regeringen under Stora nordiska kriget 1713 bröt löftet om sträng neutralitet och insläppte svenske generalen Stenbock i fästningen Tönning, lyckades konung Fredrik IV få ersättning för Danmarks nederlag 1658. Han besatte nämligen gottorpska delen af S. och fick i freden 1720 Sveriges -- och senare andra makternas -- stadfästelse på denna landbesittning, hvarefter han 4 sept. 1721 på Gottorp mottog hyllning af S:s ständer som ende landsherre. S. var sålunda åter knutet vid Danmark, men något egentligt införlifvande egde ej rum, och S. fortfor att styras af den s. k. öfverrätten på Gottorp. Ej heller gjordes något för att upphäfva den ställning, som tyska språket vunnit genom reformationen och i synnerhet genom gottorparnas fiendskap mot Danmark. Det begagnades såväl vid domstolsförhandlingar som i kyrkor och skolor, förnämligast i städerna och södra S. Dock talade landtbefolkningen 1720 ända ned till Slien danska, och förtyskningen af Angel egde rum under de danske konungarnas regering, i synnerhet på 1800-talet, emedan ämbetsmännen, som hade utbildats vid universitetet i Kiel, föraktade det danska allmogespråket. Däremot visade regeringen stor ifver att riktigt försäkra sig om själfva besittningen af landet, och efter långa fruktlösa underhandlingar lyckades den däri genom det s. k. mageskiftet 1767 (fullbordadt 1773), då ryske tronföljaren Paul (Paul I), som ättens hufvudman, afstod den hertigliga delen af Holstein mot Oldenburg och samtidigt afsade sig alla rättigheter till S. Först 1810 beslöt Fredrik VI uppsätta förhållningsregler för att värna det danska språket i mellersta S., men kunde ej drifva sin vilja igenom emot ämbetsmännen -- t. o. m. hans tyska kansli i Köpenhamn var honom olydigt --, och ett nytt påbud 1829 bar icke bättre frukt. Då S. från högsta ort styrdes tillsammans med Holstein och flertalet ämbetsmän utbildats i Kiel och talade tyska, fick S. prägel af att vara ett tyskt land, och dess rätta ställning glömdes af danska folket. 1834 upprättades en rådgifvande ständerförsamling för S., men så sammansatt, att den tyska delen af invånarna, ehuru minoritet, fick afgjord öfvervikt. Samtidigt inrättades för S. och Holstein en gemensam regering på Gottorp och en gemensam högsta domstol i Kiel, fastän de två hertigdömena sedan 1713 hade varit skilda i dessa hänseenden. Då det sedan gammalt gick en tullgräns vid Kongeaa, inträdde en formlig tudelning af danska monarkien, och därigenom främjades i hög grad den schleswig-holsteinska uppfattningen om de båda ländernas odelbara enhet, som Dahlmann utvecklat vid Kiels universitet och U. Lornsen 1830 uppställt som politiskt program. Ännu värre blefvo förhållandena, då Kristian VIII 1842 gjorde sin svåger prins Fredrik af Augustenborg till ståthållare och general i bägge hertigdömena. Från denna stund fick tanken på en lösryckning från Danmark sitt uttryck i ord i ständerförsamlingen, och den fann ett stöd hos ämbetsmännen och ridderskapet (adeln). Väl gjordes kraftigt motstånd af Nord-S:s danska befolkning; men denna lämnades i sticket af själfve konungen, som först 1846 fick ögonen öppna för de faror, hvilka hotade rikets enhet. Regeringens kortsynthet bar frukt i upproret 1848, till hvilket hela Syd-S. slöt sig, under det att norra S. till Flensborg förblef Danmark troget. Dock var äfven där en slesvigsk partikularism mycket stark, och tanken på en nationell delning af S. afvisades med ovilja. Under vapenstilleståndet 1848--49 var hela S. i de upproriska myndigheternas våld, och under det nya vapenstilleståndet 1849 var blott Nord-S. besatt af svenska och norska trupper, men södra af preussiska, som fritt tilläto upprorsregeringen att förbereda allt till den slutliga striden. Under dessa år med sina skarpa motsatser fick slesvig-holsteinismen fotfäste i Angel och danskheten en ohjälplig knäck i detta språkblandade landskap. Efter de danska segrarna 1850 sökte regeringen godtgöra skadan af sin forna försummelse, men det var för sent. Tullgränsen vid Kongeaa upphäfdes och flyttades till Eider (1853 upphäfdes äfven denna tullgräns, för att hela danska monarkien måtte bli ett tullområde); den gemensamma regeringen upphörde, och S. fick sin egen minister och sin egen appellationsdomstoi i Flensborg; danska språket kom till sin rätt i kyrka och skola i mellersta S., såsom var påtänkt 1810, och danska ämbetsmän aflöste i stort antal de upproriske. Däremot måste man snart uppge tanken på S:s närmare förening med konungariket ("Eider-programmet"), och i jan. 1852 återupptogs helstatsordningen, dock utan den forna tudelningen. I febr. 1854 utfärdades ny författning för S., men valordningen gaf de tyske slesvigarna säker majoritet i den lagstiftande ständerförsamlingen, liksom förut i den rådgifvande. Efter en kort hvila började den politiska agitationen på nytt, i synnerhet mot 1850 års s. k. språkreskript, hvilka framställdes som en kränkning af den tyska befolkningens naturliga rätt och religiösa känsla, ehuru ordningen i sin helhet var rimlig och hänsynsfull. Å andra sidan stärktes nationalkänslan hos Nord-S:s danska befolkning. Då helstatsförfattningen rönte mycket motstånd i Holstein och 1858, hvad detta land beträffar, t. o. m. upphäfdes enligt tyska förbundsdagens kraf, väcktes tanken på att närmare anknyta S. till konungariket för att sålunda trygga danska rikets oafhängighet i förhållande till Tyskland. Detta skedde genom novemberförfattningen 1863, men den uppfattades i Tyskland som början till en inkorporering af S., och vid Fredrik VII:s samtidigt inträffade död ingrepo Österrike och Preussen och tvungo Danmark till andra slesvigska kriget. Detta bragte på kort tid hela S:s fastland i tyskarnas händer, och det visade sig snart ännu tydligare än 1848, att hela södra S. var tysksinnadt och alltså andligen förloradt för Danmark. Tyvärr ville danska regeringen ej böja sig för detta faktum och på London-konferensen foga sig i en delning efter språkgränsen och inbyggarnas omröstning, hvilket säkert kunde ha uppnåtts; fastän Danmark ej fick stöd af de neutrala stormakterna, upptog det kriget på nytt. Detta ledde snart till nytt nederlag och slutligen till förlusten af hela S. genom freden i Wien 30 okt. 1864. Först nu, då olyckan drabbat landet, fick danska folket klart för sig, att en delning af S. efter språk och sinnelag var den rättvisa och naturliga lösningen, den enda, som öppnade utsikt till godt och varaktigt samförstånd mellan Danmark och Tyskland. Också erkände