gen mekaniskt tillvägagångssätt, vanemässigt förfarande enligt föråldrade metoder (t. ex. af tjänstemän). Slesvig l. Sönderjylland, ända till 1864 ett Danmark tillhörigt hertigdöme, numera en del af preussiska prov. Schleswig-Holstein, mellan Kongeaa i n. (gräns mot Jylland, det s. k. "Nörrejylland") och Eider i s. (gräns mot Holstein). 8,734 kvkm. 474,326 inv. (1910). Till S. höra ön Als i Lilla Belt och Nordfrisiska öarna i Nordsjön; förr räknades äfven Ærö och Femern dit. Flera delar af S. ha särskilda namn: på östra sidan Sundeved mellan Aabenraa och Flensborg fjord, Angel mellan den sistnämnda och Slien och Dänischwald (Danskeskov) mellan Eckernfördefjorden och Eiderkanalen samt i v. Eiderstedt mellan Heverstrom (från Nordsjön) och Eider. Om landets geografiska förhållanden, näringar, förvaltning m. m. se Schleswig-Holstein. Historia. S. tillhörde redan i urminnes tid Danmark. Berättelsen om konungasonen Uffe (den spages) segerrika kamp på Eiderön med en sachsisk (d. v. s. tysk) höfding mäler om den första striden mellan danska och tyska folket. Konung Godfred byggde den äldsta delen af Dannevirke till skydd för rikets sydgräns mot Karl den store, ett värn, som senare förstärktes af Gorm den gamles drottning Tyra Danebod. Det af danskar bebodda området sträckte sig just dit, hvarom både ortnamn och runstenar bära vittne, medan däremot landet söder ut delvis var fylldt af stora skogar och först långt senare bebyggdes söderifrån. Västra delen af S. från Tönder till Eider var däremot tidigt bebodd af nordfriser. 974 bröt kejsar Otto II fram genom Dannevirke, som delvis förstördes, och han byggde "Reinoldsborg" (senare Rendsborg) på Eiderön; men denna borg blef ett tiotal år senare ödelagd af Sven Tveskägg, som ytterligare förstärkte Dannevirke. Liksom redan Karl den store 814 hade erkänt Eider som gräns mellan Danmark och Tyskland, uppgaf äfven kejsar Konrad II 1027 alla anspråk på S., och sedan den tiden var Eider (Ejderen) Danmarks erkända sydgräns. Flera danska konungasöner blefvo jarlar i S., t. ex. Sven Estridssons son Björn och sedan Olof Hunger äfvensom Knut Lavard och hans son och sonson Valdemar I (den store) och Valdemar II (Sejr). De sistnämnde kallades hertigar af Jylland eller Sönderjylland, dock utan att egentligen ha något hertigdöme. Däremot fick Valdemar II:s son Abel 1232 S. till län, och detta stadfästes efter faderns död 1241. Därigenom löstes bandet mellan S. och konungariket Danmark, ty Abels ätt ärfde hertigdömet. Abel själf kom också snart i fientligt förhållande till sin broder, konung Erik Plogpenning, och vai dessutom genom giftermål befryndad med de holsteinske grefvarna. Då man vid Abels död 1252 tog till konung hans yngre broder Kristofer I i st. f. hans son, blef brytningen fullständig. De följande hertigarna stodo nästan alltid i fientligt förhållande till sin länsherre och sökte stöd i Holstein, hvars adel småningom fick insteg i S., liksom tyska borgare i dess städer. Då hertig Valdemar 1326 valdes till konung, öfverlät han S. åt sin morbroder grefve Gert, och då denne 1330 måste lämna det tillbaka, fick han löfte att återfå det, om Valdemar doge barnlös. Denna omständighet begagnade de holsteinske grefvarna 1376, då den hertigliga linjen var utslocknad och den danske konung Olof hotades af andra fiender. De intogo S., och 1386 fick grefve Gerhard VI det som ärftligt län; från denna tid kom det gamla namnet Sönderjylland ur bruk. Efter Gerhards död (1404) försökte drottning Margareta med godo återvinna S., och hennes efterträdare Erik af Pommern förde ett hårdnackadt, men olyckligt krig i samma syfte. 1424 förklarade tyske kejsaren, att S. vore ett danskt land, men det oaktadt måste Erik genom freden i Vordingborg 1435 låta Gerhards son Adolf behålla det. 1440 fick denne af danska riksrådet hela S. som ärftligt län. Den långa kampen hade å ömse håll väckt önskan om en uppgörelse i godo, och tillfälle därtill erbjöd sig 1459, då Adolf dog. Dennes systerson Kristian I, som redan var utsedd till hans efterträdare, sökte nämligen, i st. f. att indraga S. till Danmark, också vinna Holstein och förmådde därför adeln att välja sig till grefve af Holstein. Han lofvade i "landsprivilegierna" af 5 mars 1460, att de båda länderna skulle bli "evigt odelade tillsammans", dock med särskild landtdag, lagstiftning och förvaltning. Det danska riksrådet fann sig i denna ordning, som tycktes stärka freden. Äfven invånarna i S. voro nöjda med att upprätthålla förbindelsen, hvaremot holsteinarna från tysk sida fingo uppbära förebråelsen, att de blefvo danskar. Efter Kristians död (1481) valdes båda hans söner till hertigar, och 1490 delades länderna emellan dem på det sätt, att såväl konung Hans som hertig Fredrik fick en del af S. och en del af Holstein. Delningen upphäfdes, då Fredrik (I) 1523 blef konung, men 1544 delade ånyo hans son konung Kristian III bägge hertigdömena med sina bröder, Hans d. ä. och Adolf; Hans fick norra S. (den haderslevska delen) och Adolf södra (den gottorpska), medan konungen behöll den mellersta; hvar och en fick dessutom ett stycke af Holstein. Dessa delningar upphäfde dock icke enheten, ty landtdagen var gemensam för alla hertigarna, och adelns gods och egendomar lydde under en gemensam regering, som också tog hand om landets gemensamma angelägenheter och styrde å hertigarnas vägnar (främsta platsen innehades af dem i tur och ordning) i förhållande till Danmark och utlandet. Hans och Adolf vägrade till 1580 att aflägga länsed till den danske konungen, och då Hans s. å. dog, delades hans land mellan konung Fredrik II och hertig Adolf. Under dennes söner Fredrik (1586--87), Filip (1587--90) och Johan Adolf (1590--1616) var förhållandet till Danmark vänligt, men redan den sistnämndes son hertig Fredrik III (1616--59) underlät att bispringa sin länsherre vid Wallensteins och senare vid Torstensons infall, gjorde gemensam sak med sin måg Karl X Gustaf i kriget mot Danmark samt blef i Roskildefreden 1658 befriad från sitt länsförhållande. Hans efterträdare Kristian Albrekt (1659--94) blef 1675 tvungen att afstå från alla anspråk på suveräniteten, och då han ej ville böja sig, indrogs hans del af S. till 1679; efter en ny strid fördrefs han åter 1684--89, men Danmark hade ingen fördel däraf. Först då gottorpska