Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sockerröret - Sockerrötter - Sockersirap - Sockersjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Sockerrötter-Sockersjuka
234
Rören skäras därefter i stycken, som forslas
till sockerfabriken, där saften utpressas mellan
valsar. Saften renas på olika sätt och inkokas, tills
sockret utkristalliserar. Som biprodukt erhål-les
sirap. Det bruna råsockret används som det är eller
raffineras (se Socker). Genom jäsning af sockerrörets
saft eller af sirapen framställes rom (se d. o.,
sp. 650). O. T. S. (O. L-m.;
Sockerrötter, bot. Se Scorzonera och S i u m.
Sockersirap, farm. Se Sirap.
Sockersjuka, Diabetes mellltus, med., en hos människan
och en del andra däggdjur förekommande sjukdom, hvars
väsen ligger i en oförmåga hos organismen att helt
eller delvis förbränna de kolhydrat, som införas med
födan eller bildas under ämnesomsättningen. Dess
viktigaste och mest iögonenfallande symtom är
förekomst af drufsocker (glykos) i urinen: glykosuri
(af grek. glykyfs, söt, och uron, urin). (Med melituri
förstår man uppträdande af en sockerart, hvilken
som helst, i urinen, glykosuri är således en form af
melituri.) Glykosuri kan emellertid förekomma, utan
att sockersjuka föreligger. Hos hvilken frisk person
som helst utsöndras drufsocker i urinen, om en abnormt
stor mängd - i allmänhet mer än 150 gr. - på en gång
fortares; den sålunda uppkomna glykosurien benämnes
därför alimenlär] den största mängd socker, som på en
gång kan förtäras af en person, utan att detsamma
öfvergår i urinen, betecknas som ifrågavarande
persons tolerans 1. toleransgräns för socker. En
tillfällig och öfvergående glykosuri iakttages ej
sällan vid infektionssjukdomar, vid sjukdomar inom
det centrala nervsystemet samt vid förgiftningar med
kloroform, morfin, curare, koloxid etc. Äfvenledes
kan glykosuri framkallas genom vissa ingrepp på
det centrala och perifera nervsystemet. Så visade
Cl. Bernard, att man genom att på djur såra den del
af fjärde hjärnventrikelns botten, som kallas Calamus
scriptorius, under vissa betingelser åstadkommer
en riklig utsöndring af drufsocker i urinen (det
s. k. "sockersticket"). Vidare har M er in g upptäckt,
att intagande af glykosiden floridzin framkallar
en riklig, men öfvergående sockerutsöndring,
hvilken anses bero på en giftverkan på njurepitelet,
hvarigenom detta, så länge giftverkan räcker, släpper
igenom socker äfven vid normal sockerhalt i blodet. En
för vår uppfattning om sockersjukans väsen synnerligen
viktig iakttagelse gjordes 1890 af M e r i n g och
Minkowski. Om man på en hund operativt aflägsnar
bukspottkörteln, utvecklar sig hos försöksdjuret inom
ett par dagar en sjukdom, som i allt väsentligt liknar
den svåra sockersjukan hos människan. Kvarlämnas en
del af körteln, inträda endast mindre rubbningar i
kolhydratomsättningen. På grund af denna iakttagelse,
som vunnit full bekräftelse af andra, är man därför
numera allmänt benägen anse, att bukspottkörteln genom
sin "inre sekretion" (se d. o.) till blod och väfnader
afsöndrar ett ämne, som under normala förhållanden
reglerar sockerförbränningen inom organismen, samt
att sjukliga förändringar inom detta organ direkt
eller indirekt äro den egentliga anledningen till
sockersjukans uppkomst, så mycket hellre som man
synnerligen ofta vid
obduktion af personer, som aflidit i denna
sjukdom, finner förändringar å vissa delar (de
s. k. Langer-hanska cellöarna) af detta organ
Utan tvifvel finnas dock äfven andra orsaker till
sjukdomens uppkomst.
Sockersjukan förekommer i alla länder och hos alla
raser, oftare hos män än hos kvinnor; särskildt den
semitiska rasen är hemsökt. I icke så få fall iakttar
man, att sockersjukan utbryter inom vissa familjer,
där äfven andra ämnesomsätt-ningsrubbningar,
såsom gikt och f ettsot, förekomma. Den största
sjukdomsprocenten infaller i femte lefnadsårtiondet,
men fall inträffa äfven i spädbarnsåldern. I allmänhet
gäller det, att ju tidigare sjukdomen visar sig,
dess allvarligare är den. - Sjukdomen uppträder
under två olika former: den lätta och den svåra
formen, dock med öfvergångar mellan båda. Den lätta
formen utmärkes däraf, att en lindrig inskränkning
af kolhydraten i födan medför sockrets försvinnande
ur urinen; vid den svåra inställer sig sockerfrihet
först efter fullständigt uteslutande af kolhydraten
ur födan, eller först vid samtidig minskning äfven
af ägghvitämnena, ja, vid den allra svåraste formen
lyckas man öfver hufvud ej eller endast öfvergående
göra urinen sockerfri. - Sjukdomens symtom äro i de
utvecklade graderna karakteristiska och lätta att
igenkänna: stark törst och riklig - ända upp till
10 liter - utsöndring af drufsockerhaltig urin,
hvars sp. v., till skillnad från hvad fallet är
vid diabetes insi’pidus, är högre än normalt,
utpräglad hungerkänsla med samtidig afmagring,
andlig och kroppslig trötthet, rubbningar från
matsmältningsorganen, impotens etc. Ofta tillkommer
benägenhet för finnar (furunculosis, se d. o.),
stark klåda å genitalia m. m. I de lättare fallen äro
däremot symtomen lindriga, och ofta nog upptäckes
sjukdomen först af en tillfällighet, t. ex. vid
den för erhållande af lifförsäkring nödvändiga
läkarundersökningen. - Drufsockrets påvisande
och kvantitativa bestämning i urinen grunda sig
på dess egenskap att verka reducerande på vissa
ämnen, t. ex. alkalisk vismutlösning, att vrida
det polariserade ljusets plan åt höger, att under
bildande af alkohol och kolsyra m. m. sönderdelas
af jäst etc. Ett symtom af stor betydelse för
bedömandet af sjukdomsfallets art är förekomsten
i urinen af s. k. acetonkroppar: /3-oxismörsyra,
acetättiksyra och aceton. Af dessa ämnen påträffas
i urinen under den normala ämnesomsättningen endast
spår af aceton. Borttagas ur födan kolhydraten, och
tvingas alltså organismen att taga sitt energibehof ur
ägghvita och fett, uppträda acetonkroppar emellertid
i urinen äfven hos den fullt friske, särskildt om
fett-tillförseln är riklig och ägghvittillförseln
knapp. Man har nämligen skäl antaga, att
fettförbränningen vid frånvaro af kolhydrat sker på
annat sätt än vid närvaro af dessa och att i senare
fallet fettet vid sin sönderdelning inom organismen
ger upphof till acetonkropparna. Den sockersjukes
förmåga att förbränna kolhydrat är nedsatt, och han
befinner sig alltså, äfven om han med födan erhåller
kolhydrat, i samma situation som den friske, hvilken
ej erhåller några kolhydrat alls. Ju större den
sockersjukes oförmåga att omsätta kolhydrat är. dess
större blir hans produktion af acetonkroppar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
