Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slemhinna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gen mekaniskt tillvägagångssätt, vanemässigt
förfarande enligt föråldrade metoder (t. ex. af
tjänstemän).
Slesvig l. Sönderjylland, ända till 1864 ett Danmark
tillhörigt hertigdöme, numera en del af preussiska
prov. Schleswig-Holstein, mellan Kongeaa i n. (gräns
mot Jylland, det s. k. "Nörrejylland") och Eider
i s. (gräns mot Holstein). 8,734 kvkm. 474,326
inv. (1910). Till S. höra ön Als i Lilla Belt
och Nordfrisiska öarna i Nordsjön; förr räknades
äfven Ærö och Femern dit. Flera delar af S. ha
särskilda namn: på östra sidan Sundeved mellan
Aabenraa och Flensborg fjord, Angel mellan den
sistnämnda och Slien och Dänischwald (Danskeskov)
mellan Eckernfördefjorden och Eiderkanalen samt i
v. Eiderstedt mellan Heverstrom (från Nordsjön)
och Eider. Om landets geografiska förhållanden,
näringar, förvaltning m. m. se
Schleswig-Holstein.
Historia. S. tillhörde redan i urminnes tid
Danmark. Berättelsen om konungasonen Uffe (den
spages) segerrika kamp på Eiderön med en sachsisk
(d. v. s. tysk) höfding mäler om den första
striden mellan danska och tyska folket. Konung
Godfred byggde den äldsta delen af Dannevirke till
skydd för rikets sydgräns mot Karl den store, ett
värn, som senare förstärktes af Gorm den gamles
drottning Tyra Danebod. Det af danskar bebodda
området sträckte sig just dit, hvarom både ortnamn
och runstenar bära vittne, medan däremot landet
söder ut delvis var fylldt af stora skogar och
först långt senare bebyggdes söderifrån. Västra
delen af S. från Tönder till Eider var däremot
tidigt bebodd af nordfriser. 974 bröt kejsar Otto
II fram genom Dannevirke, som delvis förstördes,
och han byggde "Reinoldsborg" (senare Rendsborg)
på Eiderön; men denna borg blef ett tiotal år senare
ödelagd af Sven Tveskägg, som ytterligare förstärkte
Dannevirke. Liksom redan Karl den store 814 hade
erkänt Eider som gräns mellan Danmark och Tyskland,
uppgaf äfven kejsar Konrad II 1027 alla anspråk på
S., och sedan den tiden var Eider (Ejderen) Danmarks
erkända sydgräns. Flera danska konungasöner blefvo
jarlar i S., t. ex. Sven Estridssons son Björn och
sedan Olof Hunger äfvensom Knut Lavard och hans son
och sonson Valdemar I (den store) och Valdemar II
(Sejr). De sistnämnde kallades hertigar af Jylland
eller Sönderjylland, dock utan att egentligen ha
något hertigdöme. Däremot fick Valdemar II:s son
Abel 1232 S. till län, och detta stadfästes efter
faderns död 1241. Därigenom löstes bandet mellan
S. och konungariket Danmark, ty Abels ätt ärfde
hertigdömet. Abel själf kom också snart i fientligt
förhållande till sin broder, konung Erik Plogpenning,
och vai dessutom genom giftermål befryndad med de
holsteinske grefvarna. Då man vid Abels död 1252
tog till konung hans yngre broder Kristofer I i st.
f. hans son, blef brytningen fullständig. De följande
hertigarna stodo nästan alltid i fientligt förhållande
till sin länsherre och sökte stöd i Holstein, hvars
adel småningom fick insteg i S., liksom tyska borgare
i dess städer. Då hertig Valdemar 1326 valdes till
konung, öfverlät han S. åt sin morbroder grefve Gert,
och då denne 1330 måste lämna det
tillbaka, fick han löfte att återfå det, om Valdemar doge
barnlös. Denna omständighet begagnade de holsteinske
grefvarna 1376, då den hertigliga linjen var
utslocknad och den danske konung Olof hotades af
andra fiender. De intogo S., och 1386 fick grefve
Gerhard VI det som ärftligt län; från denna tid
kom det gamla namnet Sönderjylland ur bruk. Efter
Gerhards död (1404) försökte drottning Margareta
med godo återvinna S., och hennes efterträdare Erik
af Pommern förde ett hårdnackadt, men olyckligt
krig i samma syfte. 1424 förklarade tyske kejsaren,
att S. vore ett danskt land, men det oaktadt måste
Erik genom freden i Vordingborg 1435 låta Gerhards
son Adolf behålla det. 1440 fick denne af danska
riksrådet hela S. som ärftligt län. Den långa kampen
hade å ömse håll väckt önskan om en uppgörelse i
godo, och tillfälle därtill erbjöd sig 1459, då Adolf
dog. Dennes systerson Kristian I, som redan var utsedd
till hans efterträdare, sökte nämligen, i st. f. att
indraga S. till Danmark, också vinna Holstein och
förmådde därför adeln att välja sig till grefve af
Holstein. Han lofvade i "landsprivilegierna" af 5 mars
1460, att de båda länderna skulle bli "evigt odelade
tillsammans", dock med särskild landtdag, lagstiftning
och förvaltning. Det danska riksrådet fann sig i denna
ordning, som tycktes stärka freden. Äfven invånarna
i S. voro nöjda med att upprätthålla förbindelsen,
hvaremot holsteinarna från tysk sida fingo uppbära
förebråelsen, att de blefvo danskar. Efter Kristians
död (1481) valdes båda hans söner till hertigar,
och 1490 delades länderna emellan dem på det sätt,
att såväl konung Hans som hertig Fredrik fick en del
af S. och en del af Holstein. Delningen upphäfdes, då
Fredrik (I) 1523 blef konung, men 1544 delade ånyo
hans son konung Kristian III bägge hertigdömena med
sina bröder, Hans d. ä. och Adolf; Hans fick norra
S. (den haderslevska delen) och Adolf södra (den
gottorpska), medan konungen behöll den mellersta; hvar
och en fick dessutom ett stycke af Holstein. Dessa
delningar upphäfde dock icke enheten, ty landtdagen
var gemensam för alla hertigarna, och adelns gods
och egendomar lydde under en gemensam regering, som
också tog hand om landets gemensamma angelägenheter
och styrde å hertigarnas vägnar (främsta platsen
innehades af dem i tur och ordning) i förhållande
till Danmark och utlandet. Hans och Adolf vägrade till
1580 att aflägga länsed till den danske konungen, och
då Hans s. å. dog, delades hans land mellan konung
Fredrik II och hertig Adolf. Under dennes söner
Fredrik (1586–87), Filip (1587–90) och Johan Adolf
(1590–1616) var förhållandet till Danmark vänligt,
men redan den sistnämndes son hertig Fredrik III
(1616–59) underlät att bispringa sin länsherre vid
Wallensteins och senare vid Torstensons infall, gjorde
gemensam sak med sin måg Karl X Gustaf i kriget mot
Danmark samt blef i Roskildefreden 1658 befriad från
sitt länsförhållande. Hans efterträdare Kristian
Albrekt (1659–94) blef 1675 tvungen att afstå från
alla anspråk på suveräniteten, och då han ej ville
böja sig, indrogs hans del af S. till 1679; efter en
ny strid fördrefs han åter 1684–89, men Danmark hade
ingen fördel däraf. Först då gottorpska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
