rivaliserande nationaliteterna för en tid sitt inbördeskrig och deltogo i det allmänna fraterniserandet. Sultanens af rädsla och missuppfattning af revolutionsrörelsens maktresurser föranledda eftergift var emellertid föga uppriktig, och ränker för den gamla ordningens återställande spårades snart. För ögonblicket var ungturkiska kommittén allrådande, och då Said pascha i strid mot författningen ville förbehålla sultanen rätt att utse krigs- och marinministrar, nödgades han afgå. Kiamil pascha efterträdde honom som storvesir (5 aug.). Den segrande ungturkiska rörelsen sträfvade efter en föryngring af det ottomanska riket, hvilken skulle göra stormaktsinterventioner i provinsförvaltningen onödiga och t. o. m. återknyta förlorade, men ej definitivt afträdda landsdelar vid riket. Vid invigningen af den strategiskt viktiga Hedjasjärnvägen till Medina (1 sept.) afgåfvos verkligen trohetslöften af arabstammarnas höfdingar, men i Bosnien och Bulgarien samt på Kreta påskyndade omhvälfningen den slutliga skilsmässan från T. Kejsar Frans Josef förklarade (4 okt.) Bosnien och Hercegovina införlifvade med Österrikisk-ungerska monarkien, furst Ferdinand af Bulgarien utropade sig (5 okt.) till bulgarisk tsar och proklamerade Bulgariens fullständiga oberoende af T., Kretas folkförsamling beslöt (12 okt.) förening med Grekland, och en rörelse i samma riktning förspordes äfven (okt.) på Samos, där en resning mot fursten, Kopassis efendi, nyss förut undertryckts. Kiamil inledde på stormakternas inrådan kompromissförhandlingar, hvilka drogo ut på tiden, enär Österrike-Ungern bestämdt motsatte sig förslaget att låta en allmän konferens revidera Berlintraktaten och därvid äfven afgöra den bosniska frågan. Det nya parlamentet, i hvilket ungturkarna hade säker majoritet öfver den för decentralisation och nationell autonomi ifrande "liberala unionen", öppnades 10 dec. och valde till president ungturken Ahmed Riza. Då Kiamil sökte frigöra sig från ungturkiska kommitténs diktatorsmakt genom att afskeda de till kommittén hörande båda försvarsministrarna (10 febr. 1909), besvarade parlamentet (14 febr.) detta med ett misstroendevotum, och Kiamil ersattes som storvesir med Hussein Hilmi pascha. Denne träffade (26 febr.) uppgörelse med Österrike-Ungern om Bosnien och Hercegovina mot garantier för där boende muhammedaners religionsfrihet, utrymning af sandjaket Novibazar, ersättning för turkiska statens fasta egendom i de förlorade provinserna och österrikiskt samtycke till de turkiska importtullarnas höjning samt till inrättandet af en del nya statsmonopol. Uppgörelse med Bulgarien följde 19 april på grundvalen af skadestånd åt T. för förlusten af den östrumeliska tributen m. m. i form af nedsättning i T:s gamla krigsskuld till Ryssland. Ungturkiska kommitténs godtycke och centralistiska planer hade mot det nya systemet uppkallat fiender såväl bland prästerskapet (där man härmades öfver de nya gudlösa västerländska idéerna) som inom arméns lägre grader (den ungturkiska rörelsen omfattade mest de unge krigsskolebildade officerarna) och bland de af centralisationsprojekten hotade icke-turkiska nationaliteterna. Sultanen konspirerade i hemlighet med olika kategorier af missnöjda, och 14 april kom det till kris genom ett soldatmyteri i Konstantinopel, som skrämde parlamentet till overksamhet och föranledde storvesirens och parlamentspresidentens afgång. Till storvesir utsågs Tevfik pascha med fältmarskalk Edhem pascha som krigsminister, och ungturkarnas välde syntes vackla, men återupprättades snart genom beslutsamt ingripande af trupperna i Saloniki, som under Mahmud Schevket pascha bröto upp mot hufvudstaden och 25 april inryckte i Konstantinopel, där de reaktionäres trupper efter fem timmars hård strid måste kapitulera. Senaten och deputeradekammaren i gemensam session som nationalförsamling förklarade (27 april) Abd-ul-hamid afsatt och hyllade som sultan hans politiskt obetydlige broder Reschad under namnet Muhammed V (1909--18); den afsatte sultanen internerades i Saloniki. Afrättningar och häktningar i mängd följde på statskuppförsökets undertryckande, och först nu var den ungturkiska omhvälfningen varaktigt genomförd. Ungturkiska kommittén bildade nu en tid bortåt ett slags hemlig öfverregering, med hvilken storvesiren Hilmi pascha hade upprepade konflikter. Spänningen minskades, då kommittén (okt. 1909) upphörde att vara en hemlig organisation och kort därpå ett par af dess inflytelserikaste medlemmar, Talaat (se d. o.) och Djavid bej, inträdde i ministären, den förre som inrikes-, den senare som finansminister. Kristna och andra icke-muhammedaner fingo tillträde till armén, och dennas reorganisation anförtroddes åt von der Goltz, medan flottans reorganisation uppdrogs åt den engelske amiralen Gamble. Hilmi pascha afgick (dec.), och en ny, mera utprägladt ungturkisk ministär bildades af Hakki pascha med Mahmud Schevket som krigsminister. Macedoniens bulgarer och greker började åter bittert klaga öfver förtryck från de turkiska myndigheterna, och i Arabien, där beduinskaror ofta anföllo Hedjas järnvägen, utbröt åter uppror, hvarjämte resningar förekommo i Albanien och bland druserna. Kretas allt öppnare närmande till Grekland vållade stark spänning mellan T. och grekiska regeringen. Hakki paschas ministär var inbördes söndrad, och efter Talaats afgång (febr. 1911) började ungturkiska kommittén åter intrigera mot regeringen, ur hvilken (maj) äfven Djavid utgick. Dödsstöten fick den maktlösa ministären, då Italien plötsligt framställde sitt ultimatum om Tripolis och därefter (29 sept.) förklarade krig (se Tripoliskriget). Nu bildades i hast en ny ministär med veteranerna Said pascha och Kiamil pascha i spetsen, den förre som storvesir, den senare som utrikesminister, och oppositionen mot ungturkarna konsoliderade sig under Ismail Hakki paschas ledning till Partiet enighet och frihet. Den tröstlösa inre partisöndringen jämte utbrottet af ett nytt albanesiskt uppror och växande myteristämning i armén föranledde (juli 1912) Said pascha att afgå, och med honom föll den maktfullkomlige krigsministern Mahmud Schevket, hittills ungturkarnas starkaste stöd i regeringen. Den nye storvesiren Mukhtar pascha sökte med hjälp af krigsministern Nazim pascha dämpa politiserandet inom armén, upplöste parlamentet (5 aug.) och sträfvade förgäfves att hindra anarkiens öfverhandtagande i Macedonien, där massakrer mot bulgarer och serber hörde till ordningen för dagen och beständigt uppjagade folkstämningen i Bulgarien och Serbien mot