en 130--180 m. ö. h. liggandee oasgrupp i Sahara, mellan 30° 31' och 26° n. br. samt 2° v. och 2° 30' ö. lgd, i Algeriets sydterritorium, genom sandöknen El-erg skild från dep. Oran i n., i v. begränsad af öknen Igidi, som skiljer T. från Marokkos sydöstra landskap, och i ö. af Tademaitplatån. Längden från n. till s. är omkr. 400 km. och bredden mellan 1 och 60 km. T. är ett flackt, regnlöst och mycket hett slättland. Längs västgränsen löper den delvis underjordiska Wadi Saura (i s. kallad W. Msaud), bildad genom föreningen af Zusfana och Ghir, som efter vinterregnen i Atlas har betydande vattenmängd i sitt öfre lopp, men längre åt s. kväfves af sand, hvarför fransmännen sedan 1909 vidtagit åtgärder att kanalisera dess lopp. I n. ö. ligger under 0-meridianen Gurara, en 120 km. lång, 40 km. bred saltsjö (sebcha), och den omgifvande trakten bevattnas af källor från underliggande devoniska klippor. Landet producerar dadlar, korn, hvete, bomull, sorghum, henna, opium, tobak och senna. De vanligaste husdjuren äro kamel, åsna, får och get samt, i mindre utsträckning, hästar. Området bildar en administrativ enhet, Territoire des oases sahariens l. Les oasis, omfattande tre oaser, Gurara i n., det egentliga T. i midten och Tidikelt i s. ö. Det innesluter omkr. 300 byar (ksur), hvilka i det egentliga T. ligga tätt samman. Befolkningen utgjorde 1906 134 européer och 49,873 infödingar, hvaraf 19,654 araber, 5,470 berber (tuareger), 4,374 negrer, 191 judar (alla muhammedaner) och 19,412 af blandad ras. Infödingarna äro fanatiska muhammedaner och stå under senusiernas inflytande. De äro starkt begifna på att röka hampa och sönderfalla i en mängd dels demokratiskt, dels oligarkiskt styrda klaner, alla mycket fientliga mot de kristne. 1906 funnos fyra samhällen med mer än 2,000 inv.: Adrar l. Timmi (2,686 inv.) och Saujet-Kunta (3,090), i egentliga T., In Salah (2,837), i Tidikelt, och Timmimun (2,330), i Gurara, samt nio med 1,000--2,000 inv. T. är af stor kommersiell betydelse, enär det behärskar handelsvägarna till Timbuktu från Algeriet och Marokko. -- T. var tidigt bebyggdt, och enligt traditionen utvandrade judar dit på 100-talet e. Kr. Dessa sammansmälte med berberstammen zenata, som invandrade på 600-talet och eröfrade T., men i sin tur på 900-talet kufvades af araberna och antog islam. På 1300-talet besattes T. af sultanen af Marokko, hvars herravälde snart blef endast nominellt. 1899 blef en fransk vetenskaplig expedition under öfverste Elamand angripen af infödingarna, hvilka besegrades, hvarpå fransmännen efter blodiga strider eröfrade hela landet (mars 1901) samt besatte Igli i Marokko för att afskära infödingarnas förbindelser med detta. Upprepade anfall gjordes de följande åren af marokkanska och andra stammar mot fransmännen, hvilka 1903 därunder ledo svåra förluster. Sedermera förenades T. med algeriska Sahara genom bättre vägar, och en järnväg har utstakats till Igli, hvarigenom fransmännen befäst sitt välde i T. Litt.: Sabatier, "Touat, Sahara et Soudân" (1891), Flamand, "L'occupation d'In-Salah" (1900), och Gautier, "Sahara algérien" (1908). E. A-t. Tuattara 1. T u ät e te, zool., maoriernas namn på Hatteria punctata (se Sphenodon). Tub (af lat. lu'bux, rör). 1. Astron, "synrör", kikare. Se Astronomiska instrument, sp. 289, Mikroskop, sp. 479, och Kikare. - 2. Tekn., eldrör, genom dragning eller valsning tillverkad! rör, särskildt rör för eller i en ångpanna (se d. o.). Jfr Mannesmannsrör och Rör 3. Om den s. k. Wallerska tuben för bärgning af fartyg se W a 11 e r, P. A. - 3. Benämning på kapslar af bly eller tenn, hvari oljefärger och andra ämnen i pastaiorm föras i handeln. Tu;ba, lat. (eg. :'rör';). 1. Anat. och med. (Plur. tuba)). Öm T. Eustachii se E u s t a c h i-ska röret; om Tubas iiterince 1. Fallopii, äggledarna, se Könsorgan, sp. 646, och L i f-moder. - 2. Mus. a) Ett blåsinstrument (basun, trumpet; grek. saflpinx- fig. 1), som begagnades vid det fornromerska fotfolket. Tuban ut- Fi<<. 1. Fornroiiicrsk tuba. gjordes af ett smalt och rakt metallrör med tratt-formig afslutning och gaf en djupare ton än den af rytteriet använda, böjda lituus (se d. o.). Man blåste tuba äfven vid offer, begrafningar, triumftåg och festliga spel. - b) Den moderna tuban (fig. 2), konstruerad 1835 af W. F. Wieprecht och C. W. Moritz, har vid mensur och 4-5 ventiler samt är det djupaste af alla bleck-blåsinstrument (se Mässingsinstrument). Ljudtratten är vid spel-ningen riktad uppåt, och munstycket står vinkelrätt mot instrumentet. De vanliga stämningarna äro i F 7b a st u b a), C eller B (tenortuba 1. baryton, se d. o. 2), den senare blott i militärmusik. Tuban noteras i basklav. Bästa omfånget är Bi-b. Tack vare sin fylligare och ädlare klang har tuban utträngt bombardonen, serpenten och ofikleiden. I orkestern bildar tuban den fjärde stämman (basstämman) till de tre basunerna. Om kontrabastuban se H e l i-k o n 3. R. Wagner lät för Nibelungentetralogien konstruera särskilda tenor-och bastubor, använda 2 och 2 dels i grupper, dels för att förstärka hornens klang. - c) Benämning på 16-fots orgelstämman trumpet (so d. <>.). Som högtrycksstämma (d. v. s. anblåst med starkare sammanpressad luft) kallas den Tuba mira-bilis. 2. A. L. (E. F-t.) Tubai, ö. Se S al l sk ap s öarna, sp. 98. Tubal, enligt folktaflan i l Mos. 10 en af Ja fets söner och stamfader för en jafetitisk folkstam, som i profeten Hesekiels bok jämte Mesek omtalas som lydande under Gog samt jämte Javan Modern tuba