nordslesvigarna nu, att de ej hade någon verklig gemenskap med de tyske slesvigarna, utan obetingadt tillhörde danska folket. Vid freden i Prag 1866 gaf Preussen (i § 5) Österrike löfte om, att de norra delarna af S. efter fri omröstning skulle återges till Danmark; men det visade sig snart, att löftet ej var allvarligt menadt. Vid de 1868 mellan regeringarna förda underhandlingarna uppställdes för Danmark alldeles oantagliga villkor, och 1878 upphäfdes t. o. m. själfva § 5 genom nytt aftal mellan Preussen och Österrike. Däremot införlifvades hela S. med Preussen och på samma gång med Nordtyska förbandet, och i stor hast omdanades förvaltning och lagskipning äfvensom kommunalförfattning, skatteväsen och värnpliktsförhållanden efter tyskt mönster. Eedan 1864 hade danska språket ånyo uteslutits ur kyrka och skola i Mellan-S.; senare trängdes det efter hand tillbaka äfven i Nord-S., där alla danska skolor stängdes och 1889 undervisningen i modersmålet inskränktes till några få veckotimmar af hänsyn till religionsundervisningen. Äfven vid förvaltning och lagskipning har sedan 1876 nyttjats blott tyska. Under det att en stark utvandring egde rum till Danmark eller Nord-Amerika (till 1885 omkr. 40,000 pers.), sökte tyska regeringen på alla sätt främja invandring söderifrån, t. o. m. ända upp till Kongeaa. Doss försök att förtyska själfva Nord-S:s befolkning har dock haft blott ringa framgång, oaktadt den med småsinnad stränghet förföljt hvarje yttre vittnesbörd om nordslesvigarnas danska sinnelag, särskildt deras sjungande af danska sånger och bruk af danska nationalfärgerna eller besök i Danmark. Tvärtom stärkte detta hårda tryck just kärleken till modersmålet och eggade lusten till motstånd, så att ej få afkomlingar till de s. k. "hemmatyskarna" nu stå i de danska leden. Oppositionen mot främlingsväldet har ledts af flera välorganiserade föreningar (Vælgerforeningen, Sprogforeningen m. fl.), som spridts öfver hela Nord-S., och de danska tidningarna äro nu långt flera än 1864 samt ha fått allt flera prenumeranter. En mängd folkbibliotek och föredragsföreningar har upprättats, och hundratals unga män ha sändts till de danska folkhögskolorna för att bli fullt förtrogna med dansk kultur och därigenom danas till framtida ledare för sina landsmän. Trots myndigheternas sega motstånd ha bildats flera frikyrkliga församlingar ("frimenigheder") med egna kyrkor och byggts många stora församlingshus. 1909 stiftades äfven en kreditförening för att motarbeta försäljning af egendomar till regeringen. Nationalitetskampen har sålunda förts med kraft och skicklighet och på fullt lagligt vis, på alla områden. I landets östra del talas ännu danska ända ned till Flensborgfjorden och i den västra till Höjer. Midt i landet går språkgränsen ännu något sydligare; däremot har själfva Flensborg gått förloradt för danskheten i följd af stark invandring söderifrån. Också ha valen till tyska riksdagen och preussiska landtdagen trots allsköns valtryck och andra konstgrepp ("valgeometri") ända sedan 1867 ådagalagt danskt sinnelag till språkgränsen, och om än röstantalet en följd af år helt naturligt aftog på grund af utvandringen, har dock danska partiet häfdat sin öfvervikt, på sista tiden rent af med växande styrka. Hvarken preussiska regeringens "mildare kurs" under Caprivis ministertid 1890--94, då tusentals "optanter" (se vidare Optant) återupptogos som preussiska medborgare, eller dess "fasta hand" under öfverpresident Köller 1898 ff. med många godtyckliga utvisningar och konstladt "optantmakeri" har kunnat försvaga nordslesvigarnas kärlek till moderlandet eller deras hopp om återförening. Världskriget har bragt stor nöd och sorg öfver Nord-S., som på främmande valplatser och för en sak, som ej är dess egen, alltsedan 1914 måst offra omkr. 4,000 man, d. v. s. långt flera än hela Danmark i 1864 års krig. -- Litt.: Allen, "Det danske sprogs historie i hertugdömmet S." (2 bd, 1857--58), A. D. Jörgensen, "40 fortællinger af fædrelandets historie" (1882), "Haandbog i det nordslesvigske spörgsmaals historie" (1901), och Mackeprang, "Nordslesvig 1864--1909" (1910). E. Ebg. Slesvigska krigen. 1. Första slesvigska kriget l. Slesvigska treårskriget kallas Danmarks krig mot de slesvig-holsteinske upproriske och deras tyska bundsförvanter, 1848--50. Det började med striden vid Bov n. om Flensborg, där danska hären under general Hedemann med Læssöe som stabschef sprängde upprorshären under prinsen af Augustenborg, 9 april 1848. Därefter besattes Slesvig och Eckernförde, men påsksöndagen 23 april nödgade den framträngande preussisk-hannoverska hären, 19,000 man under Wrangel och Halkett, de 10,000 danskarna genom slaget vid Slesvig att öfverge Dannevirke och draga sig tillbaka till Als efter en liten träffning vid Oversö, som arriärgardet utkämpade 24 april. Tyskarna höllo därefter hela Slesvig och södra Jylland besatta till 25 maj, hvarunder danska flottan blockerade de tyska hamnarna och uppbringade de tyska handelsfartygen. 28 maj intog dansken Bülow genom ett utfall från brohufvudet vid Alssundet Dybbölhöjden (se vidare Dybböl) och trängde, jämte Schleppegrell, rikstrupperna under Halkett tillbaka från Nyböl; den förenade tyska härens angrepp på den vunna ställningen tillbakaslogs 5 juni efter hårdnackad strid. 26 aug. slöts vapenhvila i Malmö, och de 5,000 man svenska trupper, som i juni hade besatt Fyn och därigenom gett danska hären ett ryggstöd, återvände. Vapenstilleståndet, hvars villkor groft kränktes från tysk sida, förde ej till någon lösning, och 3 april 1849 började kriget på nytt genom de danska truppernas framryckande både i Sundeved och norra Slesvig. 5 april (skärtorsdagen) blef linjeskeppet "Kristian VIII" förstördt och fregatten "Gefion" tagen i en oklok strid mot landbatterierna i Eckernfördefjorden, nästan utan någon förlust för fienden, och en träffning 6 april vid Ulderup i Sundeved hade inga följder. En ny träffning på Dybbölhöjden 13 april skildrades af tyskarna som en "Erstürmung der Düppeler schanzen", emedan danskarna, efter att ha segrat, drogo sig tillbaka till Als. 23 april blef den nye danske generalbefälhafvaren Bülows angrepp på Kolding tillbakaslaget af upprorshären under Bonin, och 7 maj trängde hela tyska hären under Prittwitz, 40,000 man stark, upp i Jylland. Denna här trängde danska hufvudhären under Bülow tillbaka till Fredericia, som inneslöts af Bonin, hvilket nödgade en flankkår under O. Rye (7,000 man) till ett långt, mästerligt utfördt återtåg till Aarhus och senare till Helgenæs.