vid flit och leder till bevarande af fäderneärfda seder, och framför allt verkar den för den estetiska folkbildningen, då den leder till skapandet af goda mönster och till dessas och de ärfda arbetssättens pietetsfulla bevarande hos släktled efter släktled. I Norrbotten och Västerbotten och i många andra trakter i vårt land spinnes och väfves ännu i hemmen allt, hvad man behöfver af textila alster. Och mångenstädes har hemslöjden hos vår allmoge utvecklats till en folklig konstslöjd, som lika mycket utmärkes genom estetisk smak som genom högt uppdrifven teknik. Så kan man i dalahemmen beundra stilfulla möbler och redskap, spetsar och väfnader och hos Skånes bönder de mångfaldigt olika arterna af konstväfnad. I Halland öfvas bindslöjden, i Vadstena och dess omnejd spetsknypplingen, och äfven lapparna ha sin egenartade konstslöjd. Allteftersom hemslöjdens alster omedelbart användas för husets behof eller tillverkas för afsalu, skiljer man mellan husbehofsslöjd och förvärfsslöjd. Det årliga värdet af den svenska husbehofsslöjden uppskattades 1911 till omkr. 13 mill. kr. Förvärfsslöjden, vid hvilken stundom (enklare) maskiner begagnas, närmar sig industrien, men skiljer sig från denna därigenom, att den ej använder särskildt lejda arbetare, utan i regel bedrifves som binäring, vanligen till jordbruket. När hemslöjden ej bedrifves för eget behof, utan till afsalu, förlorar den vanligen sina konstnärliga former och tillverkar liksom fabrikerna stillösa massarbeten. Än mer blir detta förhållandet, då, såsom nu i stor utsträckning förekommer, arbetet utföres för utomstående förläggares räkning. Linneväfnaden, som förr, särskildt i Hälsingland och Ångermanland, haft så stor omfattning, är numer af föga betydelse, men bedrifves fortfarande i Marks härad i Västergötland under ledning af förläggare och med användning af maskinspunnet garn. Där och i andra västgötabygder förekommer i stor utsträckning bomullsväfning, till större delen också såsom förlagsarbete. Ylleväfning som hemslöjd förekommer mest i Västerbotten. Värdet af de på olika orter till afsalu hemväfda tygerna uppskattades 1911 till omkr. 2 1/2 mill. kr. Stickning som förvärfsslöjd förekommer för hand i södra Halland och med maskin i Boråstrakten. Bland andra slöjdarter, som likaledes utmärka särskilda bygder, kunna nämnas möbelsnickeriet på flera ställen, särskildt i Småland, korgtillverkningen, likaledes på flera orter, smide af liar i Kristianstads och Kronobergs län, skomakeri i Örebrotrakten o. s. v. F. ö. bedrifves förvärfsslöjd rundtom i hela Sverige af enskilda personer i en mångfald olika arbetsarter. Enligt den 1912 tillsatta k. hemslöjdkommittén voro 1911 omkr. 40 tusen personer i vårt land sysselsatta med förvärfsslöjd, och saluvärdet af deras arbeten uppskattades till närmare 16 mill. kr. -- Den lifskraftiga hemslöjdsrörelsen, hvars början ungefär sammanfaller med tiden för Nordiska museets grundläggning på 1870-talet, har väsentligt främjat denna sida af den nationella kulturen. För konstslöjden, särskildt på det textila området, verkar sedan 1874 Handarbetets vänner (se d. o.). Denna förening, Jakob Kulle, Tora Kulle (se Kulle 1) m. fl. ha grundlagt väfskolor och försäljningar af slöjdalster samt samlat och utvecklat konstnärliga väfnadsmönster. Den 1899 stiftade Föreningen för svensk hemslöjd (se d. o.) har äfven inom andra slöjdarter deltagit i konstslöjdens omvårdnad och särskildt uträttat mycket för slöjdalstrens afsättning. Äfven lokala hemslöjdsföreningar, numera på ett trettiotal olika platser, ha inrättat hemslöjdsskolor, anordnat flyttande slöjdkurser, deltagit i samlandet af mönster utmärkande för de olika bygderna samt upprättat slöjdmagasin och lotterier för försäljningen. Genom statsanslag och understöd af hushållningssällskapen har denna rörelse kunnat alltmer utvidgas, så att hemslöjden i vårt land, i st. f. att undertryckas genom konkurrensen med industrien, under de senaste årtiondena gjort stora framsteg både i kvalitativt och kvantitativt hänseende. Den pedagogiska slöjden (skolslöjden) har ej till hufvudsyfte vare sig att tillverka bestämda slöjdalster eller att utbilda skolbarnen till yrkesskicklighet, utan vid den används handarbetet som medel för den allmänna personlighetsbildningen. Vid dess införande i skolorna har hufvudmotivet varit insikten om, att hufvudets och handens bildring äro lika väsentliga sidor af det allmänna uppfostringsmålet. Denna uppfattning har i teorien förfäktats nästan af alla de store pedagogerna, från Platon till Rousseau, Pestalozzi och Fröbel, men först i slutet af 1800-talet började i nämnvärd utsträckning teorien öfvergå till praktik. Likasom i det hela skolundervisningen aflöst hemundervisningen, i samma mån som hemmen blifvit ur stånd att fylla de alltmer vidgade och specialiserade undervisningsuppgifterna, så har ock handarbetets försvinnande efter hand från hemmen gjort skolslöjden nödvändig. Förr sågo barnen i hemmet föräldrarna och husfolket dagligen utföra handarbeten af mångfaldiga arter, och tidigt fingo de ock själfva mer eller mindre deltaga i dessa hemsysslor. Den betydelse detta haft för barnens uppfostran till aktning för det kroppsliga arbetet, till intresse för detta och till framtida arbetsduglighet kan svårligen öfverskattas. Nu har handarbetet i stort sedt förflyttats från hemmen till verkstäderna; barnen stå nu därför i regel utanför föräldrarnas arbetslif. Det är denna brist i barnens uppfostran, som skolslöjden, så långt möjligt, har att fylla, på samma gång som genom densamma barnens förmåga af själfverksamhet, ordning, noggrannhet, uppmärksamhet, flit och ihärdighet uppöfvas. Man vill öfva ögat att se, handen att utföra och äfven genom kroppsarbetet i det hela främja barnens fysiska fostran. -- Från denna för den svenska skolslöjden utmärkande uppfattning af slöjden som ett allmänt, formellt bildningsmedel afviker i viss mån uppfattningen i andra länder, såsom nedan skall i redogörelsen för hvarje särskildt land antydas; men utvecklingen tyckes äfven i utlandet alltmera närma sig till den svenska grunduppfattningen. Sverige har länge gått i spetsen, då det gällt slöjdens införande i skolorna. Redan i början af 1870-talet gjordes därmed början i några folkskolor på landet, likaså i Göteborg redan 1872 och i Stockholm 1876. Men till en början var detta snarare öfningar i handtverk än i pedagogisk slöjd. Att undervisning af sistnämnda art kommit