Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Halepakonventionen ersattes emellertid efter ett nytt
uppror 1889 af vida mindre liberala bestämmelser. Nya
slitningar 1895 föranledde sultanen att ånyo tillsätta
en kristen guvernör och till de kristnes förmån
ändra folkförsamlingens sammansättning. Antagonismen
mellan kristna och muhammedaner på ön vållade
emellertid redan 1896 nya och mera svårartade
oroligheter (se närmare Kreta, sp. 1261–62),
en grekisk ockupationshär under öfverste Tassos
landsattes på Kreta (15 febr. 1897), och detta i
sin ordning ledde till öppet krig (17 april) mellan
T. och Grekland (om krigshändelserna se
Grekland, sp. 260–261). Turkarna hade hela tiden
öfverhand i kriget och återeröfrade Tessalien,
men till följd af makternas diplomatiska ingripande
till Greklands förmån sluppo grekerna undan med att
i freden i Konstantinopel (4 dec. s. å.) afträda
några strategiskt viktiga pass och bergshöjder
i Tessalien samt betala 4 mill. turkiska pund i
krigsskadeersättning, hvarefter de turkiska trupperna
maj–juni 1898 utrymde Tessalien. Fredsslutet
hade visat omöjligheten för T. att ens genom de
mest afgörande segrar återvinna en gång förloradt
kristet land. Efter nya invecklade förhandlingar
mellan stormakterna England, Frankrike, Italien och
Ryssland (Tyskland och Österrike-Ungern deltogo ej)
utsago dessa till öfverkommissarie på Kreta prins
Georg af Grekland; 21 dec. 1898 tillträdde han
sin befattning, trots att T. formligen protesterat
mot denna anordning, hvilken gjorde slut på hvarje
turkiskt inflytande på förvaltningen af Kreta. –
Svårast var oredan och mest ingripande stormakternas
inblandning i fråga om förvaltningen af Macedonien,
i all synnerhet sedan agitationskommittéer i
Bulgarien från 1895 metodiskt börjat organisera
lokala resningar där, stödda af friskareinfall från
Bulgarien. Om stormakternas försök att genom sultanen
påtvingade förvaltningsreformer ("Mürzsteg-programmet"
af 1903, dess utvidgning 1905 o. s. v.) lösa den
invecklade nationalitetsfrågan där se Macedonien,
sp. 355–357. Sultanens politik gick härunder i
hufvudsak ut på att spela ut de olika rivaliserande
kristna nationaliteterna (bulgarer, greker, serber
och rumäner) mot hvarandra samt att mot dem uppegga
de oregerlige albaneserna, med hvilkas själfsvåld
de turkiske provinsguvernörerna oftast sågo genom
fingrarna. – Till öfriga provinsoroligheter tillkommo
tid efter annan sådana i det autonoma furstendömet
Samos (särskildt 1899 och 1908) och från 1898 i
Arabien, där det turkiska väldet förutom i städer
sådana som Mekka, Medina, Sana, Taif och Djidde
med åren blef mer och mer nominellt och de faktiskt
oberoende arabstammarna allt oregerligare.
T:s inre styrelse under Abd-ul-hamid kännetecknas
väsentligen af det personliga regementets tillväxt på
bekostnad af den gamla, af storvesiren traditionellt
ledda byråkratien: Jildiskiosken, sultanens residens,
blef i stället för "Porten" alltmer styrelsens
medelpunkt. 1876–81 aflöste 18 ministärer hvarandra,
1881 tycktes sultanen ett ögonblick böjd för att
öfvergå till ett modernt system med en för parlamentet
ansvarig ministär, och han träffade därom aftal med
förre parlamentspresidenten Ahmed Vefik pascha, men
han ryggade det genast, hvarför denne efter blott
två dagar nedlade storvesirposten. En smidig medhjälpare hade
sultanen i Said pascha Kütschük, som nio gånger
var storvesir och som sådan i regel fogade sig i den
personliga styrelsen. Efter den moderat frisinnade
Kiamil paschas första storvesirat (1885–93) plägar
man anse, att "Porten blef definitivt förlagd
till Jildis"; Said pascha sökte under sitt sjätte
vesirat (1901–03) förgäfves återförvärfva större
makt åt Porten, och de följande storvesirerna
voro föga betydande politiker, som fogade sig i
det med åren allt godtyckligare gunstlingsväldet,
främst representeradt af kammarherren Izzet
pascha. Utrikespolitiskt kännetecknades från
1890-talets slut sultanens personliga politik af en
metodisk sträfvan att i panislamitiskt syfte öka det
inflytande han som kalifvärdighetens innehafvare
egde inom den muhammedanska världen samt af allt
intimare anslutning till Tyskland som stöd mot
de stormakter, hvilkas planer med fog kunde anses
farligare för det turkiska rikets integritet. De
tyske militärinstruktörerna under ledning af
C. von der Goltz hade redan 1885 genomfört en
militärskolreform och 1886 en ny rekryteringslag,
hvilken 1887 följdes af en stor arméreform på
grundvalen af tvåårig värnplikt. Vilhelm II besökte
1898 Konstantinopel, och det diplomatiska stöd,
som han gaf T., honorerades med bl. a. protektorat
öfver katolska tyskar i Levanten och omfattande
järnvägskoncessioner i Asiatiska T. ("Bagdadbanan"). –
Den från Midhats tid fortlefvande ungturkiska rörelsen
förföljdes naturligtvis skoningslöst, och särskildt
från 1897 nödgades dess ledande män (Murad bej, Ahmed
Riza, Midhats son Ali Haidar, prins Sabah-ed-din
m. fl.) taga sin tillflykt utomlands. De bildade i
Paris och Geneve kommittéer, hvilka genom pressen
verkade för deras syften, främst för tillämpning
af västerländska idéer i T:s styrelse för att på så
sätt söka motverka rikets sönderfallande; med hemliga
sammanslutningar i hemlandet underhöllo emigranterna
lifliga förbindelser, och en medelpunkt för dessa
skapades 1906 i ungturkiska centralkommittén i
Saloniki. Året därpå konsoliderades rörelsen genom
tillkomsten af Kommittén för enighet och framsteg,
som blef dess enhetliga ledning. Anhängare i mängd
vunno ungturkarna bland officerarna i Macedonien,
och där höjdes 8 juli 1908 upprorsfanan i Resna af en
ung officer, Niasi bej, med återställande af Midhats
författning som lösen. Till honom slöt sig kort därpå
en annan ung officer, Enver bej, och den framgång de
rönte i garnisonsorterna uppmuntrade Salonikikommittén
att natten till 23 juli formligen proklamera
återställandet af 1876 års författning. Saloniki föll
utan motstånd i de upproriskes händer, och inför hotet
om frammarsch mot Konstantinopel bestämde sig sultanen
för fullständig eftergift: Said pascha aflöste (22
juli) Ferid pascha som storvesir, och författningens
återställande proklamerades (24 juli), hvarjämte val
till parlamentet omedelbart bebådades. Genom dekret
af 25 juli afskaffades censur och spioneriväsen
och påbjöds frigifningen af politiska fångar. T. hade
i ett slag på allvar blifvit en författningsstat.
Tiden efter den ungturkiska statshvälfningen
(1908–). Den så plötsligt och nästan oblodigt genomförda
omhvälfningen hälsades i hela riket med jubel, och
t. o. m. i Macedonien inställde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
