Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spirillen - Spiriller - Spiriska kroklinjer - Spiritism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spirillen, sjö. Se Sperillen.
Spiriller. Se Spirillaceæ.
Spiriska kroklinjer, Spiriska kurvor, mat. Se
Perseus.
Spiritism (eng. spiritualism, af lat. spiritus, ande),
tron på, att en förbindelse kan åstadkommas mellan
aflidna människors andar och de kvarlefvande genom
vissa fysiska eller psykiska handlingar, som antingen
härröra omedelbart från andarna eller förmedlas
af synnerligen lämpliga personer. Spiritismens
odödlighetslära är icke densamma, som vi finna i
högre system och religioner, såsom platonismen
och kristendomen, enligt hvilka den mänskliga
personligheten anses vara oförgänglig på grund af sitt
gudomliga ursprung eller absoluta värde. Den motsvaras
af den animistiska odödlighetstron, som ännu finnes
hos primitiva folk och som behärskade äldre och lägre
former af Orientens och antikens religioner. Enligt
denna är människosjälen – eller en af människans
själar – tänkt som en substans, vanligtvis af lättare
("subtilare") ämne än människokroppen, en skugga,
en dimma, en ljussubstans eller en luftföreteelse,
som uppehåller sig i eller vid grafven, på sin
vanliga boningsplats, på ödsliga ställen eller i lägre
luftregioner och som uppenbarar sig för människor i
drömmar eller visioner eller för det vakna ögat, helst
dock i mörker eller på ställen af en hemlighetsfull
eller ohygglig karaktär. Den spiritistiska tekniken
återfinnes därför i den mantik
l. nekromanti (se dessa ord), konsten att
frammana andar eller uppbesvärja döda, hvarpå
vi ha ett tydligt exempel i bibelns berättelse
om häxan i Endor, som tvingade Samuels ande
att framträda synligen och tala till konung Saul
(1 Sam. 28). I Israel var nekromantien officiellt
förbjuden, men i den babyloniska religionen utgjorde
sådana besvärjelser en väsentlig del af prästernas
verksamhet (se Thompson, "The devils and evil spirits
of Babylonia", 1904, och Tallquist, "Die assyrische
beschwörungsserie Maqlû", 1895. Jfr E. Lehmann,
"Textbuch für religionsgeschichte", 1912).
I det senare (hellenistiska) skedet af
den grekiska religionen trädde mantiken
under orientaliskt inflytande starkt i
förgrunden och gaf det gamla orakelväsendet
en karaktär af nekromanti. Den samlade
sig om Asklepiosdyrkan och praktiserades
af Apollonios från Tyana. Nyplatonikern
Iamblichos (omkr. 300 e. Kr.) gaf i en utförlig
skrift "De mysteriis" detaljerad anvisning på
det mantiska tillvägagåendet: bön, fasta,
celibat och annan askes anser han vara behöfliga
för besvärjaren. I våra dagar fortlefver denna
praxis i religiös form i den s. k. schamanismen (se
d. o.), som t. ex. idkas i den sibiriska hedendomen,
hos eskimåerna liksom förut hos lapparna, där
"schamanen" kallar andarna fram med hjälp af sin
trumma e. d. och tvingar dem att uppenbara sin
vilja (se Radloff, "Aus Sibirien",
II, 1 f., 1884, E. Lehmann, "Mystik i hedendom
och kristendom", 1915, kap. 2). Äfvenledes finnes
det en ganska stor del religiös spiritism i
den indiska fakirismen (se Fakir), där asketiska
bramaner ha drifvit sådana konster upp till den högsta
graden af virtuositet (jfr Jacolliot, "Le spiritisme
dans le monde. L’initiation et les sciences occultes
dans l’Inde", 1875).
Den moderna spiritismen, som från Amerika har
spridt sig öfver Europa och europeiska kolonier
sedan omkr. 1850, har icke samma direkta karaktär
af religion som dessa äldre och nyare företeelser,
utan är mera att betrakta som vidskepliga försök
att förklara vissa företeelser, som icke anses
vara begripliga på annat sätt än genom antagandet
af "andarnas" ingrepp. Denna spiritisms yttre
apparat röjer dess moderna ursprung: andarna
uppträda i bebodda hus, begagna möbler, maskiner
och instrument, böcker och skrift, papper och
blyertspenna, fotografier o. d. och uppskattas i
det hela som ett högre supplement till vår tids
teknik och naturvetenskap. Spiritismen har därför
också sysselsatt vetenskapsmännen och har i själfva
verket framställt problem, som först en högt utvecklad
vetenskaplighet kan hoppas lösa, fastän detta sker på
annat sätt, än spiritismens förespråkare skulle önska.
Den första begynnelsen till denna epidemiska
rörelse har emellertid en föga vetenskaplig
karaktär: I ett hus i Hydesville vid New York,
bebodt af familjen Fox, förnummos 1848 egendomliga
knackningar och besynnerliga klagoljud, som ej kunde
förklaras. Fenomenen följde familjens båda döttrar,
den ena 9, den andra 12 år gammal. Snart visade sig
dylika företeelser följa äfven andra personer, och
inom kort voro de allmänna i de flesta delarna af
Förenta staterna. Redan innan fenomenen i Hydesville
började, hade en somnambul, A. Jackson Davis,
"spiritismens Swedenborg", väckt stor uppmärksamhet
i New York. Davis var en skomakarlärling, hvilken
i sitt normala tillstånd beskrifves som "okunnig,
tanklös, munter och tokrolig", men som i det
somnambula tillståndet, enligt beundrarnas yttranden,
"talade likt en storslagen, vis, allvarsam och värdig
filosof". Hvad han under detta tillstånd dikterat
upptar omkr. 30 volymer af växlande innehåll:
naturfilosofi, moral, läkekonst samt siarblickar in
i andevärlden. På alla vetenskapliga områden röjer
förf. sin fullkomliga okunnighet och naivitet;
för det sociala eländet i den moderna världen
har han emellertid en skarp blick och talar i
"A voice to mankind" med värme och vältalighet
de lidande folkklassernas sak. Från Amerika kom
spiritismen till Europa förnämligast genom det
märkliga mediet D. D. Home, född i Edinburgh, men
uppfostrad i Amerika. Genom honom fick spiritismen
insteg i både England och Frankrike. I England
tog den företrädesvis en experimentell riktning,
i Frankrike däremot en mera filosofisk, detta
väsentligen till följd af det ledande inflytande,
som pedagogen Hippolyte Rivail, såsom spiritist
känd under namnet Allan Kardec, där genom en serie
af litterära arbeten utöfvade på den spiritistiska
rörelsen. Upplefvandena i Hydesville voro ingalunda
någonting nytt. Redan i medeltidens Tyskland talades
om sådana knackningar, "Poltergeister" (jfr Podmore,
"Modern spiritualism", I, kap. 2), som hänfördes
under djäfvulens verksamhetskrets och emot hvilka de
katolska agenderna innehålla besvärjelser. Nytt var
det däremot att begagna sådana knackningar som ett
andarnas artikulerade språk; och ännu nyare vissa
iakttagelser och upptäckter på fysiskt och psykiskt
område, hvilka begagnades än i hemlighetsfulla
"séancer", än som sällskapliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
