Tudor-ackumulatörer Tug l 10'J och gjorde 1105 dl misslyckad! invasionsför-sök i Wales, där han besegrades af sin med-täflare William Herbert, som belönades med earlvärdigheten och slottet Pembroke. 1470 återkom han med Warwick och lyckades efter Lancaster-partiets nederlag; vid Tewkesbury under stora faror rädda öfver sin unge brorson Henrik till Bretagne (1471), hvarifrån de undan utlämnings-kraf 1484 togo sin tillflykt till Paris. Jasper T. landsteg 7 aug. 1485 med Henrik i Milford haven, återfick efter segern vid Bosworth och Henriks tronbestigning sin earlvärdighet och blef W. Herberts efterträdare äfven som öfverdomare i Syd-Wales. Okt. 1485 blef han hertig af Bedford, stödde 1487 sin brorsons tron vid Stoke mot pretendenten Simnel och var 1492 en af den engelska arméns befälhafvare i Frankrike. l-3. V. S-s. Tudor-ackumulatorer [tjö;do-]? elektrot. Se Ackumulatorbatteri.

Tudorblad, Tudorblomma [tjō'də-; eng. Tudor-flower], en dekorationsdetalj, blad, blomma, rosett etc., som är karakteristisk för den s. k. tudor- l. perpendicular style (se d. o.), som var förhärskande i England vid medeltidens slut. C. G-m. Tudorbågen [tjō'də-], bygnk., namn på den tryckta kilbågen (se Båge, sp. 799), som användes i den i Englands arkitektur vid medeltidens slut härskande perpendicular style (se d. o.). Tudorstil [tjō'də-], detsamma som perpendicular style (se d. o.). Tuella, flod. Se Tua. Tufdun, bot., namn på Eriophorum vaginatum. Tufduns-torf. Se Torf, sp. 382. Tuff l. Vulkanisk tuff (ty. tuff, it. tufo, lat. tōphus), geol., bergart, bestående af från vulkaner uppkastadt gröfre och finare material (vulkanisk sand och aska m. m.), som sedan hårdnat antingen på den ursprungliga platsen eller först sedan det genom erosion flyttats och aflagrats på annat håll. Färgen är vanligen gråaktig, med gul, brun, röd eller grön anstrykning. Sammanhanget är mer eller mindre fast. I brottet visar bergarten en jordartad och något porös textur. Ej sällan har den en tydlig skiktning eller hvarfvighet. -- De vulkaniska tufferna få olika namn, allteftersom de utgöras af material från basalt-, diabas- eller trakyteruptioner etc., t. ex. basalttuff, diabastuff, pimstenstuff o. s. v. Tuffer förekomma nämligen af mycket olika ålder. Somliga uppstå vid ännu verksamma vulkaner; andra ha bildats vid eruptioner under så långt aflägsna tider som den kambrisk-siluriska. Vid Djupadal i mellersta Skåne finnes en förekomst af basalttuff och vid sjön Mien i Blekinge tuff af ryolit. De i Dalformationen inlagrade grönstenarna och grönskiffrarna äro, enligt Törnebohm, sannolikt diabastuffer och vissa i nära samband med Älfdalsporfyrerna i Dalarna förekommande sandstensliknande bildningar troligen porfyrtuffer. -- Såsom lätt att tukta och bearbeta har vulkanisk tuff flerstädes i utlandet länge varit känd och använd till byggnadssten. Flera af det gamla Roms byggnader äro uppförda af denna stenart. -- I vidsträcktaste bemärkelse förstås med tuff en porös, pipig bergart i allmänhet, t. ex. kalktuff (se d. o.). E. E. Tuffit, geol., petrogr., en af tuffmaterial och vanligt sediment bestående bergart. E. E. Tuffoider (af grek. eidos, utseende), geol., petrogr., bergarter, som genom dynamometamorfism blifvit på så sätt förstörda eller ombildade, att de erhållit en tuffartad beskaffenhet, oaktadt de icke bestå af vulkaniska utbrottsprodukter. E. E. Tufmyran, zool. Se Myror, sp. 110. Tufråg, bot. Se Råg, sp. 10. Tufskifling, bot. Se Musseron, sp. 1474. Tufstarr, bot. Se Tufvad. Tuftåtel, bot. Se Aira och Tufvad. Tu-Fu, skald. Se Kinesiska litteraturen, sp. 93. Tufvad (ccespitosus], bot., säges om en växt, hvars tätt ställda stjälkar utgå i stort antal från jorden och i regel äro ogrenade. Som exempel härpå kunna nämnas tufst ärren, Gar ex ccespi-tosa, och tuftåteln, Air a ccespitosa. G. L-ni. Tufvan. 1. Gods. Se T el e b or g. - 2. Till 1893 namn på Solna sjukhem (se d. o.). Tufvattnet, kronopark i Åre revir, mellersta Norrlands öfverjägmästardistrikt, Jämtlands län. Parken har enligt k. br. 24 nov. 1871 bildats vid afvittring af gammal kronomark. Areal 1,273 har (1915). S-r. Tufve, socken i Göteborgs och Bohus län, Östra Hisings härad. 1,748 har. 640 inv. (1918). Annex till Lundby, Göteborgs stift, Domprosteriets södra kontrakt. Tufvor, landtbr., af gräs- och starrarter bildade upphöjningar, uppkomma i synnerhet på sank mark och utgöra en stor olägenhet för jordbruket. Odlingen af tufvig mark kan ofta ej ske genom plöjning, utan måste utföras genom den dyrare handhackningen. Växtligheten på tufvorna är grof och mindre smaklig för kreaturen, och mellan tufvorna är den vanligen mycket obetydlig, hvarför afkastningen i vare sig bete eller höskörd af en tufvig äng blir långt mindre och sämre, än samma mark eljest skulle kunnat lämna. Man undanröjer tufbildningen genom att med handhacka eller tufknif, som köres med häst, afskära tufvorna, hvilka lämpligen aflägsnas och uppläggas i kompost, samt därefter i de uppkomna bara fläckarna framkalla ny växtlighet genom sådd af frö, som myllas genom en följande vältning. Sedan bör ny tufbildning hindras genom att gräset ofta afbetas jämnt eller afslås med en tätt intill marken ställd slåttermaskin, liksom genom tung vältning på våren. H. J. Dft. Tug fta'ff"|. T u > b o a t |ta'.sr bänt], ön»-., "boir- 80 b. <)