa, d. v. s. sub-mukos bindväf. På gränsen mellan båda uppträder ej sällan glatt muskulatur, som ger slemhinnan lokal rörlighet, och därjämte finnas i slemhinnan blod-och lymfkärl samt nerver, hvilka dels förse muskelcellerna, dels sträcka sig ut i epitelet. Slutligen träffas i eller under hinnan små säckrör eller druf-formiga körtlar, hvilka på dess fria yta tömma af-söndringar af olika art, somliga specifika, andra slem. -- Man talar om särskilda slemhinnor för de olika lokalerna, men i själfva verket äro de alla en sammanhängande instjälpning af den yttre huden, digestionsröret, med dess Öfre-främre tu-delade mun-näsöppning, dess nedre-bakre kloaken-stolgången. Från detta rör öppna sig de andra kroppshålorna och fortsätter sig dess beklädnad. Från näshålan utgår slemhinnan i kraniets luftfö-rande hålor (sinus) och i tårvägarna med ögats bindehinna; från -munhålan i spottkörtlarna; från svalgets öfre del i mellersta örat, från dess nedre i lungorna; från tolff in gertarmen i lefverns gallgångar och gallblåsa samt i pankreas; från kloaken i inre könsorganen, i urinblåsa, urinledare och njurar. Hos människan stå sistnämnda organ icke i samband med digestionsröret i någon kloak, utan ha sin särskilda mynning, och genom denna viker deras slemhinna direkt om i huden. - Med hänsyn till de olika funktioner dessa många organ ha att utföra och med afseende på strukturens kända adap-tion till ändamålen, är det klart, att slemhinnan i organen, ehuru typiskt densamma, måste förete stora olikheter på skilda ställen (se under de särskilda organen). -, Frän alla slemhinnor försiggå normalt en ständig undergång och nybildning af epitelet. Detta sker omärkligt eller föga märkligt under friskt tillstånd i slemhinnorna, men vid vissa sjukliga tillstånd i dem blir utförseln märkbar, ymnigare och äfven af ändrad beskaffenhet; där uppstår flytning, katarr. Jfr Katarr och M a g s a f t samt illustrationerna till E p i t e l ock Mage. G. v. B.* Slemkanaler, zool. Hos fiskarna finnes i läderhuden såväl på hufvudet som på kroppens sidor ett förgrenad! kanalsystem, slemkanaler, hvilka genom sidokanaler på bestämda kroppsställen öppna sig utåt; i deras epitel ligga sinnesorgan.; Den på fiskarnas kroppssidor befintliga delen af käualsyste-met betecknas som sidolinjen. Äfven hos gälgrod-djuren samt hos amfibiernas larver finnas sådana kanaler. Att dessa organ förmedla något slags känselintryck, är bevisadt. L-e. Slemkräfta, med. Se Kräfta, sp. 144. , Slemkörtel, anat., en vanligen liten, i eller under slemhinnor belägen och på deras fria ytor utmynnande körtel, som afsöndrar slem. , G. v. D,* Slemmestad, fabriksort i Röken (se d. o.), Norge. Slemmig jäsning, kem. Se Jäsning, sp. 471. Slemmögel, svampbildningar tillhörande släktet Fusarium (se d. o.), fam. Hyphomycetes. Af dess arter bildar h vi t röta, F. SoJani, hvita, ulliga Potatis, angripen af slemmögei, hvftröta. vårtor på potatisknölar (se fig.), särskildt på vinter-lager, och kan leda till knölarnas torruttnande. På svagt angripna knölar, brukade som utsäde, uppstår följande vår ett andra utvecklingsskecle , ai svampen i form af små, ockrafärgade, vårtformigä sporhus, hänförliga till svamparten Nectria Soläni, af klotsvamparnas grupp (Nectriacece). - Snarlika, hvitgulä slemmögélartér kunna förekomma på l'a grad^, betor (F. Betce) samt på rofvor och/kalrötter (F. Brassicce). J. E-n. Slempolyper. Se Näss j ukdoMn ar, sp.; 350. Slemskifling,~ bot. Se Gomphl dius. ! Slemsyampar, bot. Se M y c e* t o z a a, Slemsäckar, Bursas mucosw, anai:y säck- eller klyftlika, slutna hålor, belägna i bindväf ven, under eller kring senor, i samband med ledgångar, under huden m. fl. ställen. Fyllda af en vätska, som dock långt ifrån alltid innehåller slem, ha dessa hålor den betydelsen, att de mildra tryck eller,underlätta glidning. De ha ganska stor utbredning i kroppen, på bestämda platser. Yid behof kmina snarlika bildningar uppstå äfven på ovanliga ställen, t. ex. under liktornar. G. v. D.* Slemvandling, bot. Se Cell, sp. 1392. Slemväfnadssvulst, med. SeMyxom. Slemämnen. Se Miiciner. Slenta^dp [-då], it., mus. Se Lentand.o. Slentrian (ty. schlendriän, urspr. Schlender-Jan, person med sömnig gäng, af schlendern, gå och dra benen efter sig), häfdvunnet och i tillämpnin-