Halepakonventionen ersattes emellertid efter ett nytt uppror 1889 af vida mindre liberala bestämmelser. Nya slitningar 1895 föranledde sultanen att ånyo tillsätta en kristen guvernör och till de kristnes förmån ändra folkförsamlingens sammansättning. Antagonismen mellan kristna och muhammedaner på ön vållade emellertid redan 1896 nya och mera svårartade oroligheter (se närmare Kreta, sp. 1261--62), en grekisk ockupationshär under öfverste Tassos landsattes på Kreta (15 febr. 1897), och detta i sin ordning ledde till öppet krig (17 april) mellan T. och Grekland (om krigshändelserna se Grekland, sp. 260--261). Turkarna hade hela tiden öfverhand i kriget och återeröfrade Tessalien, men till följd af makternas diplomatiska ingripande till Greklands förmån sluppo grekerna undan med att i freden i Konstantinopel (4 dec. s. å.) afträda några strategiskt viktiga pass och bergshöjder i Tessalien samt betala 4 mill. turkiska pund i krigsskadeersättning, hvarefter de turkiska trupperna maj--juni 1898 utrymde Tessalien. Fredsslutet hade visat omöjligheten för T. att ens genom de mest afgörande segrar återvinna en gång förloradt kristet land. Efter nya invecklade förhandlingar mellan stormakterna England, Frankrike, Italien och Ryssland (Tyskland och Österrike-Ungern deltogo ej) utsago dessa till öfverkommissarie på Kreta prins Georg af Grekland; 21 dec. 1898 tillträdde han sin befattning, trots att T. formligen protesterat mot denna anordning, hvilken gjorde slut på hvarje turkiskt inflytande på förvaltningen af Kreta. -- Svårast var oredan och mest ingripande stormakternas inblandning i fråga om förvaltningen af Macedonien, i all synnerhet sedan agitationskommittéer i Bulgarien från 1895 metodiskt börjat organisera lokala resningar där, stödda af friskareinfall från Bulgarien. Om stormakternas försök att genom sultanen påtvingade förvaltningsreformer ("Mürzsteg-programmet" af 1903, dess utvidgning 1905 o. s. v.) lösa den invecklade nationalitetsfrågan där se Macedonien, sp. 355--357. Sultanens politik gick härunder i hufvudsak ut på att spela ut de olika rivaliserande kristna nationaliteterna (bulgarer, greker, serber och rumäner) mot hvarandra samt att mot dem uppegga de oregerlige albaneserna, med hvilkas själfsvåld de turkiske provinsguvernörerna oftast sågo genom fingrarna. -- Till öfriga provinsoroligheter tillkommo tid efter annan sådana i det autonoma furstendömet Samos (särskildt 1899 och 1908) och från 1898 i Arabien, där det turkiska väldet förutom i städer sådana som Mekka, Medina, Sana, Taif och Djidde med åren blef mer och mer nominellt och de faktiskt oberoende arabstammarna allt oregerligare. T:s inre styrelse under Abd-ul-hamid kännetecknas väsentligen af det personliga regementets tillväxt på bekostnad af den gamla, af storvesiren traditionellt ledda byråkratien: Jildiskiosken, sultanens residens, blef i stället för "Porten" alltmer styrelsens medelpunkt. 1876--81 aflöste 18 ministärer hvarandra, 1881 tycktes sultanen ett ögonblick böjd för att öfvergå till ett modernt system med en för parlamentet ansvarig ministär, och han träffade därom aftal med förre parlamentspresidenten Ahmed Vefik pascha, men han ryggade det genast, hvarför denne efter blott två dagar nedlade storvesirposten. En smidig medhjälpare hade sultanen i Said pascha Kütschük, som nio gånger var storvesir och som sådan i regel fogade sig i den personliga styrelsen. Efter den moderat frisinnade Kiamil paschas första storvesirat (1885--93) plägar man anse, att "Porten blef definitivt förlagd till Jildis"; Said pascha sökte under sitt sjätte vesirat (1901--03) förgäfves återförvärfva större makt åt Porten, och de följande storvesirerna voro föga betydande politiker, som fogade sig i det med åren allt godtyckligare gunstlingsväldet, främst representeradt af kammarherren Izzet pascha. Utrikespolitiskt kännetecknades från 1890-talets slut sultanens personliga politik af en metodisk sträfvan att i panislamitiskt syfte öka det inflytande han som kalifvärdighetens innehafvare egde inom den muhammedanska världen samt af allt intimare anslutning till Tyskland som stöd mot de stormakter, hvilkas planer med fog kunde anses farligare för det turkiska rikets integritet. De tyske militärinstruktörerna under ledning af C. von der Goltz hade redan 1885 genomfört en militärskolreform och 1886 en ny rekryteringslag, hvilken 1887 följdes af en stor arméreform på grundvalen af tvåårig värnplikt. Vilhelm II besökte 1898 Konstantinopel, och det diplomatiska stöd, som han gaf T., honorerades med bl. a. protektorat öfver katolska tyskar i Levanten och omfattande järnvägskoncessioner i Asiatiska T. ("Bagdadbanan"). -- Den från Midhats tid fortlefvande ungturkiska rörelsen förföljdes naturligtvis skoningslöst, och särskildt från 1897 nödgades dess ledande män (Murad bej, Ahmed Riza, Midhats son Ali Haidar, prins Sabah-ed-din m. fl.) taga sin tillflykt utomlands. De bildade i Paris och Geneve kommittéer, hvilka genom pressen verkade för deras syften, främst för tillämpning af västerländska idéer i T:s styrelse för att på så sätt söka motverka rikets sönderfallande; med hemliga sammanslutningar i hemlandet underhöllo emigranterna lifliga förbindelser, och en medelpunkt för dessa skapades 1906 i ungturkiska centralkommittén i Saloniki. Året därpå konsoliderades rörelsen genom tillkomsten af Kommittén för enighet och framsteg, som blef dess enhetliga ledning. Anhängare i mängd vunno ungturkarna bland officerarna i Macedonien, och där höjdes 8 juli 1908 upprorsfanan i Resna af en ung officer, Niasi bej, med återställande af Midhats författning som lösen. Till honom slöt sig kort därpå en annan ung officer, Enver bej, och den framgång de rönte i garnisonsorterna uppmuntrade Salonikikommittén att natten till 23 juli formligen proklamera återställandet af 1876 års författning. Saloniki föll utan motstånd i de upproriskes händer, och inför hotet om frammarsch mot Konstantinopel bestämde sig sultanen för fullständig eftergift: Said pascha aflöste (22 juli) Ferid pascha som storvesir, och författningens återställande proklamerades (24 juli), hvarjämte val till parlamentet omedelbart bebådades. Genom dekret af 25 juli afskaffades censur och spioneriväsen och påbjöds frigifningen af politiska fångar. T. hade i ett slag på allvar blifvit en författningsstat. Tiden efter den ungturkiska statshvälfningen (1908--). Den så plötsligt och nästan oblodigt genomförda omhvälfningen hälsades i hela riket med jubel, och t. o. m. i Macedonien inställde de