341 Tunnrån -Tupp 342 mellan O,or, och 0,02 mm. För deras förfärdigande väljer man en lämplig, sprickfri, ej för tjock skärfva och planslipar densamma med smärgel antingen för hand eller mot en roterande tack-järnsskifva, drifven af motor. Sedan stenen blifvit jämslipad, begagnas finare smärgel och polerad stålskifva, så att den slipade ytan blir speglande. Därefter fästes den på ena sidan slipade stenen med kokt canadabalsam på en glasbit; och under det man håller i glaset, nedslipar man prof vet på dess andra sida till behörig tjocklek och efter hand med allt finare slipmateriel. Efter rengöring öfver-föres den tunnslipade stenen på ett nytt rent glas, vanligen af 48 x 28 mm. storlek, lägges i canadabalsam och täckes med ett tunt (0,3-0,i mm.) glas, s. k. täckglas, vanligen kvadratiskt och af 25 mm. sida. För vissa speciella behof förfärdigas större tunnprof, som då erfordra såväl glas af större dimensioner som ock betydligt mera arbete. Då man vill förfärdiga tunnprof efter en viss riktning å en kristall, eller s. k. orienterade snitt, begagnar man vanligen maskin för utskärning af första plattan. Äfven för vanliga tunnprof kan maskinhjälp begagnas för en tunn plattas utskärande med hjälp af smärgel- eller diamantpulver, som anbringas på kanten af en roterande järnskifva; men vid själfva tunn-slipningen har man ännu ej lyckats undgå slipningen för hand, som, efter förvärf vad vana och med iakttagande af behörig noggrannhet, ej är så tidsödande, som man föreställer sig. Ehuru tunnprof af förstenadt trä redan på 1830-talet försöktes, är det först sedan engelsmannen H. C. Sorby 1850 gjorde dylika af bergarter, som denna metod fått så stor betydelse för petrografiens studium. Redan på 1860-talet hade flera petrografer och mineraloger blifvit förtrogna med saken, och numera finns knappast något spörsmål inom petrografien och dess tillämpning i praktiken, där man ej tar mikroskopet och tunnprofvet till råds för omdömet. Ant. Sj.* Tunnrån. Se Rå n. Tunnsaft. Se Socker, sp. 220. Tunnsjöelven. Se Tunn s j ön. Tunnsjön, en fiskrik sjö, Grong härad, Nord-Tröndelag fylke, Norge, nära gränsen mot Sverige. T., som är 99 kvkm. stor och ligger på en höjd af 355 m., har aflopp genom den vattenrika Tunnsjöelven västerut till Namsen och vid högt vattenstånd äfven mot s. ö. till Kvarnbergsvattnet i Sverige. K. G. G. Tunnsnäckor, zool. Se D öl ii d se. Tunnstaf, trav. Se S t a f 4 och T u n n b i n-d e r i. Tunnsystemet. Se Klosett, sp. 339. Jfr Renhållningsväsen, sp. 1391 o. f. Tunntarm, anat. Se Tarmen, sp. 475. Tunntarmspiller, farm. Se Piller. Tunntarmstynget, zool. Se Häststynget, sp. 190. Tunsberg, stad. Se Tönsberg. Tunsberghus. Se S l o t s f j e l d e t. Tunstall [takstol], förr särskild stad i engelska grefsk. Stafford, 6 km. n. v. om Stoke-on-Trent, med omkr. 20,000 inv., men fr. o. m. l april 1910 införlifvadt i denna grefskapsstad (county borough). Tillverkning af lerkärl och tegel samt kemisk industri. " (II. \v-k.) Tunträd t Toona ciliala), bot. Se H i m a l a y a, sp. 706. Tuntsajoki, flodarm. Se Koudaälf. Tunvågen, kronopark i Bräcke revir af Mellersta Norrlands öfverjägmästardistrikt, Jämtlands län, har enligt k. br. 22 dec. 1869 bildats vid afvittring af gammal kronomark. Den har sedermera utvidgats genom att enligt k. br. 16 april 1880 utmarken till förra militiebostället Skede med Fillingen tillagts densamma. Areal 1,797 har (1915). S-r. Tuokko [to'åkkå], pseudonym. Se Törne-r o o s, A. Tuolluvara, malmfält, beläget på kronomark inom Jukkasjärvi socken, Norrbottens län, omkr. 5 km. ö. om Luossavaara. Malmfyndigheten upptäcktes 11 aug. 1897 af dåv. statsgeologen Hj. Lundbohm och började bearbetas 1902. Malmen, som ligger i syenitporfyr, utgöres af svartmalm med hög järnhalt och delvis mycket låg fosforhalt. På grund häraf ha åtskilliga mellansvenska järnverk intresserat sig i företaget och bildat Tuolluvara grufaktiebolag med ett inbetalt aktiekapital af 2,880,000 kr. Malmarean har uppskattats till omkr. 15,000 kvm., och brytningen, som bedrifvits hufvudsakligen i dagbrott, uppgick 1917 till 138,767 ton berg, hvarur erhöllos 25,463 ton malm med låg fosforhalt, 0,007 proc., och 65,534 ton med hög fosforhalt, 0,i6 proc. K.S-ll. Tuonela [to'ån-], fnsk myt. Se Tuoni. Tuoni [to'åni], finsk myt., i de finska runorna dödsrikets härskare eller den i dödsriket (Tuonela) boende döde. Betyder "den döde" och är möjligen från början ett nordiskt lånord (jfr sv. danaarf). K. B. W. Tuoppajoki [Wåppajåki]. Se Koudaälf. Tuoptertjåkko, berg n. om Torne träsk i Torne lappmark, 1,612 m. ö. h. Tuorerimforsen, vattenfall i Lilla Lule älf, Jokkmokks socken, Norrbottens län, omkr. 16 km. s. ö. om Jokkmokks kyrkoplats, består af två af-satser om resp 300 och 100 m. längd, skilda af ett omkr. 200 m. långt sel. Forsens fallhöjd är 11,4 m. och medelvattenmängd 35,4 kbm. per sek. Yid högvatten uppgår vattenmängden till omkr. 740 kbm. per sek. Forsen, som till större delen är belägen å kronopark, är obrukad. Tuotilo [toå'tilå], munk. Se T u t i l o. Tupaiidae, zool. Se Spetsekorrar. Tupak A mar u, den siste namnkonungen af inkaätten i Peru (se d. o., sp. 606). Tupé (fr. toupet, af mhty. zopf, fnisl, toppr, upprättstående hårlugg), uppkammad och friserad pannlugg. Tu'pelostift 1. Laminariastift, bot., farm. Se N y s s a och Press-svamp. Turpeloträdet, Nyssa villosa, bot., ett trädslag i Nord-Amerika, med mycket hårdt trä, som används till svarfvårarbeten. Tupi, indianfolk. Se G u a r a n i. Tupp (af gammalsv. tupper, toppmössa), i fsv. hani, hane. 1. Hannen af tamhönset (se Hönssläktet och färgpl. till art. Höns) samt af kalkonsläktet (se Kalkonskötsel med fig. och Mel e a gris), orren, tjädern och ripsläktet (se dessa ord med fig.). - 2. Tuppen är en urgammal sinnebild såväl af ljuset och elden ("röd hane" = vådeld) som af vaksamhet och stridslust.