Fredericia, där Lunding var kommendant, belägrades, och allt såg mörkt ut, tills danska hären, som i hemlighet sammandragits från Fyn, Als och Helgenæs, 19,000 man stark, 6 juli gjorde ett utfall, tog alla fiendens skansar och 31 kanoner samt 2,000 fångar. Kort därefter, 10 juli, slöts nytt vapenstillestånd, hvarunder norra Slesvig till Flensborg hölls besatt af 4,000 man svensk-norska trupper. Efter långvariga underhandlingar kom det 2 juli 1850 i Berlin till en fred med Preussen, utan att någon stridsfråga därigenom löstes, och äfven de andra tyska makterna upphörde med kriget; men det tilläts dock en mängd tyska officerare och soldater att taga tjänst i en slesvig-holsteinsk här, 34,000 man stark, som under Willisen beredde sig till en sista strid. 24 juli stod en träffning vid Helligbæk och nästa dag det afgörande slaget vid Isted, krigets blodigaste drabbning (se Isted), där general Krogh med 39,000 man jagade fienden tillbaka till Rendsborg och besatte Dannevirke. Fienden försökte ännu två gånger bryta den danska ställningen, 12 sept. genom ett angrepp på Mysunde vid Slien och 4 okt. efter fem dagars föregående bombardemang på Frederiksstad, som von der Tann stormade med stor öfvermakt, men där han drefs tillbaka med betydlig förlust. Sedan utkämpades endast småstrider, den sista nyårsdagen 1851, hvarefter den återupprättade tyska förbundsdagen tvang den slesvig-holsteinska hären att nedlägga vapen. Men ehuru Slesvig var vunnet genom vapenmakt, måste Danmark på grund af Tysklands motstånd nöja sig med en återupprättelse af helstaten, om ock i bättre form. -- Se "Den dansk-tydske krig i aarene 1848--50", utarb. af (danska) generalstaben (3 dlr, 1867--87), O. Vaupell, "Kampen for Sönderjylland 1848--50" (3 bd, 1865--69), och N. P. Jensen, "Den förste slesvigske krig" (1898), och Moltke, "Geschichte des kriegs gegen Dänemark 1848--49" (1893). 2. Andra slesvigska kriget kallas Danmarks krig med Preussen och Österrike 1864, med anledning af tvister om Slesvigs statsrättsliga förbindelse med Danmark. Det började därmed, att hannoverska och sachsiska trupper i dec. 1863 på förbundsdagens befallning besatte Holstein. 1 febr. 1864 gingo de preussisk-österrikiska trupperna öfver Eider, omkr. 60,000 man starka, under befäl af fältmarskalk Wrangel och general Gablenz. Den danska hären, 35,000 man, var under de Meza uppställd längs Dannevirke, en befästning, som dock ej längre var i fullgodt skick och på grund af den långa sträckan endast glest besatt, hvarjämte vintern omöjliggjorde landets sättande under vatten. 2 febr. angrepo preussarna under prins Fredrik Karl den vänstra flygeln vid Mysunde, men kastades tillbaka af general Gerlach. Däremot angrepo österrikarna 3 febr. centern och intogo Kongshöj efter en häftig strid. Man väntade nu en afgörande drabbning, men natten mellan 5 och 6 febr. uppgaf de Meza Dannevirke med 200 kanoner och stora förråd samt lät hären draga sig tillbaka, för att ej bli kringränd och af skuren. Återtåget gick så bra som möjligt, ehuru med ej ringa förlust under den nattliga marschen. Reträtten var kanske ock riktig under dåvarande förhållanden, men då den tillit till Dannevirkes styrka, som under många år hade närts hos danska folket och stärkts genom de Mezas afslag 31 jan. på Wrangels uppmaning att utrymma Slesvig, därigenom helt oväntadt blef bruten, förlamades folkets mod och hänförelse. På återtåget utkämpade Max Müllers brigad 6 febr. vid Sankelmark en blodig strid mot de förföljande österrikiska trupperna. Största delen af danska hären begaf sig till Als och Sundeved, där Gerlach 28 febr. öfvertog befälet i st. f. de Meza och där också preussarna snart lade sig utanför, hvaremot en division under Hegermann-Lindencrone tågade upp till Jylland och efter en strid vid Vejle 8 mars hastigt drog sig tillbaka till ön Mors, hvarefter österrikarna ryckte mot Fredericia. 15 mars intogs Femern genom öfverrumpling, och 17 s. m. förlorades, efter en träffning vid Rageböl, hela terrängen framför Dybböl. 28 mars (annandag påsk) gjorde preussarna ett angrepp på Dybböl-ställningen, men blefvo med förlust tillbakaslagna. Redan 2 april började ett bombardemang dels på staden Sönderborg, hvaraf en tredjedel brändes, dels på danska skansarna, hvilkas tidsenliga befästande hade försummats för Dannevirkes skull. Bombarderingen fortsattes under två veckor med sådan våldsamhet, att skansarna blefvo nästan förvandlade till grushögar. Den uthållighet och det mod, hvarmed skansarna försvarades mot den stora öfvermakten hos det fientliga artilleriet, väckte Europas beundran och var i själfva verket krigets ljusaste sida. Redan 21 mars utgick från England förslag till en fredskonferens i London, men de tyska stormakterna ville ej gå in på att sluta kriget, förrän Dybböl fallit. Den danske divisionsgeneralen du Plat föreslog 16 april, att man skulle utrymma ställningen för att rädda hären från större förluster, men Gerlach önskade, i likhet med regeringen, att hålla sig i Sundeved, alltså på Slesvigs fastland, tills konferensen sammanträdt, och fruktade för den misstämning, som skulle väckas, om Dybböl uppgåfves liksom Dannevirke. En plan, som Hegermann-Lindencrone hade uppgjort, att göra ett angrepp på den österrikiska armén vid Fredericia och därigenom skaffa hären på Dybböl luft, omintetgjordes af krigsministern Lundbye, som på det hela taget aldrig tog något initiativ. 18 april företogo preussarna den länge förberedda stormningen af Dybböl, som på några få timmar intogs (se vidare Dybböl, med kartskiss). Därefter utrymdes äfven Fredericia utan strid 28 april tvärtemot kommendanten Lundings råd. Tre dagar dessförinnan hade konferensen sammankallats, och 9 maj slöts vapenstillestånd. Samma dag stod vid Helgoland en sjöstrid, hvari kommendör Suenson med två fregatter jagade två österrikiska fregatter, illa tilltygade, in på neutralt (engelskt) område. Stilleståndet, som utöfvade ett tungt tryck på Jylland, upphörde 25 juni, och redan 29 s. m. förde prins Fredrik Karl sina trupper i båtar öfver Alssundet. Den på Als befintliga danska hären (12,000 man) under Steinmann blef öfverrumplad, ehuru förut varnad, och då den icke fick någon hjälp från flottan, måste den vika för den ständigt växande öfvermakten samt med en förlust af 3,200 man och hela fästningsartilleriet utrymma ön och bege sig till Fyn. Därmed var folkets motståndskraft bruten. Vendsyssel utrymdes 14 juli, öarna i Nordsjön intogos 19 juli, och då hvarje hopp om utländsk hjälp brustit, slöt Danmark 1 aug. fredspreliminärerna i Wien samt