1479 Sluta-Sluthult 1480 eller medelbart, hvarvid förhållandet mellan de båda omdömen, hvilka fattas som grund och följd, är förmedladt af ett eller flera andra omdömen, så att därvid som grund för ett omdöme ej dess förhållande blott till ett visst annat omdöme är tillräckligt, utan därför fordras två eller flera omdömen, hvilka tillsammans bilda den tillräckliga grunden. Omedelbart slutande sker på grund af omedelbart omdömesförhållande (se Omdöme, sp. 692); medelbart slutande kallas slutledning (se d. o.). Om man sluter från ett eller flera sanna omdömen till sanningen af ett annat omdöme, får slutandet betydelsen af bevis (se d. o. 1), och slutet kan därför sägas vara bevisets form. S-e. Sluta, ridk. Se Sidvärtsrörelse och Skolridning. Slutare. 1. Bygnk. Se Förankring 1. - 2. Sjöv. Se Ledare, sp. 1490. Slutartikel, språkv. Se Artikel. Slutaspiratiön kallas i finska grammatiken en i skriftspråket icke betecknad och blott i dialekter förekommande aspiration i slutet af vissa ord. I det talade högspråket kommer densamma ofta till uttryck i form af förlängning af det följande ordets eller en följande ändelses begynnelsekonsonant. K. B. W. Slutceller, Läppceller, löt. Se Klyf-öppningar, sp. 362. Sluten deposition. Se Bank, sp. 856. Sluten fattigvård. Se F a 11 i g v å r d, sp. 1449. Sluten hamn. Se Hamn, sp. 1272, med fig. Sluten härd, metall. Se Härd. Sluten kolonn, krigsv., hvarje kolonnformering af trupper (se K o l o n n 2), i hvilken afdelningarna ha kortare afstånd mellan hvarandra än deras frontlängd (vid infanteriet vanligen 5-8 steg). Sluten kolonn används vid uppställning och äfven vid rörelser utom fiendens eldområde. C. O. N. Sluten linje, krigsv. Se Linje 4. Sluten ordning, krigsv., den uppställning, i hvilken manskapet, vanligen på två led, icke har större mellanrum mellan sig, än som erfordras för fri rörelse och i hvilken det dessutom är strängt bundet af sin plats och i sin verksamhet. Sluten ordning används vid all uppställning och vid förflytt-ninsr utom fiendens eld. c O. N. Sluten redd. Se Redd. Sluten tornerhjälm, krigsv. Se Hjälm, sp. 819. Sluten tuberkulos. Se Lungsot, sp. 1458. Sluter [slyter], Claus, en af 1300-talets mest betydande skulptörer, f. i Holland, antagligen i Gelderland, obekant när, d. 1404. Man känner intet om hans verksamhet före 1389, då han efterträdde Jean de Marville i tjänst hos Filip den djärfve, hertig af Burgund. Hans namn är för eftervärlden uteslutande förenadt med de bilder han utförde för hertigens grafkyrka och kartusian-kloster i Champmol utanför Dijon. Kyrkan ödelades under franska revolutionen, en del af skulpturerna finnes likväl i behåll. Af portalfigurerna är madonnan med barnet ett verk af Marville, men de båda sidogrupperna, bilderna af hertigen och hans gemål knäböjande samt af Johannes döparen och den heliga Katarina stående, utfördes af S. 1393-1401. De båda porträtt-statyerna äro mästerverk af kraftfull karakteri- stik och monumental bredd. Efter Marvilles död, 1389, fortsatte S. arbetet på hertigens sarkofag, som påbörjades, medan beställaren ännu lefde - den fullbordades efter S:s död af Claus de Werve. Som S:s andel i densamma namnes en del af "les pleurants", de sörjande figurerna, som stå utmed sarkofagens sidor - groteska gestalter, höljda i stora sorgkappor -; flertalet af dem liksom den döde hertigens bild är likväl utfördt af de Werve. 1395 började S. en monumental kalvariegrupp med flera bifigurer, en fontängrupp, som fick sin plats på klostergården i Champmol. Den korsfästes bild, omgifven af Maria, Maria Magdalena och Johannes, reste sig öfver en sexkantig sockel med sex sörjande änglar, som stödja konsolen med sina vingar, och af sex profetstatyer, Mose, David, Jeremias, Sakarias, Daniel och Esaias. De tre sistnämnda utfördes eller fullbordades af de Werve, alla de öfriga figurerna äro S:s verk. De äro i högsta grad märgfulla gestalter, utförda med en realism, som i karakteristiken* skärpa framstår som något helt och hållet nytt i bildkonsten, och på samma gång med en väldig energi, en massiv, bred och kraftig monumentalitet, som ställer dem i främsta ledet af hvad medeltidens skulptur åstadkommit och som förbereder Donatello och Michel-angelo, på samma gång det germanska lynnet här är i ögonen fallande. Af klassisk tradition, af antikärfd smak, sträfvande efter formskönhet finns här intet. Dessa figurer ha varit målade och delvis förgyllda. Hela sockeln står fortfarande kvar på sin ursprungliga plats, alla figurerna äro oskadade (se fig. af denna "Mosesbrunn" å pl. V till art. Bildhuggarkonst, där Davids och Jeremias' gestalter synas och Mosegestalten, den mäktigaste, kan skönjas t. v.), men af kalvariegruppen återstår endast Kristushufvudet, mäktigt och majestätiskt (nu i Dijons arkeologiska museum). Filip den djärfves sarkofag har hamnat i Dijons museum. Gipsafgjutningar af S:s alla kända verk finnas i Trocadéromuseet i Paris. Denna burgundiska skulptur, hvars hufvudrepresentant S. är, blef af stor betydelse och gick ut öfver provinsens gränser, till Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Italien (där den påverkar i främsta rummet Quercia och Donatello). Jfr A. Kleinclausz, "Claus S. et la sculpture bourguignonne au XV:e siécle" (1905), och A. Germain, "Les Néerlandais en Bourgogne" (1909). G-g N. Slutet batteri, krigsv., den formering vid artilleriet, där kanonerna stå helt nära hvarandra; används vid uppställning och vid rörelser utom fiendens eldområde. C. O. N. Slutet verk, befästningsk., en befästning, som har eldlinje åt alla sidor och sålunda fullständigt omsluter den befästa punkten. L. W:sonM. Slutfall, mus. Se Kadens. Slutfesten. Se Löfhyddofesten. Sluthastighet, mek., benämnes den hastighet, scm en i rörelse varande kropp eger i det ögonblick den uppnår slutet af sin bara. G- R. D.* Sluthult, skpsb.) en af järn eller ek tillverkad kloss, hvars ändamål är att uppbära svåra stången, resp. bramstången. Sluthultet insattes tvärskepps genom det vid stångens nedra ända befintliga sluthultsgattet och är så långt, att dess på ömse sidor om stångfoten utskjutande ändar