93 Tryckpress 94 medelst en handvef (kurvein, b) kan skjutas fram och tillbaka på skenor. Å fundamentets högra kant är fäst däckeln (c), afsedd att förmedla digelns (e) tryck och därför öfverklädd med knutfritt lärft eller siden. Mot den uppfällda däckelns öfre kant ledar (likaledes i trubbig vinkel) remmikan (d), en lätt järnram med därå spändt karduspapper, i hvilket öppningar, som motsvara formens kolumner, skäras ut. Por (i regel) hvarje aftryck, som skall tagas, "uppdrages" färgen å formen medelst en elastisk vals (förr nyttjades därtill skinnbollar). Sedan arket lagts på däckeln, nedfallés remmikan öfver arket (hvarigenom de delar af detta, som ej skola tryckas, skyddas mot färg); därnäst nedfälles däckeln, så att arket kommer i beröring med formen, fundamentet vefvas in under digeln (e), tryckaren fattar och drar åt sig bängeln (/), hvarvid trycket sker genom digelns nedgående. Bängeln går af sig själf tillbaka, genom digelns motvikt (g) eller fjädrar, hvarigenom digeln höjer sig, fundamentet föres ut igen, däckeln lyftes, remmikan slås upp, och arket uttages för att lämna plats åt ett nytt. När arkens baksida tryckes ("vidertryc-ket"), iakttages "register" medelst "punkturer" (se dessa ord). - Efter Stanhopes press följde flera nyare konstruktioner af handpressen. Haf stångsprincipen i stället för skruf var för trycket till-lämpad på J. Kuthvens skotska taffelpress (1813), å hvilken fundamentet var fastsittande, medan digeln fördes fram och tillbaka på rullar; denna press var enkel och billig, men svagt byggd och ansträngande för arbetaren. G. Clymers i Philadelphia Columbiapress (1817) var däremot tung, men lättskött; trycket åstadkoms genom en motvikt i form af en örn. Å R. W. Copes Albionpress (se d. o. med fig.; 1817) åvägabragtes trycket medelst en sned kil eller 2 snedställda käglor, som vid bängelns tilldragning antogo en upprättstående ställning. Från Amerika kom på 1820-talet den s. k. knäpressen (med en ledad hafstång i skrufvens ställe), näml. S. Rusts Washingtonpress, i Europa känd under namnet Hagarpress. Ett kraftigt tryck åstadkommes därå genom ett knä, som rätas ut vid bängelns tilldragande. I Sverige har Hagarpressen funnit stor användning. Dess idé upptogs i tysken Kr. Dinglers Zweibruckepress (med dubbla knän) och i hans synnerligt kraftiga Dingler- (1. Washing-ton-)press, konstruerad likt nyare myntpräglings-pressar. Andra handpressar finnas med knän eller häfstänger under fundamentet. - Försök att å handpress tillämpa cylindersystemet ha gjorts af svenskarna G. Scheutz (1823) och P. Götrek (1829) samt sedermera af flera i utlandet. Den af K. A. Holm i Stockholm 1840 konstruerade Skandinavia-pressen, ett mellanting mellan hand- och maskin-press, hade digel, stillastående fundament och mekanisk färginrättning. Den gick tungt, men tryckte väl (600 ex. i timmen) och vardt omtyckt hufvudsakligen i England, där den tillverkades. - Ä träpressen kunde två arbetare åstadkomma 1,000 -1,500 aftryck om dagen, å järnpressen 2,500- inemot 4,000. Å handpress tryckas med fördel accidenser, korrekturafdrag m. m., hvarför den är till nytta äfven i stora tryckerier. I trots af alla förbättringar förblef dock dess produktionsförmåga alltför begränsad, hvilket sporrade till uppfinningen af maskinpressen. Cylinder pressen (i dagligt tal mest kallad snäll pr ess, ty. schnellpresse) drefs länge med ångkraft, numera ersatt med gas- eller fotogen-motorer eller elektromotorer. Redan 1790 uttog kemisten W. Nicholson patent å en cylinder för tryckning, men utförde ej sin idé. Denna tillämpades och utvecklades i stället af tysken Fr. König (se denne), som konstruerade de första maskinpressarna. 1810 hade han fått färdig en mekaniskt arbetande (med ånga drifven) digeltryckmaskin, som var ganska lik de gamla handpressarna, 1813 den första cylindermaskinen och 1814 en sådan med två tryckcylindrar. En af König (i förening med A. F. Bauer) införd nyhet var äfven färgens anbringande medelst själf-verkande valsar. Å cylinderpressen försiggå färgandet, fundamentets införande, tryckets anbringande, fundamentets utförande och arkets uttagning i ett enda sammanhang, genom ett system af kugghjul, häfstänger och excenterskifvor. Fundamentet, en fullkomligt jämn järnplatta, föres vågrätt fram och tillbaka antingen af järnbanerörelse (då det hvilar på sammanbundna hjul, som gå på skenor, och föres af en vefstake) eller af kretsrörelse (då det går direkt i skenorna och föres af ett mindre, horisontellt liggande kugghjul, som går i ett större). På nyare ^nällpressar används ofta en modifierad järnbanerörelse, där fundamentet hvilar på flera stålrullar, som gå i banor, och föres af några vertikala kugghjul, som bilda en "vagn" under fundamentets midt (se pl. I, fig. 7). Tryckcylindern (fig. 5), en stor järn vals, som är fast lagrad Fig. 5. Tryckcylinder. samt medelst en kugginrättning står i förbindelse med fundamentet och sålunda kringvrides vid dettas rörelse, är på halfva sin omkrets beklädd med däckel af papper eller filt för att förmedla trycket, den andra hälften, merendels försedd med en längsgående lindrig tillplattning eller urholkning, kommer ej i beröring med formen, hvarför fundamentet kan gå tillbaka undan den stannade cylindern ("stoppcylinder"), för att genast förnya samma förlopp. (Om cylinderns oafbrutna kringvridning i tvåtursmaskinerna se nedan, sp. 96). Enär tryckcylindern vid sin rullning öfver formen berör denna endast utefter en smal strimma, erfordras här gifvetvis långt ringare kraft för tryckningen än vid digeltrycket, där hela formen skall tryckas på en gång. Färgens meddelande åt formen sker medelst "cylinderfärg-rifning" eller ock "bordfärgrifning". Enligt den förra metoden får en roterande metallvals nödig färg från färgbehållaren; en elastisk "hoppvals" höjer sig och mottar af den förra en strimma färg, som å ett system af metall- och elastiska "rifvalsar" (se fig. 6) rifves duktigt och fördelas i allt jämnare lager samt slutligen af "formvalsarna"