Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slättackladt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven lärarkurser anordnades. Som en kraftig ledare
af slöjdrörelsen framträdde ungefär från samma tid
E. v. Schenckendorff (se d. o.) i Görlitz, hvilken
1880 till regeringen insände ett betänkande rörande
behofvet af åtgärder för hemslöjdens befrämjande
i Oberschlesien och äfven betonade skolslöjdens
betydelse. I följd af den oro för Tysklands
industriella framtid, som framkallades genom
nederlagen vid världsutställningarna 1873 och 1876,
väcktes intresse för alla åtgärder, som kunde tänkas
främja det tyska handarbetets utveckling. Närmaste
följden blef, att preussiska undervisningsministeriet
sände en kommission till Danmark och Sverige för
att studera slöjdundervisningen därstädes. De
utsände mottogo starka intryck särskildt vid
Göteborgs folkskolor och å Nääs, hvarför af
tyska författare erkännes, att den svenska slöjden
"utöfvat stort inflytande på arbetsundervisningen"
i Tyskland liksom i andra länder. På initiativ
af v. Schenckendorff bildades 1881 i Berlin en
Centralkomitée für handfertigkeit und hausfleiss,
som 1886 omgestaltades till Deutscher verein für
knabenhandarbeit. Denna förening, hvars ledning
v. Schenckendorff utöfvade sedan 1892, verkade för
sitt program genom möten och skrifter samt genom flera
af dess medlemmars energiska sträfvan att pedagogiskt
genomarbeta slöjdproblemen. Bland dessa var framför
allt den redan nämnde Götze, som ända till sin död
(1898) stod i spetsen för den lärarbildningsanstalt
för arbetsundervisningen, som 1887 grundlades i
Leipzig. Han efterträddes af A. Pabst (se d. o.) och
efter honom af F. Hildebrand. Ledarna af
denna slöjdrörelse voro till större delen ej skolmän,
och vid tyska lärardagen i Kassel 1882 ställde sig
folkskollärarna helt oförstående, och sedan följde
det ena kritiska angreppet efter det andra i den
pedagogiska fackpressen. Äfven vid lärarmötet i Köln
1900 var majoriteten bestämdt mot hvarje tanke på att
införa handarbetet på folkskolornas läroplan. Endast
undantagsvis blef därför möjligt att få slöjden
införd vid de redan befintliga skolorna. I stället
upprättades rundtom i landet särskilda slöjdskolor;
mera än ett tusental sådana finnes nu. Att
slöjdundervisningen på detta sätt blef fristående
från den öfriga undervisningen, förlänade den en
särskild betydelse som en brygga mellan de olika
samhällsklasserna, i det att barn från folkskolorna
därvid kommo att arbeta tillsammans med lärjungar från
de högre läroverken. På de senaste åren har emellertid
handarbetet kommit in äfven vid folkskolorna och andra
läroanstalter, ehuru i något förändrad form, särskildt
som en följd af den pedagogiska rörelse, hvars lösen
är "arbetsskolan" i motsats mot "die lernschule"
(hvilket i detta sammanhang torde kunna öfversättas
med "läxskolan"). Slagordet uttalades första gången af
G. Kerschensteiner (se d. o.) i hans högtidstal
vid Pestalozzi-festen i Zürich 1908: "Die schule
der zukunft eine arbeitsschule". Den reformrörelse,
som därmed inleddes och som nu trycker sin prägel på
den pågående omdaningen af de tyska skolmetoderna,
har visserligen en både djupare och vidsträcktare
betydelse än blott ett uppskattande af handarbetets
pedagogiska betydelse. I korthet sagdt, går den ut
på en omläggning af allt skolarbete, så att detta ej
så som
hittills skall öfvervägande taga i anspråk
lärjungarnas receptivitet, utan framför allt så
långt som möjligt framkalla och utveckla deras
själfverksamhet och sålunda uppfostra till
produktivt arbete. Men härför är handarbetets
införande i skolan ett kraftigt medel. Därvid blir
detta emellertid ej såsom den svenska skolslöjden ett
själfständigt ämne, utan ett tjänande moment i alla
skolämnena eller, såsom det i Tyskland formuleras,
en allmän princip, icke ett särskildt fack. I samband
härmed står en annan skillnad, som f. n. spelar en
stor roll i de tyska meningsbytena om handarbetet i
skolan. Under det att den svenska skolslöjden använder
handtverkarens vanliga verktyg och förutsätter
särskilda arbetslokaler (slöjdsalar) samt sålunda är
hvad tyskarna kalla "werkstattunterricht", måste det
handarbete, som skall tjäna den öfriga undervisningen,
arbeta med enklare medel i de vanliga lärosalarna;
detta betecknar man som "werkunterricht". Härtill
kommer, att till "arbetsskolans" handarbeten, som
skola ingå i de vanliga teoretiska lektionerna, kan
anslås för hvarje gång endast en så begränsad tid, att
man ej kan sätta i fråga den noggrannhet i arbetets
utförande, hvarvid man vid den svenska skolslöjden
lägger stor vikt. Än mera skilja sig de tyska
metoderna från den svenska slöjdundervisningen, när
man låter barnen genom s. k. "basteln" af tillgängliga
affallsämnen (t. ex. begagnade tändsticksaskar,
utbrunna glödlampor, ansjovisburkar m. m.) tillverka
föremål, som genom barnslig efterbildning skola
åskådliggöra den teoretiska undervisningen. Om man
ock härigenom vinner väsentliga fördelar för denna
sistnämnda, så lider det nog intet tvifvel, att detta
slag af handarbete ej kan i uppfostringshänseende
ersätta skolslöjden, sådan den i Sverige bedrifves. En
del tyska pedagoger inser ock detta och förordar
därför "werkunterricht" och "werkstattunterricht"
såsom kompletterande hvarandra, hvarvid den förra kan
draga nytta af den utveckling inom tekniken, som den
senare medför. Hufvudrepresentanterna för den tyska
arbetsskolrörelsen äro förutom Kerschensteiner,
som framför allt betonat handarbetets betydelse
för den statsborgerliga uppfostran och i sådan
riktning reformerat Münchens folkskolor, Wetekamp,
F. Hertel, H. Scherer, H. Deuzer, O. Seinig m. fl. –
En annan nutida pedagogisk rörelse, som ock mynnat
ut i ett främjande af handarbetsundervisningen,
är den konstpedagogiska, som utgått från Hamburgs
lärarförening och framkallat stora möten, de
s. k. "kunsterziehungstage", i Dresden 1901,
i Weimar 1903 och i Hamburg 1905. Sambandet
mellan denna rörelse och slöjdfrågan beror
därpå, att för den estetiska uppfostran fordras
sinne för äkta materialier, uppfattning af
ärlig teknik och föremålens anpassning för sina
ändamål samt känsla för proportionernas harmoni –
allt mål, som kunna främjas genom en rätt ordnad
slöjdundervisning. Anmärkningsvärdt är, att dessa
mål redan uppställts af Salomon för den svenska
pedagogiska slöjden. I Tyskland ha de förfäktats af
Gross och Hildebrand, E. Weber m. fl. – Liksom i
det hela den tyska pedagogiken i nutiden gör raska
framsteg, gäller detta äfven på slöjdundervisningens
område, men om ock sådana mönsterorganisationer finnas
som Münchens folkskolor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
