Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sockersjuka - Sockerskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
Sockerskatt
236
af hvilka /3-oxismörsyran och acetättiksyran,
om de finnas i tillräcklig mängd, framkalla ett
förgiftningssymtom, acidös, som leder till det
s. k. koma diabeticum (se Koma), hvilket ofta ändar
den sockersjukes lif.
Ehuru otaliga läkemedel prof väts, känna vi
icke någon verksam medikamentös behandling af
sjukdomen. Mot den hotande faran af förgiftning
genom de nyssnämnda syrorna är riklig tillförsel
af alkali (t. ex. natriumbikarbonat) nödvändig,
men f. ö. bör behandlingen vara dietisk-hygienisk
och gå ut på att söka höja den sjukes förmåga att
förbränna kolhydrat, hvarigenom faran för acidos
och koma undanskjutes. Detta mål vinner man bäst
genom att borttaga, resp. minska kolhydratmängden
i födan och äfven genom att reglera ägghvit- och
fett-tillförseln. Då emellertid hvarje särskildt
fall fordrar sin individuella behandling och ett
oförsiktigt handhafvando af dieten kan medföra
betydande olägenheter och faror, måste förf. här afstå
från att på något sätt ingå i detaljer. I lättare
fall har man ofta en viss nytta af kurer vid brunns-
och badorter, t. ex. Ronneby, Ramlösa, Karlsbad,
Neuenahr, där noggrann diet kan ordnas och öfvervakas.
J~n S-t.
Sockerskatt, finansv., konsumtionsskatt på socker. En
sådan bör anses berättigad, alldenstund sockret
är att betrakta som ett njutningsmedel, om ock
ett närande sådant, hvars konsumtion snarare bör
uppmuntras än tillbakahållas. - Så länge allt socker
tillfördes Europa från de tropiska länderna, kunde
denna beskattning ske genom tullar, som då hade
karaktären af finanstullar. Men sedan i flertalet
europeiska länder en själfständig sockerindustri
uppkommit, grundad på hvitbetsodlingen, blefvo
dessa tullar att anse som skyddstullar, hvarjämte
det befanns lämpligt att som komplement därtill
införa beskattning äfven å inhemskt socker. Den
egentliga sockerskatten förekommer i fyra former,
nämligen som råämnes-, sockersafts-, redskaps- och
fabrikatbeskattning. Råämnes- 1. materialskatten utgår
efter kvantiteten af det vid fabrikationen använda
råämnet (betorna). Denna skatteform har fördelen att
vara enkel vid uppbörden samt att medge fabrikanterna
största möjliga rörelsefrihet, men den verkar å andra
sidan mycket ojämnt, enär därigenom icke tages hänsyn
till betornas starkt växlande sockerhalt. Nämnda
förhållande har därjämte haft till följd, att det
blifvit omöjligt att bestämma restitutionen af
skatt vid export af socker så, att den restituerade
summan blir i hvarje särskildt fall lika med
det skattebelopp, som för det exporterade sockret
verkligen erlagts. Emellertid har denna skatteform,
där den kommit till användning, så framför allt i
Tyskland och äfven i Sverige, haft nationalekonomiskt
särdeles gynnsamma verkningar, i det den främjat
sträfvandena att förbättra tekniken för att vinna
största möjliga utbyte ur råmaterialet. Följden har
då gärna blifvit en motsvarande successiv höjning
af skattesatserna. Enligt saftskatten bestämmes
skatten efter den erhållna sockersaftens mängd och
beskaffenhet. Som det emellertid icke lyckats att
finna ett något så när tillförlitligt kriterium på
förhållandet mellan sockersaften och dess sockerhalt,
blir denna skatteform lika ojämn och bristfällig som
betskatten. Detsamma gäller i ännu högre grad om
redskapsskatten, som bestämmer skatten efter
vissa vid sockerfabrikationen använda redskaps
tillverkningsförmåga. Lägges fabrikatskatten på
råsockret, lider denna skatteform af samma brister som
bet- och saftskatten, hvartill kommer, att densamma
kräfver en minutiös och besvärlig kontroll. Det
rationellaste slaget af sockerskatt är i det hela
fabrikatskatten i form af s. k. "förbrukningsafgift",
som erlägges för det till förbrukning färdiga
(raffinerade) sockret, då detta från fabriken
öfvergår i den inrikes handeln eller konsumtionen,
och bestämmes efter det färdiga sockrets mängd och
kvalitet. Visserligen nödvändiggör denna skatteform,
i likhet med råsoc-kerskatten, kostsammare och för
fabrikerna besvärligare kontroller än råämnes- och
redskapsskatten, men därigenom, att den bestämmer
skatten efter den verkligen vunna sockermängden,
möjliggör den en i det hela jämn beskattning,
och därigenom, att skatten icke upptas, förr
än sockret fullfärdigt lämnar fabriken för att
öfvergå till handlande och konsumenter, blir
all restitution af skatt vid export obehöflig,
i det att skatt icke erlägges for det socker, som
från fabrikerna exporteras. Gifvetvis pålägges
förbrukningsafgift äfven utländskt socker,
som införes till förbrukning. - Frankrike, som
förut tillämpat fabrikatbeskattning af råsockret,
öfvergick 1884 till en skatteform, som åtminstone i
realiteten närmade sig betskatten. Tyskland använde
urspr, betbeskattningen enbart, men 1887 infördes
en kombination af betskatt och fabrikatskatt på
raffineradt socker (förbrukningsafgift) på det sätt,
att hvarje tillverkad sockermängd belades med båda
skatteformerna; 1892 afskaffades där betskatten
helt. Äfven Österrike-Ungern, som förut omfattade
redskapsbeskattningen, antog 1888 fabrikatskatt i
form af förbrukningsafgift. Ryssland har sedan 1881
tillämpat fabrikatskatt, dock så, ätt skatt erlägges
för allt socker med restitution vid export. I Belgien
har tidigare saftskatten användts, i Nederländerna
och Danmark åter råsoc-kerbeskattning; de bägge
förstnämnda länderna ha resp. år 1903 och 1897
öfvergått till förbrukningsafgift. I Sverige
infördes beskattning af inhemskt socker 1873 och
då i form af betskatt. Skattesatserna ha sedan
successivt stegrats i förhållande till de af
verkade betornas vikt. K. förordn. 2 juni 1905,
som trädde i tillämpning vid 1906 års början,
ersatte betskatten med förbrukningsafgift, hvarvid
skattesatsen bestämdes till 13 öre pr kg. raffinad;
samtidigt bestämaes tullen till 17 öre å raffinad
och därmed likställdt slag af råsocker och 11,75
öre å annat råsocker utöfver skatten. För sirap
blef ingen skatt fastställd, och tullen förblef
som förut 10 öre pr kg. Genom beslut vid 1908
års riksdag höjdes skattesatsen till 15 öre för
åren 1909-11, 15,s öre för år 1912 och 16 öre
fr. o. m. år 1913; tullen sänktes i motsvarande
grad ned till 14 öre för raffinad och 9 öre för
råsocker från år 1913. Vid sistnämnda års riksdag
beslöts ytterligare tullsänkning, nämligen till 11
ör3 för raffinad och 8 öre för råsocker samt 5 öre f
or sirap, som fortfarande är skattefri, allt från år
1914. Vissa skattelindringar ha beviljats fabrikerna
i Västergötland, Östergötland och på Öland, hvilka
ansetts arbeta under ogynnsammare förhållanden än
de i sydligare provinser. Genom k. kung. 3 mars 1917
har socker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
