ning uppkomma, om tuberkulos föreligger, feber, svullnad på platsen för insprutningen och vissa retningsfenomen från de af tuberkulos angripna ställena i kroppen. Ett annat sätt är den s. k. kutana metoden, angifven af österrikaren von Pirquet, hvarvid man inympar tuberkulin i huden ungefär på samma sätt som vid vaccinering mot smittkoppor. Man får vid tuberkulos rodnad och ömmande svullnad på ympstället. Ett tredje sätt är att göra den af sin upptäckare, fransmannen Calmette, s. k. oftalmoreaktionen. Man indryper då en utspädd tuberkulinlösning i ögat och får, i fall vederbörande ar tuberkulos, rodnad och svullnad af ögats bindehinna. Pä hvilket af dessa tre sätt man än gör tuberkulinreaktionen, framträder resultatet inom loppet af ett till tvä dygn. Värdet af tuberkulin som diagnostiskt hjälpmedel minskas däraf, att icke blott de tuberkulossjuka reagera på ofvannämnda sätt mot tuberkulin, utan äfven de många personer, som i sin kropp hysa tuberkulos smitta, d. v. s. tuberkelbaciller, utan att dock dessa utveckla sig i den grad, att verklig sjukdom däraf blir följden. I veterinärmedicinen har tuberkulinet ej fått någon egentlig användning som läkemedel, men används däremot för diagnostiskt ändamål på samma sätt som hos människan (se därom Tuberkulos, sp. 248 ff.). Israel Holmgren. Tuberkulinreaktion. Se Tuberkulin. Tuberkulos [-lås], lat. tuberculosis; se Tuberkel), med., kallas af läkaren det sjukdomstillstånd, som framkallas af tuberkelbacillen, af anatomen de typiska väfnadsförändringar, med hvilka organismen omgärdar de i densamma vegeterande (växande) tuberkelbacillerna. Dessa båda definitioner täcka icke fullständigt hvarandra. Som obduktioner på lik efter i andra sjukdomar döda utvisa, är det tvärtom mycket vanligt, att man här och där träffar tuberkulösa förändringar, utan att under lifvet någon tuberkulos sjukdom förelegat. Detta visar, att kroppen förfogar öfver mycket starka skyddsmedel, som kunna hindra den tuberkulösa processens utveckling, äfven om tuberkelbaciller inträngt och redan åstadkommit vissa förändringar. I själfva verket är det vida vanligare, att kroppen blir herre öfver den tuberkulösa infektionen, än att denna ger anledning till sjukdom. Trots detta är tuberkulosen bland människosläktet af alla svåra sjukdomar utan jämförelse den oftast förekommande. Hos de vilda djurslagen i deras frihetstillstånd är den mycket sällsynt. Under deras fångenskap är den däremot vanligare och hos en del af de egentliga husdjuren t. o. m. mycket vanlig (se därom sp. 245). Af tuberkelbacillen särskiljer man i hufvudsak fyra raser, hvilkas särmärken äro deras uteslutande eller hufvudsakliga patogenitet (sjukdomsalstrande förmåga) för olika djurslag. Dessa raser äro: de kallblodiga ryggradsdjurens tuberkelbacill, fågeltuberkulosens, boskapstuberkulosens och människotuberkulosens bacill. Den egentliga sjukdomsalstrande rollen för människan spelar den sistnämnda, men äfven boskapstuberkulosens bacill har, särskildt för körteltuberkulosen hos barn, en icke ringa betydelse. Om tuberkelbacillens utseende och egenskaper, vägarna, på hvilka den intränger i kroppen, och de förändringar, som den där åstadkommer, se Bakteriologi, sp. 725--727, och Lungsot, sp. 1455 ff. Hvilken del som helst af organismen kan angripas af tuberkulos. De mest varierande sjukdomsbilder kunna härigenom i de olika fallen framträda. Emellertid äro vissa organ eller organgrupper oftare än andra säte för tuberkulos. Därigenom uppstå vissa vanligare och på grund däraf viktigare typer af tuberkulos sjukdom. Tuberkulosen håller sig ofta under långa tider, kanske för alltid, begränsad till ett och samma organ eller organsystem. Sålunda kan hos den ena individen huden under en följd af år vara utsatt för många yttringar af tuberkulos, utan att sjukdomen griper öfver på andra organ; hos den andra individen kan tuberkulosen lokalisera sig till det ena stället efter det andra i skelettet, utan att öfriga kroppsdelar angripas o. s. v. I andra, jämförelsevis sällsynta, fall kan tuberkulosvirus (d. v. s. tuberkulosens smittämne, tuberkelbacillen) från en förefintlig härd hastigt öfversvämma hela organismen och ge anledning till en snabbt förlöpande sjukdomsprocess med dödlig utgång, den s. k. akuta miliartuberkulosen (af lat. milium, hirskorn, knottra), som förekommer mest hos barn och yngre personer och förlöper som en häftig febersjukdom på några veckor till döden. Ofta uppträda under dess fortgång symtom af tuberkulos i hjärna och lungor, hvarigenom ett stöd för sjukdomens rätta tydning vinnes, eller också åtföljes den af en stormande utveckling af en redan förut befintlig tuberkulos i nämnda eller andra organ. Ingen känd behandling kan vid verklig miliartuberkulos afvända dödlig utgång. Utom denna äro de vanligaste formerna af tuberkulos hudtuberkulos jämte den särskilda form däraf, som kallas lupus, tuberkulos i det centrala nervsystemet, lymfkörteltuberkulos, tuberkulos i svalg- och struphufvud, lungtuberkulos, tuberkulos i de serösa hinnorna, tarmtuberkulos, tuberkulos i njurar, urinvägar och könsorgan (s. k. urogenitaltuberkulos) samt ben- och ledgångstuberkulos. Hudtuberkulos och den särskilda form däraf, som kallas lupus, äro ganska vanliga. Vid dessa sjukdomsformer bildas sårnader, som särskildt vid lupus ofta sitta i ansiktet, där de genom sin benägenhet att fräta omkring sig kunna åstadkomma stora och vanställande förstörelser. Behandlingen består i att kirurgiskt aflägsna de sjuka delarna samt framför allt i bestrålning med vissa ljussorter, som ha kraftigt läkande inverkan på sjukdomsprocessen. För detta ändamål begagnas Finsenbehandling (se Finsen, A.) och röntgenbehandling (se d. o.). I fall, som någorlunda tidigt komma under behandling, ernås i regel läkning (se vidare Lupus). -- Tuberkulos i det centrala nervsystemet (d. v. s. i hjärna och ryggmärg) är vanlig hos barn och yngre personer, sällsynt hos vuxna. Den uppträder i två hufvudformer, dels som större tuberkulösa härdar i hjärnan (solitärtuberkler), dels som i hjärnans och ryggmärgens hinnor strödda små tuberkelknottror. I förra fallet uppkommer en sjukdomsbild, som kan förlöpa mer eller mindre fullständigt feberfritt och i sina symtom likna hjärntumörerna. Vid denna form är läkning möjlig. I senare fallet antar sjukdomen bilden af en