1469 Slovaker-Slovakiska litteraturen 1470 ländska rörelsen och författade några stridssånger, ehuru hans svaga hälsa hindrade honom från aktivt deltagande i frihetsstriden. Han lämnade landet för alltid och begaf sig öfver Dresden till Paris, där han gjorde sig bemärkt i den polska emigrantkolonien och tidigt kände sig dragen till den polska mes-sianismen och Towian-skis mystiska läror. Där blef han bekant med Mickiewicz, till hvilken han dock kom i ett mycket spändt förhållande på grund af sin lättretlighet och sjukliga fåfänga. Hans litterära verksamhet röjde starkt inflytande af Byron (de poetiska berättelserna Mnich, Munken, och Lambro samt tragedien Mindowe], men äfven tydlig påverkan af Mickiewicz. Efter att ha utmanat honom på duell, begaf han sig till Schweiz, där han skref det 1833 i Paris anonymt tryckta fantastiska hämndedramat Kor dy an, byggdt på en förment sammansvärjning mot kejsar Nikolaus I vid hans polska konungakröning 1829. Vistelsen i Schweiz (1833-36) blef af stor betydelse för S:s poetiska utveckling. En flyktig böjelse gaf impulsen till den förtjusande, djupt vemodiga kärleksidyllen W Szwajcaryi (1838; "I Schweiz"; jämte "Anhelli" och "De pestsmittades fader" öfv. af A. Jensen i "Polska skalder", I, 1899). Under inflytande af Shakspere och Calderön skref han under dessa år de polska sagospelen Balla-dyna, Lilla Weneda och Mazepa, af hvilka de båda förra höra till hans bästa, mest spelade dramer, hvaremot "Mazepa" (med erotiskt ämne från hetmanens ungdom) är betydligt svagare. Till hans dramatiska alstring hör äfven skådespelet Maria Stuart. Från Schweiz begaf han sig till Rom, där han knöt bekantskap med Krasiiiski, och därifrån öfver Neapel till Grekland, Egypten och Palestina. Återkommen till Europa 1837, slog han sig först ned i Florens, där han fullbordade den mystiska, i biblisk stil hållna sibiriska fantasien Anhelli och Ojciec zadzumionyeh w El-Arisch ("De pestsmittades fader"), en djupt gripande poetisk berättelse med österländskt motiv. 1840 återkom S. till Paris, där han 1841 offentliggjorde den aldrig fullbordade, lyriska berättelsen Beniowski, ett polskt motstycke till Byrons "Don Juan", rik på poetiska skönheter och på sarkastiska utfall (mot Mickiewicz m. fl. samtida). 1842 inträdde han i Towiariskis sekt och fördjupade sig i en för hans diktning ödesdiger mystik. Han omskref i dramat Ksia:e niezlomny Calderöns "El principe constante" samt Sen srebrny Salomej (Salomes silfverdröm) och diktade i dennes anda det poetiska dramat K&i&rh Marek (Pater Marek) med ämne från Bär-konfederationens dagar. Höjdpunkten i S:s polska mystik nåddes genom den djuptänkta, men oklara hjältedikten Kröl-Duch (Kung ande), hvari ett sagostoff ur Polens äldsta historia begagnas för att framställa straffets och lidandets renande nödvändighet för ett folks syn- der. Mot Krasiriski, som stod främmande för alla hämnd- och våldsplaner, skref han 1845 den sarkastiska Do autora trzech psalmöw (Till de tre psalmernas författare). 1846 års bondeoroligheter i Galizien gåfvo emellertid Krasinski rätt, och S. var nu bruten till kropp och själ. 1848 ville han återkomma till Polen, men de preussiska myndigheterna släppte honom ej öfver gränsen; han fick i Breslau återse sin mor för sista gången och hann knappt återvända till Paris, förrän lungsoten lade honom på dödsbädden. - S. intar en egenartad ställning i den polska vitterheten vid sidan af Mickiewicz och Krasinski. Som dramatiker och verskonstnär med ett färgrikt, ofta öfver-lastadt språk står han högt, liksom i känslans hejdlösa flykt, men hans diktning är ojämn, lider stundom af själföfverskattning och brist på originalitet. Hans samlade verk utkommo 1861 (2:a uppl. 1885), hans efterlämnade verk, Pisma po-smiertne, 1866. Hans brefväxling (4 dlr, 1883 -99) lämnar ett rikt material för bedömande af hans finkänsliga, poetiskt ärelystna natur. Utförliga kommentarer till hans dikter finnas af Henryk Biegeleisen i 2 dlr 1894. Grundliga biografier af A. Malecki (1866-67), F. Hösick (1896 -97) och J. Tretiak (1904). På fransk prosa ha hans arbeten tolkats af Wenceslas Gasztowtt (1870). A-d J. Slovaker, en västslavisk folkstam, nära besläktad med tjecherna, af hvilkas språk slovakiskan är en dialekt, är bosatt s. om Karpaterna (Tatra) i nordöstra Mähren och norra Ungern, där den är förhärskande i tio komitat och vid Pressburg skjuter fram till Donau. Det är ett fattigt och anspråkslöst, men sträfsamt bergsfolk, som lif när sig hufvudsakligen af boskapsskötsel och jordbruk. Hemslöjden står ganska högt, särskildt väfnader och korgflätning. Folkmängden uppgår till inemot 21/» mill., men på grund af fattigdomen och de politiska förhållandena är emigrationen ganska stor; i Amerika lefva minst 400,000 slovaker. På 800-talet utgjorde det slovakiska landet en del af det stormäriska riket (se Mähren, sp. 235 -236) och fick sin första bildning genom den kristendom, som predikades af de grekiske missionärerna Kyrillos och Methodios (se K y r i 11 o s, sp. 464). Till trosbekännelsen äro slovakerna numera öfvervägande romerska katoliker, men tredjedelen är protestantisk, och den religiösa toleransen är stor. Landet införlifvades tidigt med ungerska riket. Först på 1840-talet började slovakerna spela en politisk roll, men deras själfstän-dighetssträfvanden ha hänsynslöst undertryckts af ungerska regeringen, som "magyariserat" det slovakiska skol- och domstolsväsendet, post m. m. Folket har emellertid bevarat sin rena slaviska ras och sin folkpoesi med rikedom på sköna melodier. Slovakernas politiska och kulturella centrum är staden Sväty Martin (Turocz Szent-Mårton), med blott 3,400 inv., men i Budapest finnas 25,000 slovaker. Om de socialpolitiska förhållandena se R. W. Seton-Watsons (märket Scotus Viator) "Political persecution in Hungary" (1908) och "Racial problems in Hungary, a history of the Slovaks_" (1909). A-d J. Slovakiska litteraturen leder sitt ursprung från 1400-talet, då det bömiska husitkriget väckte