1471 Slovener-Slovenska litteraturen 1472 andliga rörelser hos den slaviska befolkningen i norra Ungern, men först efter den lutherska reformationen kan man tala om en slovakisk litteratur. Den var i början uteslutande religiös. Jur T f a-novsky (1591-1637) skref 1635 "Cithara sanc-torum neb Zalmy stare a nové", och Daniel Horcicka (d. 1709) utgaf Komenskys (Come-nius') "Orbis pictus" i sitt "Neoforum latino-slavo-nicum" (1678). Den protestantiske superintendenten I) a n i e l K r m a n n (se d. o. ; 1663-1740), historisk författare, efterlämnade en intressant dagbok (på latin) om sin färd med Karl XII till Bender. M a t e j B é l (1684-1749) skref historiska och geografiska arbeten; Dobrovskys vän Jur Rybay (1754- 1812) var språkforskare och folkbrist, och Pä vol Dolezal (1737-1802) diktade ett filosoferande drama om syndafallet (1791) och redigerade tidskriften "Stare noviny literniho umeni". Denna protestantiska litteratur undanträngdes genom den katolska "motreformationen" och det jesuitiska inflytandet. Paulinmunken Alexandr Mac a j i Pressburg utgaf 1718 den första postillan och franciskanen Hugolin G a v l o v i c (1712-87) författade 1755 en versifierad didaktik. Det slovakiska litteraturspråket skapades dock först af Anton Bernolåk (1762-1813), som stiftade litteratursällskapet Tovarisstvo litterného umcni. Hans lärjunge Jan H o 11 y (1785-1849) främjade det klassiska studiet och skref efter mönster af Eneiden hjältedikterna "Svatopluk" (1833) och "Cyrillomethodiada" (1835) samt idyller (selanki), elegier och oden med samslavisk tendens i Kollårs anda. Den nationella pånyttfödelsen kom med L'u d e v i t S t ur (1815-56), som jämte språkforskaren H a 11 a l a stadgade det slovakiska språket till skillnad från det närbesläktade tjechiska och framhöll folkspråkets betydelse för den nationella individualiteten. Hans idéer omsattes i poetisk form afSamoChalupka (1812-83), som försökte sig i folkliga ballader (t. ex. "Kozåk") med realistiska motiv ur det nationella lifvet, och af J an ko K r å l' (1822-76), en originell företeelse både i sitt lif och sin diktning. Jan B o 11 o (1829-81) idealiserade sina nationella hjältar enligt traditionell uppfattning, t. ex. i cykeln "Srnrf Jånosikovå" (efter förebild af Måchas "Maj"). Efter dessa tre följde åtskilliga mindre betydande lyriska och episka poeter: Jan F r a n c i s c i (pseud. JankoRimavsky) utgaf 1845 en samling slovakiska gåtor; J an ko M a-tuska (1821-77) diktade folkliga ballader; Bohus Nosåk (1822-77, pseud. N e z a b u-d o v) skref "Spevy tatranské" (1846, Karpatiska visor), och Petr Kel l n er (1823-73, pseud. H ost i n sky) "Dumy na Tatråch". Den nationella rörelsen under revolutionsåren 1848-50 leddes af Stur, den patriotiske Josef Miloslav Hurban (1817-88), som skref satiriska berättelser, och Michal Hodza (1811-70), förf. till "Vieroslavina". En betydande skald var Ön dre j Slå d ko vi c (1820-72) med sina idylliska hjältedikter "Marina", "Svätomarti-niada" och "Détvan". Viliam Pauliny-T ö t h (1826-87) diktade i romantisk-patriotisk stil, och Samuel Tomasik (1813-87) skref den slovakiska folksången "Hej slovane". Den historiska novellistiken grundlades af Jan K a- lincåk (1822-71), som efter polska förebilder skref "Povesti kozåcké", "Wernyhora", "Kir-dzali" m. fl. och samhällsskildringen "Restavracia". Ett litterärt centrum blef den 1862 af Moyzes (1797-1869) stiftade Maltica slovenskå, som utgaf tidskriften "Letopis", men upplöstes af den ungerska regeringen 1875. Dessutom utgåfvos vittra kalendrar, "Concordia", "Lipa" och "Sokol". Bland de nyare poeterna märkas L'u d e v i t K u-båni (1830-69), med byronskt maner, och den begaf vade Svetozar Hurban, den of vannämndes son (f. 1847, d. 1916; se Va jansky), med diktsamlingarna "Tatry a more" (1879), "Zpod jarma" (1884) och "Vilin" (1886) samt den af Turgenev påverkade romanen "Sucha ratolest"' (1884). Den främste slovakiske skalden är P a v o l O r s z å g h (f. 1849, pseud. Hviezdoslav), en nationell epiker och djupsinnig reflexionslyriker. Bland de nyaste författarna må nämnas novellisten M a t e j B e n c ii r (f. 1860, pseud. Martin K u k u c i n) och Elena Marothy S o 11 é-szova med romanen "Proti prudu" (1894). I Sväty Martin existerar (efter Matice slovenskå) Musejni spolecnost slovenskå, och där utges af J. Skultéty månadsskriften "Slovenské pohl'ady" (1880 ff.). - Jfr J. Vlcek, "Literatura na Slo-vensku" (1881) och "Dejiny literatury slovenskej" (1890). A-d'J. Slovener, af tyskarna kallade winder, ett folk af sydslavisk stam, talande en dialekt af serbokroatiska språket (se d. o.) och till trosbekännelsen romerska katoliker, äro bosatta i Österrikes alpländer från Drava och dess biflod Mur till Adriatiska hafvet. Deras område innefattar hela Krain, där de utgöra 90 proc. af befolkningen, södra delen af Kärnten och Steiermark, där de utgöra minst 30 proc. af totalfolkmängden, Görz (Gorica) och Istrien samt delar af det ungersk-kroatiska kustlandet. Dessutom finnas några 10,000-tal i Italien och Ungern. Deras sammanlagda antal uppgår till 1,5 mill. Dessa slaver invandrade i slutet af 500-talet jämte avarerna till Carantania (Kärnten) och fingo kristendomen från det langobardiska patriarkatet i Aquileja, men kufvades tidigt af frankerna och införlifvades 1283 med habsburgska väldet, dit de alltjämt hört med undantag af åren 1809--13, då fransmännen höllo landet ockuperadt. Den slovenska rasen har tagit inverkan af de tyska, italienska och, i någon mån, äfven af de ungerska grannelementen, men bevarat många gamla äktslaviska sedvänjor och har stor rikedom på folkvisor och folkmelodier (jfr Anastasius Grün, "Volkslieder aus Krain", 1856). A-d J. Slovenskå litteraturen, den på slovenskå dialekten af serbokroatiska språket (se d. o.) författade litteraturen. I. Den protestantiska perioden 1550-i600. Af den äldsta slovenskå litteraturen föreligger ett enda minnesmärke i de religiösa texter, som efter ett kloster i Bajern kallats de Freisingska fragmenten från 800- eller 900-talet och äro af synnerligen stort språkhisto-riskt värde (utg. af P. Koppen 1827 och Kopitar 1836). Frånsedt denna kvarlefva, kan först vid midten af 1500-talet spåras en slovensk litteratur, som framgick ur den lutherska reformationen. Många slovener studerade i Tubingen; krainaren Michael Tiffernus var Luthers