Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slots ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1471
Slovener-Slovenska litteraturen
1472
andliga rörelser hos den slaviska befolkningen i norra
Ungern, men först efter den lutherska reformationen
kan man tala om en slovakisk litteratur. Den var
i början uteslutande religiös. Jur T f a-novsky
(1591-1637) skref 1635 "Cithara sanc-torum neb Zalmy
stare a nové", och Daniel Horcicka (d. 1709) utgaf
Komenskys (Come-nius’) "Orbis pictus" i sitt "Neoforum
latino-slavo-nicum" (1678). Den protestantiske
superintendenten I) a n i e l K r m a n n (se d. o. ;
1663-1740), historisk författare, efterlämnade en
intressant dagbok (på latin) om sin färd med Karl
XII till Bender. M a t e j B é l (1684-1749) skref
historiska och geografiska arbeten; Dobrovskys
vän Jur Rybay (1754- 1812) var språkforskare
och folkbrist, och Pä vol Dolezal (1737-1802)
diktade ett filosoferande drama om syndafallet
(1791) och redigerade tidskriften "Stare noviny
literniho umeni". Denna protestantiska litteratur
undanträngdes genom den katolska "motreformationen"
och det jesuitiska inflytandet. Paulinmunken Alexandr
Mac a j i Pressburg utgaf 1718 den första postillan
och franciskanen Hugolin G a v l o v i c (1712-87)
författade 1755 en versifierad didaktik. Det
slovakiska litteraturspråket skapades dock först
af Anton Bernolåk (1762-1813), som stiftade
litteratursällskapet Tovarisstvo litterného
umcni. Hans lärjunge Jan H o 11 y (1785-1849)
främjade det klassiska studiet och skref efter mönster
af Eneiden hjältedikterna "Svatopluk" (1833) och
"Cyrillomethodiada" (1835) samt idyller (selanki),
elegier och oden med samslavisk tendens i Kollårs
anda. Den nationella pånyttfödelsen kom med L’u d
e v i t S t ur (1815-56), som jämte språkforskaren
H a 11 a l a stadgade det slovakiska språket till
skillnad från det närbesläktade tjechiska och
framhöll folkspråkets betydelse för den nationella
individualiteten. Hans idéer omsattes i poetisk form
afSamoChalupka (1812-83), som försökte sig i folkliga
ballader (t. ex. "Kozåk") med realistiska motiv
ur det nationella lifvet, och af J an ko K r å l’
(1822-76), en originell företeelse både i sitt lif och
sin diktning. Jan B o 11 o (1829-81) idealiserade sina
nationella hjältar enligt traditionell uppfattning,
t. ex. i cykeln "Srnrf Jånosikovå" (efter förebild
af Måchas "Maj"). Efter dessa tre följde åtskilliga
mindre betydande lyriska och episka poeter: Jan F r
a n c i s c i (pseud. JankoRimavsky) utgaf 1845 en
samling slovakiska gåtor; J an ko M a-tuska (1821-77)
diktade folkliga ballader; Bohus Nosåk (1822-77,
pseud. N e z a b u-d o v) skref "Spevy tatranské"
(1846, Karpatiska visor), och Petr Kel l n er
(1823-73, pseud. H ost i n sky) "Dumy na Tatråch". Den
nationella rörelsen under revolutionsåren 1848-50
leddes af Stur, den patriotiske Josef Miloslav Hurban
(1817-88), som skref satiriska berättelser, och Michal
Hodza (1811-70), förf. till "Vieroslavina". En
betydande skald var Ön dre j Slå d ko vi c
(1820-72) med sina idylliska hjältedikter "Marina",
"Svätomarti-niada" och "Détvan". Viliam Pauliny-T ö
t h (1826-87) diktade i romantisk-patriotisk stil,
och Samuel Tomasik (1813-87) skref den slovakiska
folksången "Hej slovane". Den historiska novellistiken
grundlades af Jan K a-
lincåk (1822-71), som efter polska förebilder
skref "Povesti kozåcké", "Wernyhora", "Kir-dzali"
m. fl. och samhällsskildringen "Restavracia". Ett
litterärt centrum blef den 1862 af Moyzes (1797-1869)
stiftade Maltica slovenskå, som utgaf tidskriften
"Letopis", men upplöstes af den ungerska regeringen
1875. Dessutom utgåfvos vittra kalendrar, "Concordia",
"Lipa" och "Sokol". Bland de nyare poeterna märkas
L’u d e v i t K u-båni (1830-69), med byronskt
maner, och den begaf vade Svetozar Hurban, den of
vannämndes son (f. 1847, d. 1916; se Va jansky), med
diktsamlingarna "Tatry a more" (1879), "Zpod jarma"
(1884) och "Vilin" (1886) samt den af Turgenev
påverkade romanen "Sucha ratolest"’ (1884). Den
främste slovakiske skalden är P a v o l O r s z
å g h (f. 1849, pseud. Hviezdoslav), en nationell
epiker och djupsinnig reflexionslyriker. Bland de
nyaste författarna må nämnas novellisten M a t e j
B e n c ii r (f. 1860, pseud. Martin K u k u c i n)
och Elena Marothy S o 11 é-szova med romanen "Proti
prudu" (1894). I Sväty Martin existerar (efter Matice
slovenskå) Musejni spolecnost slovenskå, och där utges
af J. Skultéty månadsskriften "Slovenské pohl’ady"
(1880 ff.). - Jfr J. Vlcek, "Literatura na Slo-vensku"
(1881) och "Dejiny literatury slovenskej" (1890).
A-d’J.
Slovener, af tyskarna kallade winder,
ett folk af sydslavisk stam, talande en dialekt
af serbokroatiska språket (se d. o.) och till
trosbekännelsen romerska katoliker, äro bosatta
i Österrikes alpländer från Drava och dess biflod
Mur till Adriatiska hafvet. Deras område innefattar
hela Krain, där de utgöra 90 proc. af befolkningen,
södra delen af Kärnten och Steiermark, där de utgöra
minst 30 proc. af totalfolkmängden, Görz (Gorica)
och Istrien samt delar af det ungersk-kroatiska
kustlandet. Dessutom finnas några 10,000-tal i Italien
och Ungern. Deras sammanlagda antal uppgår till 1,5
mill. Dessa slaver invandrade i slutet af 500-talet
jämte avarerna till Carantania (Kärnten) och fingo
kristendomen från det langobardiska patriarkatet
i Aquileja, men kufvades tidigt af frankerna och
införlifvades 1283 med habsburgska väldet, dit
de alltjämt hört med undantag af åren 1809–13, då
fransmännen höllo landet ockuperadt. Den slovenska
rasen har tagit inverkan af de tyska, italienska och,
i någon mån, äfven af de ungerska grannelementen, men
bevarat många gamla äktslaviska sedvänjor och har stor
rikedom på folkvisor och folkmelodier (jfr Anastasius
Grün, "Volkslieder aus Krain", 1856). A-d J.
Slovenskå litteraturen, den på slovenskå dialekten
af serbokroatiska språket (se d. o.) författade
litteraturen. I. Den protestantiska perioden
1550-i600. Af den äldsta slovenskå litteraturen
föreligger ett enda minnesmärke i de religiösa
texter, som efter ett kloster i Bajern kallats de
Freisingska fragmenten från 800- eller 900-talet
och äro af synnerligen stort språkhisto-riskt värde
(utg. af P. Koppen 1827 och Kopitar 1836). Frånsedt
denna kvarlefva, kan först vid midten af 1500-talet
spåras en slovensk litteratur, som framgick ur den
lutherska reformationen. Många slovener studerade i
Tubingen; krainaren Michael Tiffernus var Luthers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
