hjärnhinneinflammation (meningitis; se Hjärnsjukdomar, sp. 851). Man ställer diagnosen genom att påvisa tuberkelbaciller i ryggmärgsvätskan, af hvilken man lätt kan erhålla ett prof genom att införa ett smalt rör med hvass spets mellan kotbågarna i ländryggraden på den sjuke (lumbalpunktion). Den tuberkulösa meningiten för liksom den akuta miliartuberkulosen, af hvilken den ofta är en yttring eller följd, städse till döden. -- Lymfkörteltuberkulos, äfven kallad skrofulos (se Skrofler), är utomordentligt vanlig hos barn. Det torde knappast vara öfverdrifvet, om man påstår, att flertalet barn på ett eller annat ställe i kroppen har tuberkulöst infekterade lymfkörtlar. Halsen är den plats, där man lättast och vanligast iakttar de af tuberkulosen förstorade körtlarna. Andra älsklingsplatser äro körtlarna vid lungroten och i tarmkäxet. I de allra flesta fall öfvervinner organismen själf under lämpliga yttre förhållanden den spirande sjukdomen. Den viktigaste och i allmänhet för lindriga fall tillräckliga behandlingsmetoden är friluftslif med riklig tillgång till sol, luft och mat. I svårare fall, där körtlarna bilda tumörliknande ansvällningar, aflägsnas de operativt, om de ligga tillgängliga, t. ex. på halsen. Ligga de på för knifven oåtkomliga platser, har man i behandlingen med röntgenstrålar ett godt hjälpmedel. -- Svalg- och struptuberkulos. Af dessa är tuberkulosen i struphufvudet viktig. Mera sällan uppträder sjukdomen ensamt i struphufvudet, men vid lungtuberkulosen, särskildt i dess senare stadier, är samtidig tuberkulos i struphufvudet mycket vanlig. Struptuberkulosen är alltid en mycket allvarlig sak. Den viktigaste behandlingsmetoden mot densamma är den kirurgiska. Långvarigt skonande af strupen genom fullständig tystnad, vidare solljusbehandling, etsning med diverse ämnen, bränning med elektricitet (galvanokaustik) m. m. äro behandlingsmetoder, som stundom kunna ge framgång. -- Lungtuberkulosen är af alla tuberkulosens former den ojämförligt vanligaste och viktigaste. Se därom Lungsot. -- Af tuberkulos i de serösa hinnorna är tuberkulosen i brösthinnan och i bukhinnan de viktigaste formerna. Den förra ger upphof till lungsäcksinflammation med utgjutning i lungsäcken, "vatten i lungsäcken". Denna åkomma kan framkallas äfven af andra orsaker, men tuberkulosen är dess ojämförligt vanligaste anledning. Den närmast framkallande orsaken till tuberkulos i brösthinnan är ofta lungtuberkulos eller tuberkulos i körtlarna vid lungroten. Tuberkulosen i bukhinnan ger ofta anledning till vatten i buken, hvarvid denna blir stor och utspänd, och står ofta i sammanhang med tarmtuberkulos och tuberkulos i körtlarna i tarmkäxet. Tuberkulosen i de serösa hinnorna är jämförelsevis godartad och lakes oftast, ifall icke samtidigt annan tuberkulos finnes, som försämrar utsikterna. -- Tarmtuberkulos är vanligen en följeslagare till lungtuberkulosen och finnes i mer eller mindre hög grad i nästan alla långt fortskridna fall af lungsot. Nedsväljda tuberkelbacillhaltiga upphostningar kunna därvid genom att nedsmitta tarmen ge upphof till tarmtuberkulos. Den föranleder en mängd sår i tunntarmens nedre delar och i groftarmen, hvarigenom smärtor och diarré framkallas, l det såren fräta sig igenom tarmväggen, kan bukhinueinflammation uppstå. Finnes tarmtuberkulos i högre grad, är tillståndet mestadels hopplöst. -- Urogenitaltuberkulos är äfvenledes vanlig. Dess predilektionsplatser (de delar, som den företrädesvis angriper) äro njurarna, urinblåsan och könskörtlarna, d. v. s. äggstockar och testiklar. På grund af sina symtom kan den ofta till en början misstydas som en oskadligare blåskatarr. Behandlingen är framför allt kirurgisk. -- Om ben- och ledgångstuberkulos se Benröta och Ledgångssjukdomar. De förebyggande åtgärderna mot tuberkulos (profylaxen) bestå i första hand i att hindra tillfällen till infektion. Detta är framför allt viktigt i fråga om barn, emedan dessa äro vida mer mottagliga för tuberkulos än vuxna. Barnen skola uppfostras till renlighet och snygga vanor i det hela, hvarigenom många tillfällen till infektion med allehanda smittämnen och särskildt med tuberkulos undgås. Framför allt böra de afhållas från all intimitet med i lungtuberkulos sjuka och från vistelse i med tuberkulos infekterade bostäder. För barnen kommer därjämte smittfaran genom mjölken i betraktande. Denna torde vara vida större än i allmänhet anses. Det är rådligt att alltid ge barnen mjölken kokt, såvida ej full säkerhet finnes för, att den kommer från en ladugård med frisk kreatursbesättning och frisk personal. Trots all sträfvan att förhindra tillfällen till infektion kvarstå dock många möjligheter till smitta. Lika stor vikt för profylaxen ha därför åtgärderna att stärka motståndskraften mot infektionen. Äfven därvid gäller det framför allt barnen och det uppväxande släktet. Allt, som stärker barnaorganismen, stärker också dess motståndskraft mot den tuberkulösa infektionen. Hit hör i främsta rummet ett sundt lif i naturen under lekar och kroppsöfningar, enkel och riklig föda, sunda, soliga bostäder. Då det gäller den fattigaste delen af befolkningen, försvåras alla profylaktiska åtgärder af bristande bildning och bristande ekonomiska möjligheter. Där har också tuberkulosen sin bästa jordmån, och därifrån genomsyrar den öfriga befolkningslager. Den kraftigaste profylaktiska åtgärd, som en nation kan vidtaga mot tuberkulosen, kan därför med full rätt sägas vara höjandet af de fattigaste befolkningslagrens kulturgrad och ekonomiska standard. Kampen mot tuberkulosen i stort har egentligen tagit fart sedan 1900-talets början och mäktigt främjats af de nationalföreningar mot tuberkulos, som i Sverige liksom i alla de nordiska länderna och i de flesta andra länder uppstått. De för tuberkulossaken intresserade svenske läkarna ha sammanslutit sig i Sanatorieläkarföreningen (1911) och Tuberkulosläkarföreningen (1912). 1919 bildades därjämte af läkare från alla de skandinaviska länderna Nordiska tuberkulosläkarföreningen. I närvarande stund kan man säga, att alla civiliserade stater upptagit en väl organiserad strid af imponerande omfattning mot denna förhärjande folksjukdom (se Internationella föreningen mot tuberkulos och Svenska nationalföreningen mot tuberkulos). De viktigaste