Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slemhinna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredericia, där Lunding var kommendant, belägrades,
och allt såg mörkt ut, tills danska hären,
som i hemlighet sammandragits från Fyn, Als och
Helgenæs, 19,000 man stark, 6 juli gjorde ett
utfall, tog alla fiendens skansar och 31 kanoner
samt 2,000 fångar. Kort därefter, 10 juli, slöts
nytt vapenstillestånd, hvarunder norra Slesvig till
Flensborg hölls besatt af 4,000 man svensk-norska
trupper. Efter långvariga underhandlingar kom det 2
juli 1850 i Berlin till en fred med Preussen, utan
att någon stridsfråga därigenom löstes, och äfven
de andra tyska makterna upphörde med kriget; men det
tilläts dock en mängd tyska officerare och soldater
att taga tjänst i en slesvig-holsteinsk här, 34,000
man stark, som under Willisen beredde sig till en
sista strid. 24 juli stod en träffning vid Helligbæk
och nästa dag det afgörande slaget vid Isted, krigets
blodigaste drabbning (se Isted), där general
Krogh med 39,000 man jagade fienden tillbaka till
Rendsborg och besatte Dannevirke. Fienden försökte
ännu två gånger bryta den danska ställningen, 12
sept. genom ett angrepp på Mysunde vid Slien och
4 okt. efter fem dagars föregående bombardemang på
Frederiksstad, som von der Tann stormade med stor
öfvermakt, men där han drefs tillbaka med betydlig
förlust. Sedan utkämpades endast småstrider, den sista
nyårsdagen 1851, hvarefter den återupprättade tyska
förbundsdagen tvang den slesvig-holsteinska hären
att nedlägga vapen. Men ehuru Slesvig var vunnet
genom vapenmakt, måste Danmark på grund af Tysklands
motstånd nöja sig med en återupprättelse af helstaten,
om ock i bättre form. – Se "Den dansk-tydske krig i
aarene 1848–50", utarb. af (danska) generalstaben
(3 dlr, 1867–87), O. Vaupell, "Kampen for
Sönderjylland 1848–50" (3 bd, 1865–69), och N. P. Jensen,
"Den förste slesvigske krig" (1898), och Moltke,
"Geschichte des kriegs gegen Dänemark 1848–49" (1893).
2. Andra slesvigska kriget kallas Danmarks krig
med Preussen och Österrike 1864, med anledning af
tvister om Slesvigs statsrättsliga förbindelse med
Danmark. Det började därmed, att hannoverska och
sachsiska trupper i dec. 1863 på förbundsdagens
befallning besatte Holstein. 1 febr. 1864 gingo
de preussisk-österrikiska trupperna öfver Eider,
omkr. 60,000 man starka, under befäl af fältmarskalk
Wrangel och general Gablenz. Den danska hären, 35,000
man, var under de Meza uppställd längs Dannevirke,
en befästning, som dock ej längre var i fullgodt
skick och på grund af den långa sträckan endast
glest besatt, hvarjämte vintern omöjliggjorde
landets sättande under vatten. 2 febr. angrepo
preussarna under prins Fredrik Karl den vänstra
flygeln vid Mysunde, men kastades tillbaka af general
Gerlach. Däremot angrepo österrikarna 3 febr. centern
och intogo Kongshöj efter en häftig strid. Man väntade
nu en afgörande drabbning, men natten mellan 5 och
6 febr. uppgaf de Meza Dannevirke med 200 kanoner
och stora förråd samt lät hären draga sig tillbaka,
för att ej bli kringränd och af skuren. Återtåget
gick så bra som möjligt, ehuru med ej ringa förlust
under den nattliga marschen. Reträtten var kanske
ock riktig under dåvarande förhållanden, men då den
tillit till Dannevirkes styrka, som under många år
hade närts hos danska folket och stärkts genom de
Mezas afslag 31 jan. på Wrangels uppmaning att
utrymma Slesvig, därigenom helt oväntadt blef
bruten, förlamades folkets mod och hänförelse. På
återtåget utkämpade Max Müllers brigad 6 febr. vid
Sankelmark en blodig strid mot de förföljande
österrikiska trupperna. Största delen af danska
hären begaf sig till Als och Sundeved, där Gerlach
28 febr. öfvertog befälet i st. f. de Meza och där
också preussarna snart lade sig utanför, hvaremot
en division under Hegermann-Lindencrone tågade upp
till Jylland och efter en strid vid Vejle 8 mars
hastigt drog sig tillbaka till ön Mors, hvarefter
österrikarna ryckte mot Fredericia. 15 mars intogs
Femern genom öfverrumpling, och 17 s. m. förlorades,
efter en träffning vid Rageböl, hela terrängen framför
Dybböl. 28 mars (annandag påsk) gjorde preussarna
ett angrepp på Dybböl-ställningen, men blefvo med
förlust tillbakaslagna. Redan 2 april började ett
bombardemang dels på staden Sönderborg, hvaraf
en tredjedel brändes, dels på danska skansarna,
hvilkas tidsenliga befästande hade försummats för
Dannevirkes skull. Bombarderingen fortsattes under
två veckor med sådan våldsamhet, att skansarna blefvo
nästan förvandlade till grushögar. Den uthållighet
och det mod, hvarmed skansarna försvarades mot den
stora öfvermakten hos det fientliga artilleriet,
väckte Europas beundran och var i själfva verket
krigets ljusaste sida. Redan 21 mars utgick från
England förslag till en fredskonferens i London,
men de tyska stormakterna ville ej gå in på att
sluta kriget, förrän Dybböl fallit. Den danske
divisionsgeneralen du Plat föreslog 16 april,
att man skulle utrymma ställningen för att rädda
hären från större förluster, men Gerlach önskade,
i likhet med regeringen, att hålla sig i Sundeved,
alltså på Slesvigs fastland, tills konferensen
sammanträdt, och fruktade för den misstämning,
som skulle väckas, om Dybböl uppgåfves liksom
Dannevirke. En plan, som Hegermann-Lindencrone hade
uppgjort, att göra ett angrepp på den österrikiska
armén vid Fredericia och därigenom skaffa hären på
Dybböl luft, omintetgjordes af krigsministern Lundbye,
som på det hela taget aldrig tog något initiativ. 18
april företogo preussarna den länge förberedda
stormningen af Dybböl, som på några få timmar intogs
(se vidare Dybböl, med kartskiss). Därefter utrymdes
äfven Fredericia utan strid 28 april tvärtemot
kommendanten Lundings råd. Tre dagar dessförinnan
hade konferensen sammankallats, och 9 maj slöts
vapenstillestånd. Samma dag stod vid Helgoland en
sjöstrid, hvari kommendör Suenson med två fregatter
jagade två österrikiska fregatter, illa tilltygade,
in på neutralt (engelskt) område. Stilleståndet,
som utöfvade ett tungt tryck på Jylland, upphörde 25
juni, och redan 29 s. m. förde prins Fredrik Karl
sina trupper i båtar öfver Alssundet. Den på Als
befintliga danska hären (12,000 man) under Steinmann
blef öfverrumplad, ehuru förut varnad, och då den
icke fick någon hjälp från flottan, måste den vika
för den ständigt växande öfvermakten samt med en
förlust af 3,200 man och hela fästningsartilleriet
utrymma ön och bege sig till Fyn. Därmed var folkets
motståndskraft bruten. Vendsyssel utrymdes 14 juli,
öarna i Nordsjön intogos 19 juli, och då hvarje
hopp om utländsk hjälp brustit, slöt Danmark 1
aug. fredspreliminärerna i Wien samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
