Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckpress, boktr. - Handpressen - Cylinderpressen (i dagligt tal mest kallad snällpress)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Tryckpress
94
medelst en handvef (kurvein, b) kan skjutas fram
och tillbaka på skenor. Å fundamentets högra kant
är fäst däckeln (c), afsedd att förmedla digelns (e)
tryck och därför öfverklädd med knutfritt lärft eller
siden. Mot den uppfällda däckelns öfre kant ledar
(likaledes i trubbig vinkel) remmikan (d), en lätt
järnram med därå spändt karduspapper, i hvilket
öppningar, som motsvara formens kolumner, skäras
ut. Por (i regel) hvarje aftryck, som skall tagas,
"uppdrages" färgen å formen medelst en elastisk vals
(förr nyttjades därtill skinnbollar). Sedan arket
lagts på däckeln, nedfallés remmikan öfver arket
(hvarigenom de delar af detta, som ej skola tryckas,
skyddas mot färg); därnäst nedfälles däckeln, så
att arket kommer i beröring med formen, fundamentet
vefvas in under digeln (e), tryckaren fattar och
drar åt sig bängeln (/), hvarvid trycket sker genom
digelns nedgående. Bängeln går af sig själf tillbaka,
genom digelns motvikt (g) eller fjädrar, hvarigenom
digeln höjer sig, fundamentet föres ut igen, däckeln
lyftes, remmikan slås upp, och arket uttages för att
lämna plats åt ett nytt. När arkens baksida tryckes
("vidertryc-ket"), iakttages "register" medelst
"punkturer" (se dessa ord). - Efter Stanhopes press
följde flera nyare konstruktioner af handpressen. Haf
stångsprincipen i stället för skruf var för trycket
till-lämpad på J. Kuthvens skotska taffelpress
(1813), å hvilken fundamentet var fastsittande,
medan digeln fördes fram och tillbaka på rullar;
denna press var enkel och billig, men svagt byggd och
ansträngande för arbetaren. G. Clymers i Philadelphia
Columbiapress (1817) var däremot tung, men lättskött;
trycket åstadkoms genom en motvikt i form af en
örn. Å R. W. Copes Albionpress (se d. o. med fig.;
1817) åvägabragtes trycket medelst en sned kil eller
2 snedställda käglor, som vid bängelns tilldragning
antogo en upprättstående ställning. Från Amerika
kom på 1820-talet den s. k. knäpressen (med en
ledad hafstång i skrufvens ställe), näml. S. Rusts
Washingtonpress, i Europa känd under namnet
Hagarpress. Ett kraftigt tryck åstadkommes därå genom
ett knä, som rätas ut vid bängelns tilldragande. I
Sverige har Hagarpressen funnit stor användning. Dess
idé upptogs i tysken Kr. Dinglers Zweibruckepress
(med dubbla knän) och i hans synnerligt kraftiga
Dingler- (1. Washing-ton-)press, konstruerad likt
nyare myntpräglings-pressar. Andra handpressar finnas
med knän eller häfstänger under fundamentet. - Försök
att å handpress tillämpa cylindersystemet ha gjorts
af svenskarna G. Scheutz (1823) och P. Götrek (1829)
samt sedermera af flera i utlandet. Den af K. A. Holm
i Stockholm 1840 konstruerade Skandinavia-pressen,
ett mellanting mellan hand- och maskin-press,
hade digel, stillastående fundament och mekanisk
färginrättning. Den gick tungt, men tryckte väl
(600 ex. i timmen) och vardt omtyckt hufvudsakligen
i England, där den tillverkades. - Ä träpressen kunde
två arbetare åstadkomma 1,000 -1,500 aftryck om dagen,
å järnpressen 2,500- inemot 4,000. Å handpress
tryckas med fördel accidenser, korrekturafdrag
m. m., hvarför den är till nytta äfven i stora
tryckerier. I trots af alla förbättringar förblef
dock dess produktionsförmåga alltför begränsad,
hvilket sporrade till uppfinningen af maskinpressen.
Cylinder pressen (i dagligt tal mest kallad snäll pr
ess, ty. schnellpresse) drefs länge med ångkraft,
numera ersatt med gas- eller fotogen-motorer eller
elektromotorer. Redan 1790 uttog kemisten W. Nicholson
patent å en cylinder för tryckning, men utförde ej
sin idé. Denna tillämpades och utvecklades i stället
af tysken Fr. König (se denne), som konstruerade
de första maskinpressarna. 1810 hade han fått
färdig en mekaniskt arbetande (med ånga drifven)
digeltryckmaskin, som var ganska lik de gamla
handpressarna, 1813 den första cylindermaskinen och
1814 en sådan med två tryckcylindrar. En af König
(i förening med A. F. Bauer) införd nyhet var
äfven färgens anbringande medelst själf-verkande
valsar. Å cylinderpressen försiggå färgandet,
fundamentets införande, tryckets anbringande,
fundamentets utförande och arkets uttagning i ett
enda sammanhang, genom ett system af kugghjul,
häfstänger och excenterskifvor. Fundamentet, en
fullkomligt jämn järnplatta, föres vågrätt fram
och tillbaka antingen af järnbanerörelse (då det
hvilar på sammanbundna hjul, som gå på skenor,
och föres af en vefstake) eller af kretsrörelse
(då det går direkt i skenorna och föres af ett
mindre, horisontellt liggande kugghjul, som går i
ett större). På nyare ^nällpressar används ofta en
modifierad järnbanerörelse, där fundamentet hvilar
på flera stålrullar, som gå i banor, och föres af
några vertikala kugghjul, som bilda en "vagn" under
fundamentets midt (se pl. I, fig. 7). Tryckcylindern
(fig. 5), en stor järn vals, som är fast lagrad
Fig. 5. Tryckcylinder.
samt medelst en kugginrättning står i förbindelse
med fundamentet och sålunda kringvrides vid dettas
rörelse, är på halfva sin omkrets beklädd med däckel
af papper eller filt för att förmedla trycket, den
andra hälften, merendels försedd med en längsgående
lindrig tillplattning eller urholkning, kommer
ej i beröring med formen, hvarför fundamentet
kan gå tillbaka undan den stannade cylindern
("stoppcylinder"), för att genast förnya samma
förlopp. (Om cylinderns oafbrutna kringvridning
i tvåtursmaskinerna se nedan, sp. 96). Enär
tryckcylindern vid sin rullning öfver formen
berör denna endast utefter en smal strimma,
erfordras här gifvetvis långt ringare kraft för
tryckningen än vid digeltrycket, där hela formen
skall tryckas på en gång. Färgens meddelande åt
formen sker medelst "cylinderfärg-rifning" eller ock
"bordfärgrifning". Enligt den förra metoden får en
roterande metallvals nödig färg från färgbehållaren;
en elastisk "hoppvals" höjer sig och mottar af den
förra en strimma färg, som å ett system af metall-
och elastiska "rifvalsar" (se fig. 6) rifves duktigt
och fördelas i allt jämnare lager samt slutligen af
"formvalsarna"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
