Tugomil, pseudonym. So Harambasic. Tugra, Dugra, Dogra, Thogra, i Turkiet vanligen uttaladt ti^ra; af pers. tugra, "kunga-signet"], den regerande sultanens namnchiffer på mynt, öfver portar till offentliga byggnader, öfverst på officiella handlingar, fermaner, diplom o. s. v. Tugran har följande på arabiska affattade lydelse: "Sultan (N. N.'), son af Sultan (N. N.), den ständigt segerrike", och den yttre bokstafsformen anordnas så, att hvarje tugra, oberoende af de växlande namnen, alltid har nästan samma identiska utseende för ögat. Enligt sägnen skall nämligen detta egendomliga utseende, som gör bokstäf-verna nästan oigenkännliga, ha uppkommit däraf, att Murad I (1359-89), som ej kunde skrifva, doppade sina fem fingrar i bläck och tryckte dem på papperet, hvarefter detta af tryck blef tugrans fastställda yttre form. -- Tugraorden stiftades 1827 af sultan Mahmud II till minne af janit-scharernas utrotande. Ordenstecknet är en gyllene medaljong med tugratecknet i briljanter. H. A.* Tuguegarao, hufvudstad i prov. Cagayan, på Luzon, Filippinerna, vid Rio grande de Cagayan. 97 km. s. om dess mynning, på norra kusten af Luzon. 16,105 inv. (1903). T. har ett dominikan-läroverk för gossar, klosterskola för flickor och goda folkskolor. Cagayandalen är Filippinernas största tobaksdistrikt, och T. är en viktig utskeppningshamn för tobak. Den lifliga handeln är i kinesernas hand, och spanska samt tyska bolag kontrollera tobaksexporten. T. grundlades 1774 och har i behåll en gammal kyrka med klocktorn från samma tid. E. A-t. Tugurt, ort. Se Touggourt. Tuhundra härad, i Västmanlands län, ingår i Västmanlands södra domsaga och Västerås fögderi samt omfattar, sedan socknarna Lundby och S:t Ilian 1 jan. 1918 inkorporerats i Västerås, socknarna Västerås-Barkarö, Dingtuna. och Lillhärad. 16,160 har. 2,969 inv. (1918). Tuica, rum. tuica [tsojke], rumänskt plommonbrännvin. Tuilerierna (fr. Palais des Tnileries), slott. Se Louvre och Paris, sp. 73. Tuipal, vidsträckt bergsbygd i Karesuando socken, Norrbottens län, nära norska gränsen. Högsta punkten ligger 1,031 m. ö. h. Tuisco (den riktigare namnformen lär vara Tuisto), myt., enligt Tacitus ("Germania", kap. 2) den af jorden födde germanske stam guden, fader till den första människan Mannus (se d. o.). I T:s namn anses ett tvåkönadt begrepp vara antydt, och T. troddes föda sonen Mannus af sig själf. T. dyrkades med människooffer. Tuiskupää [to'is-], bergstopp. Se, Maanselkä, sp. 330. Tuisto, myt. Se Tuiseo. Tuja, bot. Se Thuja. Tukanen (Amerikanska gåsen), lat. Tucana, en stjärnbild på södra himmelshemisfären, belägen mellan 22 och 1 1/3 timmars rektascension och mellan 57 och 75 graders sydlig deklination. Den innehåller 1 stjärna (a) af 3:e storleken och 5 stjärnor (/?, y, d, e och £) af 4:e storleken. Af särskildt intresse är det inom denna stjärnbild belägna Mindre Kapmolnet (se Kapmolnen) samt den stora klotformiga stjärnhopen £ Tucanæ, en af de praktfullaste stjärnhoparna på hela himmelssfären. B--d. Tukanerna, Tukansläktet, zool. Se Pepparätarna. Tukarama, skald. Se Marattiska språket, sp. 865. Tuke [tjö'k], William, engelsk filantrop, f. 1732, d. 1822, är känd genom sina med framgång genomförda idéer till en mänskligare behandling af vansinniga. I den af honom 1792 inrättade dårasyleri i York ådagalade han obehöfligheten af de dittills brukliga, öfverdrifna tvångsmedlen mot de sinnessjuke liksom äfven af behandlingen med åderlåtningar samt med kraftnedsättande läkemedel. T:s verksamhet öfvade ett ej ringa inflytande på allmänna meningen och på lagstiftningen. -- En hans ättling, D. Hack T., f. 1827. d. 1895, engelsk hospitalsläkare, utgaf flera arbeten öfver själssjukdomar. Tukejokk l. Tokijokk, fjällälf, som upprinner i Norge och afbördar bl. a. nordsluttningen af det betydande fjället Ålmallojekna, strax n. om Sulitelma. Älf ven mynnar ut i Virijaure, Lule älfs största källsjö. Nederbördsområdet belöper sig till 190 kvkm., hvaraf 13,2 kvkm. utgöras af sjöar, bland dem Gnsakjaur. G. W. Tukholmi [to-], det finska namnet på Stockholm. Tukkume. Se Tuckum. Tuktad sten. Se Gatläggning, sp. 801. Tukthus (ty. zuchthaus), en i äldre tider mycket använd benämning för större straff- eller tvångsarbetsanstalter, särskildt sådana, som hade till ändamål att genom "tukt", d. v. s. sträng disciplin och ordnad sysselsättning, omdana fångarna till nyttiga samhällsmedlemmar. De första tukthusen grundlades under 1500-talets senare hälft i England och Holland. Efter dessa mönster anlades sedan tukthus i så godt som alla länder. Framför allt förmåddes man därtill af den stora vinst, som tukthusen gåfvo eller åtminstone sades ge. Det har uppgetts, att tukthusen en tid bortåt inbragte dubbelt mera, än de kostade. Hvad som utmärkte dessa anstalter eller åtminstone de bättre af dem var i synnerhet det jämna arbete, hvartill fångarna höllos. Därigenom afstucko tukthusen bjärt emot tidens öfriga fängelser, i hvilka fångarna utan tillsyn öfverlämnades åt lättjefull overksamhet. Detta var systemets ljusa sida. Men det egde äfven en annan. Gamla förhärdade brottslingar, utblottade lättingar och vanartiga barn inhystes om hvarandra i dessa anstalter, och denna af så skilda element sammansatta befolkning hölls om dagarna till gemensamt arbete och fördes om nätterna samman i gemensamma sofsalar. Detta besmittande umgänge ledde till, att tukthusen, hvilkas uppfostrande och förbättrande kraft man en tid i vältaliga ordalag prisat, i verkligheten blefvo högskolor för laster och brott. Äfven efter de stora förändringar, som fångvårdsanstalterna i senare tider undergått, har benämningen tukthus mångenstädes bibehållits. I tysk, finsk och dansk lag betecknar tukthusstraff (tukthusarbete) hvad den svenska lagen kallar straffarbete (eller en särskild art däraf). -- Det första tukthuset i Sverige anlades i Stockholm under Gustaf II Adolfs regering. Under frihetstiden grundlades sedermera flera nya tukthusinrättningar. Förutom landstrykare,