Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besättningarnas och förrådens tillräcklighet än på det
tillstånd af försvarbarhet, i hvilket själfva
befästningarna befunno sig. Sedan T:s europeiska
besittningar efter de båda Balkankrigens slut så
väsentligt reducerats, borde man ju därför ha haft
anledning anta, att de få fasta orter i Europa,
som ännu voro turkiska, skulle snarast möjligt
iståndsättas och förstärkas; men man sporde ej, att
några nya befästningsarbeten igångsattes vare sig vid
Adrianopel, i Tschataldschalinjen eller vid Bulaīr,
hvilka tre platser dock visat sig vara af afgörande
betydelse för T:s bibehållande som europeisk makt;
och lika litet åtgjordes vid de fasta orterna i
Asien. Under Världskriget föll också den ena turkiska
fästningen efter den andra. Ryssarna eröfrade sålunda
Van redan 19 maj 1915 (det återtogs visserligen af
turkarna 11 aug., men besattes den 15 s. m. åter
af ryssarna), Erzerum 16 febr., Musch 12 juni
(återtogs af turkarna 1 maj 1917) och Erzingan 25
juli 1916.
L. W:son M.
Riksvapnet består af en sköld omgifven af fanor och
vapen; öfver skölden tugra (se d. o.) i en halfmåne;
under skölden 5 ordnar. Oftast begagnas som riksvapen
tugra ensamt. – Flaggan är röd med hvit halfmåne och
stjärna midt i fältet (se pl. till art. Flagga). –
Om ordnarna se Ordnar, sp. 839.
Historia. Rikets uppkomst. Eröfringstiden (midten af
1200-talet–1520). De osmanske turkarnas historia före
1200-talets sista årtionde förlorar sig i dunkel
och är omspunnen af legendariska traditioner af
växlande tillförlitlighet. En stam oghuziska turkar
under Sulejman schah uppges ha omkr. 1220 flytt från
sitt hemvist i Chorassan undan mongolerna och tagit
vägen genom Persien till Armenien, där den en tid
ströfvade omkring. Sulejmans son och efterträdare
(omkr. 1230) som höfding för en del af stammen,
Ertogrul, fick af den seldschukiske sultanen af
Ikonion, Ala-ed-din, ett stycke land i nordvästra
Mindre Asien vid Östromerska (Bysantinska) rikets
gräns omkring staden Sögüd (Sukut, i Bitynien). I
Sögüd föddes 1259 Ertogruls äldste son, Osman,
som 1288 (enligt en annan uppgift 1281) efterträdde
honom och efter hvilken hans stam sedermera kallades
oṡmānli</i>, ottomaner l. osmaner. Osman fråntog, sedan
han och hans stam antagligen först nu öfvergått till
islam, Östromerska riket några städer (Kara-Hisar,
1288, m. fl.) och fästen samt hedrades därför
af seldschuksultanen med titel af bej samt, som
tecken till själfständigt befäl, med en sabel och
ett baner (nu förvarade i kejserliga skattkammaren
i Konstantinopel). 1300 störtades seldschuksultanen
af mongolerna. Som dessa ej förmådde upprätta en
egen styrelse inom hans rike, föll detta i spillror,
och 10 af hvarandra oberoende seldschukiska stater
intogo dess plats i Mindre Asien. Osman lät inom
sitt område i det forna Frygien (han residerade nu
i Eski-Schehir, det forna Dorylæum) utropa sig till
pādischāh-i-āl-i-osman (osmanfolkets härskare), slog
mynt och befallde, att chutba (bönen för härskaren)
skulle läsas i hans namn, d. v. s. tillegnade sig de
prerogativ, som utmärka Österns suveräner. Jenischēr
("nya staden") blef hans hufvudstad. Kamp emot och
eröfring från bysantinerna blefvo det osmanska folkets
mål under Osman och hans efterträdare
under halftannat århundrade. Han intog 1308 Ak-hisar,
som behärskade slätten vid Nikomedeia, och förberedde
eröfringen såväl af denna stad som af Nicæa. Under
befäl af Orkhan, Osmans andre son, eröfrades 1326
Brussa, då Mindre Asiens starkaste fästning. Kort
därpå afled Osman. Hans stoft fördes till Brussa,
i hvars moskéer sedermera hans fem närmaste
efterträdare fingo sitt hvilorum. Detta Brussa, ännu
i dag osmanernas heliga stad, togs till residens
af Orkhan (1326–59), som utsågs till faderns
efterträdare med förbigående af den äldre brodern,
Ala-ed-din, hvilken blef Orkhans vesir. Bysantinerna
miste nu sina sista besittningar i Asien, bland dem
Nikomedeia och Nicæa, och Orkhan utvidgade sitt välde
äfven på de seldschukiske delfurstarnas bekostnad, i
det att Karasi införlifvades (1338).
Den östromerske
riksförmyndaren, sedermera kejsaren, Johannes
Kantakuzenos föreslog 1345 Orkhan ett förbund, enligt
hvilket denne skulle få till äkta Johannes’ dotter
Teodora mot att till förfogande ställa 6,000 man
som hjälptrupper åt Johannes vid de inre striderna
inom kejsardömet. Orkhan gick in på förslaget, och
sålunda öfvergingo osmanska krigare på östromersk
inbjudan för första gången till Europa, där de hjälpte
Johannes att intaga kuststäderna vid Svarta hafvet
samt Adrianopel. Orkhan bistod sedermera sin svärfader
med hjälptrupper äfven mot serberna, hvilkas tsar,
Stefan Dusjan, tidigare föreslagit Orkhan förbund
för gemensamt anfall mot Konstantinopel. Under
de närmast följande åren vunno Orkhans trupper
som bundsförvanter åt Johannes Kantakuzenos fast
fot både i Tracien och Macedonien, hvarvid deras
inträngande på europeisk mark underlättades däraf,
att digerdöden, som 1347 nått Konstantinopel, för
flera år framåt alldeles afbröt förbindelserna mellan
västra Europa och Levanten. Orkhans planer främjades
äfven genom ett just då pågående krig mellan Venezia
och Genua. Af kejsar Johannes hade Orkhan fått löfte
om ett fäste på Gallipolihalfön, och han förvärfvade
1356 slottet Tzympe nära Gallipoli, i hvars närhet
osmanska krigare, kanske till islam öfvergångna
grekiska bönder, slogo sig ned som nybyggare. Orkhans
son Sulejman pascha (d. genom olyckshändelse
1358) tog nattetid genom öfverrumpling Gallipoli
(1356 eller 1357), osmanernas första varaktiga
eröfring i Europa, omedelbart följd af nya längs
Hellespontens och Marmarasjöns stränder (Bulaīr,
Malgara, Rodosto o. s. v.). Med fog räknas Orkhan
som den osmanska maktens egentlige grundläggare. Det
genom sin egendomliga rekrytering och organisation
liksom genom sin krigiska förträfflighet utmärkta
fotfolket, janitscharerna (se d. o.), började
sannolikt organiseras under Orkhans tid och bidrog
mycket till hans efterträdares glänsande militära
framgångar. Vid sidan af detta stående infanteri
upprättade Murad I 1376 ett besoldadt kavalleri,
sipahi l. spahi, och dessutom hade osmanerna ett
betydande länsrytteri, som närmare ordnades under
Murad I och Sulejman I. Länsinnehafvaren erhöll
ett stycke jord, som odlades af kristna eller
muhammedanska bönder, hvilka voro egare af jorden,
men erlade afrad till länsinnehafvaren. Denne
uppsatte i krigstid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
