Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
T. Tillsammans med Montenegro och Grekland bildade
dessa stater ett "Balkanförbund" med offensiv spets
mot T., och ett österrikiskt medlingsförslag om
decentralisationsåtgärder i T :s kristna provinser
vann ingen anklang vare sig hos den för ungturkiskt
motstånd mot "rikets styckande" oroliga turkiska
regeringen eller hos de nu allt krigslystnare
Balkanstaterna. Efter långvariga förhandlingar
slöts Tripoliskriget genom freden i Ouchy-Lausanne
(15–18 okt.), som beröfvade T. de nordafrikanska
provinserna Tripolis och Bengasi och endast gaf det
osäker utsikt att framdeles återfå de af Italien
ockuperade Tolföarna. Då hade krigslågan på Balkan
redan flammat upp (jfr Orientaliska frågan, sp. 877),
Montenegro förklarade krig 8 okt. 1912, och de
tre öfriga medlemmarna i Balkanförbundet kräfde 13
okt. omedelbart utförande af de i Berlintraktatens
23:e artikel utlofvade provinsförvaltningsreformerna
samt demobilisering af turkiska armén. Turkiska
regeringen svarade 17 okt. med att tillställa
Bulgariens och Serbiens sändebud deras pass, men
försökte i sista stund vinna uppgörelse med Grekland,
hvars sändebud emellertid äfven afreste 18 okt. Därmed
utbröt kriget öfver hela linjen. Om krigshändelserna
se närmare art. Balkankrigen i Suppl. De förbundna
Balkanstaterna hade i början stora framgångar,
såsom bulgarernas segrar vid Kirk-kilise (22–23
okt.) och Lyle Burgas (28–29 okt.) samt serbernas
än mera afgörande seger vid Kumanovo (23 okt.) och
grekernas intagande af Saloniki (8 nov.), där
bulgarerna förgäfves sökt förekomma dem. Turkiska
armén koncentrerade sig till Konstantinopels
försvar vid Tschataldschalinjen (se d. o.) och
vädjade (4 nov.) fruktlöst till stormakterna om
medling. Grekiska flottan behärskade Egeiska hafvet
och ockuperade den ena af greker bebodda ön efter den
andra (Tenedos, Lemnos, Thasos, Imbros m. fl.), och på
Chios kapitulerade den fåtaliga turkiska garnisonen
(15 dec.), Kreta förklarade sig införlifvadt med
Grekland och fick till styresman en grekisk guvernör,
Dragumis (26 okt.). Turkarna lyckades emellertid
tillbakaslå de bulgariska anloppen mot den starkt
befästa Tschataldschalinjen, och möjligtvis hejdades
bulgarerna äfven af diplomatisk påtryckning från
Ryssland, där man ogärna såg en bulgarisk armé inrycka
i Konstantinopel. I Skutari motstod den turkiska
garnisonen tappert de montenegrinska anfallen. Kiamil
pascha, som 29 okt. efterträdt Mukhtar på
storvesirposten, lyckades 3 dec. åvägabringa
stillestånd med Bulgarien och Serbien, och i London
samlades 16 dec. en konferens af stormaktsambassadörer
och ombud för de krigförande för att öfverlägga om
fredsvillkor. Kiamils benägenhet för långtgående
eftergifter föranledde de under kriget förföljde
ungturkarna att våga en kupp. I spetsen för en skara
officerare och civila kommittémedlemmar inträngde
Enver och Talaat (23 jan. 1913) i ministärens
öfverläggningsrum; krigsministern Nazim pascha,
som försökte hejda dem, föll för ett revolverskott
(det är omstridt, om Enver själf var hans baneman),
och Kiamil nödgades afgå. En ungturkisk ministär
bildades nu med Mahmud Schevket som storvesir och
krigsminister. Bulgarien uppsade stilleståndet (29
jan.), och fredsförhandlingarna i London afbrötos
(1 febr.).
Ungturkarnas angifna hufvudsyfte med kuppen var att hindra
afträdandet af Adrianopel, som emellertid efter
tappert försvar föll (26 mars), och ungturkarna
visade sig lika ifriga som förut Kiamil att erhålla
fred genom stormaktsmedling. Förhandlingarna i London
återupptogos och ledde 30 maj till en preliminärfred,
enligt hvilken T. som gräns i Tracien erkände en
linje från Enos vid Egeiska till Midia vid Svarta
hafvet; återstoden af Europeiska T:s fastland
afträddes, och Kreta öfverläts till Grekland. Den
inre söndringen dämpades ej af fredsslutet, och 11
juni föll Mahmud Schevket pascha för en lönnmördares
kula. En ny ministär bildades (17 juni) med egyptiske
prinsen Said Halim pascha som storvesir och general
Izzet pascha som krigsminister. Under det 30 juni
mellan Bulgarien och dess forna bundsförvanter
utbrutna Andra Balkankriget ingrep äfven T. genom
en framryckning mot Adrianopel, som 20 juli togs
från bulgarerna. Stormakterna uppfordrade efter
fredsslutet (6 aug.) mellan Balkanstaterna turkiska
regeringen att respektera Londonfördraget och ej
låta sina trupper öfverskrida Enos–Midia-linjen, men
samtidigt ställdes en för T. gynnsam gränsrevision
i utsikt. Turkisk-bulgariska gränsen bestämdes
därefter genom ett mellan Bulgarien och T. ingånget
separatfördrag af 18 sept., som bl. a. åt T. återgaf
Adrianopel, Demotika och Kirk-kilise. Det bekräftades
genom formligt fredsslut 29 sept. Den bulgariske
exarkens öfverflyttning (dec.) från Konstantinopel
till Sofia beseglade upphörandet af turkiska väldet
i Macedonien, och 14 dec. bekräftades högtidligen
Kretas införlifning med Grekland. Albanien blef ett
suveränt furstendöme under prins Vilhelm af Wied,
af stormakterna (nov.) utsedd till dess furste. Om
återställande till T. af Imbros och Tenedos,
som tagits af grekerna, samt af de utaf Italien
alltjämt ockuperade Tolföarna fördes resultatlösa
förhandlingar. T. inköpte ett för Brasilien i England
beställdt slagskepp och förde ett hotfullt språk mot
Grekland, från hvilket det ytterligare önskade återfå
öarna Mytilene och Chios. Dess intimitet med Tyskland
fick bl. a. uttryck i utnämningen af en tysk general,
Liman von Sanders, till militärinspektör och chef för
den kring Konstantinopel förlagda första armékåren, en
åtgärd, som framkallade liflig animositet i Ryssland
mot både T. och Tyskland. Sin ifrigaste förespråkare
hade närmandet till Tyskland i den till krigsminister,
generalstabschef och pascha (jan. 1914) utnämnde Enver
bej. Med Ryssland träffades (febr.) öfverenskommelse
om reformer i Armenien och armeniernas representation
i turkiska parlamentet genom deputerade, utsedda
af den armeniske patriarken. – Samtidigt med
Världskrigets utbrott hade T. afslutat ett
hemligt försvarsförbund med Tyskland (2 aug.),
och då de båda tyska kryssarna "Goeben" och
"Breslau" kort därpå inlöpte i Dardanellsundet,
inköptes de trots ententemakternas protester af
T. och införlifvades med bibehållande af sina tyska
besättningar i turkiska flottan. De utlöpte 20 okt. i
Svarta hafvet och bombarderade 28 okt. de ryska
hamnstäderna Odessa, Feodosia och Novorossijsk,
hvarefter ententesändebuden 1 nov. lämnade
Konstantinopel. Brittiska regeringen förklarade
därefter, 5 nov., krigstillstånd råda med T. och
annekterade formligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
