viceamiral och fick 1891 befälet öfver brittiska Medelhafsflottan. Med denna bedref T. ytterst energiskt eskaderöfningar. Vid en sådan utanför Tripolis i Syrien 22 juni 1893 torde han vid en djärf manöver ha missräknat sig på afståndet mellan de båda deltagande kolonnerna; följden blef en kollision mellan hans flaggskepp "Victoria" och slagskeppet "Camperdown", hvarvid det förra gick till botten med 358 man, bland dem T. Jfr biografi öfver T. af amiral C. C. Penrose-Fitzgerald (1897). ^{V. S--g.} Trypanblått, veter. Se Piroplasmos, sp. 934. Trypanosoma (af grek. try'panon, borr, och s<over>o</over>ma, kropp), spiralformig parasit, som lefver i blodet hos olika vilda djur, framför allt bufflar och antiloper, och som förorsakar hos människan sjukdomen trypanosomiasis (se d. o.) och hos boskapsdjur sjukdomen nagana (se Tsetse-flugorna). Trypanosomiasis (Sömnsjuka), med., är en egendomlig sjukdom, som förefinnes endemisk i vissa trakter af det tropiska Afrika, förnämligast inom Kongoområdet, där den utgör ett verkligt plågoris för befolkningen. Dess äldsta beskrifning daterar sig från 1803 efter iakttagelser gjorda i Sierra Leone i Väst-Afrika af engelske läkaren Winterbottom. Dess orsak, trypanosomparasiten, påvisades emellertid först 1901 af Forde och Dutton. Denna egendomliga, endast mikroskopiskt och efter färgning påvisbara parasit, Trypanosoma gambiense, är en rörlig protozo, tillhörande flagellaternas grupp (se Flagellata), som snyltar i blodet och lymfvätskorna och genom sin giftverkan framkallar sjukdomens egendomliga symtom. Sannolikt finnas flera arter af detta släkte. Genom undersökningar af Kleine har fastställts, att smittämnets öfverföring till människan mycket påminner om det vid malaria (frossan). Detta sker nämligen genom stick af en omkr. 1 cm. lång flugart, Glossina palpalis (om denna se vidare Tsetse-flugorna). Efter att förut ha sugit blod från personer, behäftade med sjukdomen, eller från djur (antiloper, nötkreatur eller hundar), som kunna ha protozoen i sitt blod, har denna fluga själf fått trypanosoman som snyltgäst i sin digestionskanal. Protozoen undergår där generationsväxlingar, liksom malariaplasmodien hos myggan. Genom stick af de på dylikt sätt själfva smittade flugorna öfverföres sjukdomen till friska människor. Sticket, som utdelas endast vid dagsljus, är föga smärtsamt. Infödingar äro naturligtvis mest utsatta på grund af sin brist på kläder. Af européer falla kvinnor lättare offer än män på grund af sin lättare klädedräkt. Utan tillhjälp af Glossina palpalis kan sjukdomen sannolikt icke öfverföras från person till person. Sömnsjuka, som vistas i andra trakter, äro därför icke smittförande. Bästa sätten att skydda sig för smitta bli en naturlig följd af vår kännedom om den ofvannämnda flugans lefnadsvanor. Sjukdomens inkubationstid är omkr 3 veckor. Under första tiden af trypanosomernas cirkulation i blodet märkas inga sjukdomstecken, men småningom uppträda, med allt kortare mellanrum, hos den angripne feberperioder à 1--3 dagar i förening med stark hufvudvärk och allmänt illamående. Mellan dessa perioder återinträder till en början fullt välbefinnande. Småningom uppkomma rosliknande hudutslag och s. k. ödem (svullnader i underhuden). De sjuke bli blodfattiga och småningom alltmer benägna för att sofva. Sjukdomen har då kommit in i sitt typiska stadium. Efter 3--12 månader ha trypanosomerna hunnit komma in i vätskerummen kring hjärna och ryggmärg, och nu tillkommer en mängd symton från nervsystemet, såsom darrningar i kroppen, ökad somnolens och t. o. m. själslig förvirring. Döden inträder vanligast inom ett år under sjukdomstecken, som påminna om hjärnhinneinflammationens. -- Sjukdomen leder alltid till döden, såvida den icke i ett mycket tidigt stadium kommit under noggrann behandling. De enda hittills kända medel, som döda trypanosomparasiterna inom blodet, är en del organiska arsenikpreparat, af hvilka atoxylen fått den största användningen. Under intensiv och långvarig behandling med dylika medel har det åtminstone lyckats att för någon tid förbättra tillståndet och förlänga den sjukes lif. De hittills föreslagna terapeutiska medlen äro emellertid själfva ingalunda ofarliga. ^{I. H.} Trüper, Johann, tysk pedagog, f. 1855 i Rekum, föreståndare för uppfostringshemmet för nervösa barn på Sophienhöhe vid Jena, grundläggare af "Zeitschrift für kinderforschung" och "Beiträge zur kinderforschung und heilerziehung". T. har utgett flera värdefulla arbeten om barn med "psychopathische minderwertigkeiten" och deras uppfostran. ^S--e. Trypoxylon, zool. Se Rofsteklar. Trypsin har Kühne kallat det redan förut iakttagna ägghvitelösande enzymet i bukspotten l. pankreassaften (jfr Enzym och Matsmältning). I själfva bukspott-(pankreas-)körteln förekommer i regel icke trypsin, utan ett förstadium till detta, s. k. trypsinogen (trypsinzymogen), hvilket öfvergår i pankreassaften, men på olika sätt kan aktiveras, d. v. s. öfverföras till trypsin. I den lefvande organismen synes denna aktivering förnämligast ske genom inverkan af i tarmsaften befintlig enterokinas (se d. o.), men äfven andra ämnen (kalksalter, mikroorganismer) verka aktiverande. I den uttagna och sönderskurna pankreaskörteln eller en infusion på denna öfvergår trypsinogenet spontant, genom inverkan af luft och vatten, till trypsin, hvarvid dock helst antiseptiska medel (kloroform, toluol) böra tillsättas för att motverka den annars hastigt inträdande förruttnelsen. Trypsin är lika litet som andra enzym kändt i rent tillstånd; det påvisas genom sin förmåga att upplösa och sönderdela ägghvitämnen. Detta sker (i motsats till pepsinets verkningssätt) vid svagt alkalisk, neutral eller ytterst svagt sur reaktion; en starkare syretillsats, sådan som erfordras för pepsinet, upphäfver alldeles all trypsinverkan. Denna kan äfven -- liksom andra enzyms verkningar -- hämmas genom närvaro af vissa ämnen, såsom en del metallsalter och särskildt blodserum. Serumalbumin (och äfven okokt hönsägghvita) äro mycket resistenta mot trypsinet. Lättast löses okokt fibrin, långsammare kokt fibrin, kasein och många andra ägghvitämnen, lim m. m. I sammanhang med upplösningen eger en sönderdelning, en "nedbrytning", af den stora ägghvitmolekylen rum, ej blott till peptonartade ämnen, utan ända ned till de kristalliserande, järn-