Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trosvikfoss - Trosvittne - Trotjänare (Konungens) - Trotte Karlsson - Trottelventil - Trotte Petersson - Trotter - Trottet, Jean Pierre Philippe - Trottinette - Trottoar - Trottoarglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Trosvittne-Trottoarglas
36
Glommen, Norge, mellan Yrangfoss och V a inni a f
oss. Dessa tre fall, som delvis utbyggts, representera
tillsammans 58,300 effektiva hkr. K. G. G. Trosvittne,
teol., i allmännare bemärkelse enhvar, som
trots motsägelser, hån, pröfningar, fasor,
förföljelser e. d. frimodigt fasthåller vid samt
i ord och gärning bekänner sin tro. I speciellare
betydelse ofta liktydigt med martyr (se d. o.).
E.Bg.
Trotjänare (Konungens trotjänare), förr bruklig,
numera ej använd titel på innehafvare af någon af
graderna fr. o. m. major t. o. m. underlöjtnant samt
deras vederlikar med k. fullmakt.
Trötte Karlsson. Se Ek a ätt en. Trottelventil. Se
Ventil. Trötte Petersson. Se E ka ätten. Trotter
[trå’te>], eng., trafvare. Trottet [trätta], Jean
Pierre Philippe, schweizisk predikant, teologisk
och religionsfilosofisk författare, f. 12 dec. 1818
i Tour-de-Peilz (kant. Yaud), d. 30 aug. 1862 i
Geneve, son till en vinodlare. Han biträdde i sin
ungdom fadern i dennes arbete och började sent
sina akademiska studier (i Lausanne). 1851 lät
han prästviga sig inom frikyrkan i Geneve, höll
religionshistoriska föreläsningar i denna stad,
utgaf sitt första arbete (De la question sociale),
tjänstgjorde någon tid vid normalskolan i Courbevoie
(nära Paris) och antog 1852 kallelsen som pastor vid
Franska reformerta kyrkan i Stockholm. T. förvärfvade
i Sverige många vänner och utöfvade ett inflytande,
som sträckte sig långt utom hans lilla församling,
bl. a. genom att kasta sig in i den då pågående
religiösa rörelsen, till hvars förmån han yttrade
sig äfven i utländska tidskrifter. Med hänsyn
till sin kyrkliga riktning anslöt han sig närmast
till Alexandre Vinet. Som probersten för religiös
sanning betraktade han icke förnuftet i allmänhet,
utan den pånyttföddes förnuftiga samvete, hvilket med
fortskridandet i helgelse blir alltmera konkret. Äfven
i den gudomliga uppenbarelsen, som städse lämpat
sig efter människornas fattningsförmåga, skönjde han
olika utvecklingsstadier. Redan i gamla testamentet
fortskrider uppenbarelsen från en rent yttre till en
alltmera inre och personlig. Hunnen till sitt högsta
stadium, är den icke mera en lag eller lära, utan en
person, Kristus. Äfven i tillegnandet af denna Guds
högsta uppenbarelse te sig olika utvecklingsskeden,
som alla funnit sitt uttryck i nya testamentets
skrifter. I den judisk-kristna (petrinska)
riktningen framstår nämligen evangelium som en ny
lag; i den hednakristna (paulinska) riktningen ligger
tonvikten på tron, i den johanneiska på kärleken. I
sina i Stockholm hållna, sedermera i bokform utgifna
föreläsningar, Les grands jours de Véglise apostolique
("Den apostoliska kyrkans stora da-
gar", 1857), skildrade T. dessa urkristendomens tre
stadier och uppvisade deras betydelse för kristna
kyrkans historiska utveckling, i det att katolicismen
reproducerar i stort den petrinska kristendomen och
protestantismen den paulinska, medan förverkligandet
af den johanneiska kyrkan - kärlekens kyrka -
ännu tillhör framtiden. T:s predikningar, af hvilka
ett urval utkom under namnet Discours évangéliques
(1853; "Evangeliska tal", 1855), verkade i hög grad
sympatiskt på många, men indrogo honom äfven stundom i
polemik med ortodoxiens förkämpar, i synnerhet genom
hans starka betonande af möjligheten af en frälsning
efter döden. Sina åsikter om inspirationens och
uppenbarelsens progressiva natur utvecklade T. i
föredragen "Om myndigheten och om ingifvelsen i
den heliga skrift" (1855) och "Om sanningen inom
sanningen" (1856), bägge först införda i "Revue
de théologie" (Strassburg), sin åsikt om dopet i
föredraget Den heliga andas dö-pelse (1855) och sin
uppfattning om den då i Sverige pågående religiösa
rörelsen i bl. a. La crise religieuse en Suéde (i
"Revue des deux mondes" och "Revue chrétienne",
1858-59 och 1861). 1858 antog T. en kallelse som
pastor vid vallonska församlingen i Haag. Äfven
i Holland råkade han i bittra meningsstrider med
den ortodoxa riktningens målsmän, särskildt med
teologen Groen van Prinsterer. Dessa stridigheter
föranledde honom slutligen att lämna sin befattning
(Pourquoi j e prends congé de Véglise wal-lonne
de La Haye, 1861). Han bosatte sig i Geneve och
egnade sig uteslutande åt att utarbeta Le génie des
civilisations, hvaraf endast de två första banden
hunno utkomma (1862). T. var gift först med biskop
A. K. af Kullbergs dotter Aurora Johanna (d. i kolera
5 okt. 1858, kort före T :s af resa från Stockholm;
hon öfversatte hans skrifter till sv.), sedermera
med en holländsk änka.
Trottinette [tråttinä’tt], fr, (på sv. närmast
"lunkentus" eller "trafvare"), en i Frankrike
på senare tiden bruklig leksak, som består af en
liten tvåhjulig brädlapp med en med handtag försedd,
rörlig stång, som reglerar framhjulet och tjänar som
styre. (För att få apparaten i gång sätter barnet ena
foten på brädlappen, fattar tag i styret och skjuter
sig framåt med den andra foten. Då tillräcklig
hastighet ernåtts, sättes äfven den andra foten
på brädlappen.) Trottinettens princip är jämförlig
med forna celeriferers (se Velociped). - Synonym:
sparkstötting.
Trottoar (fr. trottoir, af trotter, trafva, gå
mycket), en något upphöjd gångbana, dragen längs
en gata. Vanligen förses gatan med en trottoar på
hvardera sidan. Vid hvarje tvärgata afbrytes den af
tvärgatans körbana; sålunda uppstår vanligen rundt om
ett stadskvarter en sammanhängande trottoar. Denna
begränsas mot körbana af en skoning, vanligen af
huggen sten (stundom tegel eller järn), utanför
hvilken finnes rännsten för att afleda dagvatten från
gatan. Beläggningen på trottoaren utgöres i Sverige i
allmänhet af tuktad sten, tegel- eller cementplattor,
asfalt o. d. Beläggningen anbringas i svag lutning
mot rännstenen. Jfr Gatläggning. Fam.
Trottoärglas, gjutna glasplattor afsedda för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
