Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tistron - Tisvilde - Tisza - Tisza, Kalman (Koloman) - Tisza, Lajos (Ludvig) T. de Szeged - Tisza, Istvan (Stefan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tistron, bot., namn på Ribes nigrum.
Tisvilde [-ville], eg. Tirsvæld, danskt fiskeläge
vid Kattegatt, hör till Tibirke socken på norra
Själland. Omtyckt badort, stort badhotell (1895)
och många sommarbostäder. T. hegn är en närbelägen
skog, som anlades på 1700-talet för att hämma den
forna flygsanden, hvilken hade öfversvämmat mer
än hälften af socknen. Icke långt från T. ligga
Helenes kilde, hvilken som förment hälsokälla
förr besökts midsommaraftonen och lämnat motiv till
taflor af danska målare, samt ruinerna af Asserbo
(se d. o.).
E. Ebg.
Tisza [ti’ssa], flod. Se Theiss.
Tisza [ti’ssa]. 1. Kálmán (Koloman)
T., ungersk statsman, f. 16 dec. 1830 i Geszt,
komitatet Bihar, d. 23 mars 1902 i Budapest,
tillhörde en gammal reformert adelsfamilj, som
innehar stora jordegendomar. Han anställdes 1848 i
undervisningsministeriet under den revolutionära
regeringens tid, egnade sig efter vidsträckta
utländska resor åt skötseln af sina gods och fäste
först allmännare uppmärksamhet vid sig, då han som
världslig kurator för Nagy-Szalontas protestantiska
kyrkodistrikt uppträdde till försvar för evangeliska
kyrkans frihet emot österrikiske ministern Thuns
protestantpatent af 1 sept. 1859. T. invaldes
1861 i ungerska riksdagen, där han genast intog
en betydande plats som, jämte Ghyczy, efter László
Telekis död ledare för det oppositionella partiet
("resolutionisterna"). 1865 ånyo led. af riksdagen,
bildade han jämte Ghyczy "vänstra centern",
som upptog striden mot både det regeringsvänliga
Deákpartiet och "1848 års mäns" ytterlighetsparti. I
början en motståndare till 1867 års statsrättsliga
uppgörelse med Österrike, fogade "vänstra centern"
sig dock snart i förhållandena, men yttrade skarpt
sitt missnöje öfver det sätt, hvarpå Deákpartiet
tillvaratog Ungerns politiska och finansiella
intressen (sitt politiska program framlade han i de
1868 af partiet antagna Biharpunktationerna, Bihari
pontok). Slutligen skedde dock en förening emellan
"Deákpartiet" och "vänstra centern" till ett liberalt
samlingsparti ("de fria grundsatsernas parti",
Szábadelvii párt), och T. inträdde mars 1875 som
inrikesminister i Wenckheims ministär samt öfvertog
2 okt. s. å. äfven posten som konseljpresident. Till
följd af den häftiga opposition, som 1878 framträdde
emot regeringens bankpolitik samt mot ockupationen
af Bosnien och Herzegovina, ingaf T:s kabinett sin
afskedsansökan, men då alla försök att bilda en ny
ministär misslyckades, utnämndes T. dec. 1878 ånyo
till konseljpresident. Sedan dess var T. premiär-
och inrikesminister – med undantag af 1887, då han
för en tid innehade finansportföljen – ända till 13
mars 1890, då han begärde och fick afsked. Orsaken
till hans afgång låg i hans vägran att gå in på en
motion om att återge
Kossuth ungersk medborgarrätt – en
rehabilitation, som var kejsaren-konungen
personligen emot. Han fortfor emellertid till sin
död att som regeringsvänlig partiman utöfva ett
betydande, under hans sista år dock sjunkande,
parlamentariskt inflytande. – T. kan sägas ha
stadgat det parlamentariska systemet i Ungern,
och om landets förvaltning och finansväsen inlade
han stor förtjänst. Han visade sig som varm vän af
den tingens ordning, som 1867 grundlades emellan
Österrike och Ungern, och af Österrikes sedan
1870 förtroliga förbindelse med Tyskland. Med
kraft häfdade han den ungerska statens nationella
enhet och motarbetade i samband därmed konsekvent
hvarje kraftigare utveckling hos de ickemagyariska
nationaliteterna inom Ungern. Som partiledare gaf
han prof på ovanlig förmåga och lyckades städse, tack
vare sin slagfärdighet och sina omfattande insikter,
förträffligt reda sig i de parlamentariska debatterna,
ehuru han icke var någon lysande talare. Jfr biogr.
(på ungerska) öfver T. af K. Abranyi (1878), I. Visi
(1885) och G. Gratz (1902).
2. Lajos (Ludvig) T. de Szeged,
grefve, den föregåendes broder, politiker, f.
12 sept. 1832 i Geszt, d. 26 jan. 1898 i Budapest,
blef 1861 medlem af riksdagen, 1867 obergespan i
komitatet Bihar, var 1871–73 kommunikationsminister
och utvecklade mycken kraft som kunglig kommissarie
1879–83 för återuppbyggandet af den genom
öfversvämning 1879 förstörda staden Szeged.
Han upphöjdes med anledning däraf 1883 till grefve
(T. de Szeged). T. var nov. 1892–juni 1894
minister vid kungliga hoflägret i ministären
Wekerle. Den tacksamma staden Szeged reste 1904 ett
monument öfver honom.
3. István (Stefan) T., grefve, son till T.
1, statsman, f. 22 april 1861 i Budapest,
mördad där 31 okt. 1918, blef efter grundliga
universitetsstudier i Budapest, Berlin och Heidelberg
tjänsteman i ungerska inrikesministeriet,
utbildade sig till
fackman på jordbruksteknikens och agrarpolitikens
område och utgaf 1897 det värdefulla arbetet Magyar
ágrarpolitik (tysk uppl. s. å.). 1886 invaldes han
i ungerska riksdagen, kom där snart att intaga en
inflytelserik ställning, särskildt vid behandlingen af
ekonomiska och undervisningsfrågor, men samlade också
emot sig mycket personligt hat genom sin hänsynslösa
kamp mot det ungerska politiska lifvets kräftskada,
den parlamentariska obstruktionen, en kamp, som han
började redan 1898, då han till stöd för ministären
Bánffy jämte sin fader framlade ett mot obstruktionen
riktadt lagförslag (Lex Tisza). Då ministären Szell
afgick (juni 1903), fick T. i uppdrag att bilda en
försoningsministär, men han lyckades då ej åstadkomma
någon ministär med säker arbetsmajoritet. Sedan
Khuen-Hédervárys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
