T. Tillsammans med Montenegro och Grekland bildade dessa stater ett "Balkanförbund" med offensiv spets mot T., och ett österrikiskt medlingsförslag om decentralisationsåtgärder i T :s kristna provinser vann ingen anklang vare sig hos den för ungturkiskt motstånd mot "rikets styckande" oroliga turkiska regeringen eller hos de nu allt krigslystnare Balkanstaterna. Efter långvariga förhandlingar slöts Tripoliskriget genom freden i Ouchy-Lausanne (15--18 okt.), som beröfvade T. de nordafrikanska provinserna Tripolis och Bengasi och endast gaf det osäker utsikt att framdeles återfå de af Italien ockuperade Tolföarna. Då hade krigslågan på Balkan redan flammat upp (jfr Orientaliska frågan, sp. 877), Montenegro förklarade krig 8 okt. 1912, och de tre öfriga medlemmarna i Balkanförbundet kräfde 13 okt. omedelbart utförande af de i Berlintraktatens 23:e artikel utlofvade provinsförvaltningsreformerna samt demobilisering af turkiska armén. Turkiska regeringen svarade 17 okt. med att tillställa Bulgariens och Serbiens sändebud deras pass, men försökte i sista stund vinna uppgörelse med Grekland, hvars sändebud emellertid äfven afreste 18 okt. Därmed utbröt kriget öfver hela linjen. Om krigshändelserna se närmare art. Balkankrigen i Suppl. De förbundna Balkanstaterna hade i början stora framgångar, såsom bulgarernas segrar vid Kirk-kilise (22--23 okt.) och Lyle Burgas (28--29 okt.) samt serbernas än mera afgörande seger vid Kumanovo (23 okt.) och grekernas intagande af Saloniki (8 nov.), där bulgarerna förgäfves sökt förekomma dem. Turkiska armén koncentrerade sig till Konstantinopels försvar vid Tschataldschalinjen (se d. o.) och vädjade (4 nov.) fruktlöst till stormakterna om medling. Grekiska flottan behärskade Egeiska hafvet och ockuperade den ena af greker bebodda ön efter den andra (Tenedos, Lemnos, Thasos, Imbros m. fl.), och på Chios kapitulerade den fåtaliga turkiska garnisonen (15 dec.), Kreta förklarade sig införlifvadt med Grekland och fick till styresman en grekisk guvernör, Dragumis (26 okt.). Turkarna lyckades emellertid tillbakaslå de bulgariska anloppen mot den starkt befästa Tschataldschalinjen, och möjligtvis hejdades bulgarerna äfven af diplomatisk påtryckning från Ryssland, där man ogärna såg en bulgarisk armé inrycka i Konstantinopel. I Skutari motstod den turkiska garnisonen tappert de montenegrinska anfallen. Kiamil pascha, som 29 okt. efterträdt Mukhtar på storvesirposten, lyckades 3 dec. åvägabringa stillestånd med Bulgarien och Serbien, och i London samlades 16 dec. en konferens af stormaktsambassadörer och ombud för de krigförande för att öfverlägga om fredsvillkor. Kiamils benägenhet för långtgående eftergifter föranledde de under kriget förföljde ungturkarna att våga en kupp. I spetsen för en skara officerare och civila kommittémedlemmar inträngde Enver och Talaat (23 jan. 1913) i ministärens öfverläggningsrum; krigsministern Nazim pascha, som försökte hejda dem, föll för ett revolverskott (det är omstridt, om Enver själf var hans baneman), och Kiamil nödgades afgå. En ungturkisk ministär bildades nu med Mahmud Schevket som storvesir och krigsminister. Bulgarien uppsade stilleståndet (29 jan.), och fredsförhandlingarna i London afbrötos (1 febr.). Ungturkarnas angifna hufvudsyfte med kuppen var att hindra afträdandet af Adrianopel, som emellertid efter tappert försvar föll (26 mars), och ungturkarna visade sig lika ifriga som förut Kiamil att erhålla fred genom stormaktsmedling. Förhandlingarna i London återupptogos och ledde 30 maj till en preliminärfred, enligt hvilken T. som gräns i Tracien erkände en linje från Enos vid Egeiska till Midia vid Svarta hafvet; återstoden af Europeiska T:s fastland afträddes, och Kreta öfverläts till Grekland. Den inre söndringen dämpades ej af fredsslutet, och 11 juni föll Mahmud Schevket pascha för en lönnmördares kula. En ny ministär bildades (17 juni) med egyptiske prinsen Said Halim pascha som storvesir och general Izzet pascha som krigsminister. Under det 30 juni mellan Bulgarien och dess forna bundsförvanter utbrutna Andra Balkankriget ingrep äfven T. genom en framryckning mot Adrianopel, som 20 juli togs från bulgarerna. Stormakterna uppfordrade efter fredsslutet (6 aug.) mellan Balkanstaterna turkiska regeringen att respektera Londonfördraget och ej låta sina trupper öfverskrida Enos--Midia-linjen, men samtidigt ställdes en för T. gynnsam gränsrevision i utsikt. Turkisk-bulgariska gränsen bestämdes därefter genom ett mellan Bulgarien och T. ingånget separatfördrag af 18 sept., som bl. a. åt T. återgaf Adrianopel, Demotika och Kirk-kilise. Det bekräftades genom formligt fredsslut 29 sept. Den bulgariske exarkens öfverflyttning (dec.) från Konstantinopel till Sofia beseglade upphörandet af turkiska väldet i Macedonien, och 14 dec. bekräftades högtidligen Kretas införlifning med Grekland. Albanien blef ett suveränt furstendöme under prins Vilhelm af Wied, af stormakterna (nov.) utsedd till dess furste. Om återställande till T. af Imbros och Tenedos, som tagits af grekerna, samt af de utaf Italien alltjämt ockuperade Tolföarna fördes resultatlösa förhandlingar. T. inköpte ett för Brasilien i England beställdt slagskepp och förde ett hotfullt språk mot Grekland, från hvilket det ytterligare önskade återfå öarna Mytilene och Chios. Dess intimitet med Tyskland fick bl. a. uttryck i utnämningen af en tysk general, Liman von Sanders, till militärinspektör och chef för den kring Konstantinopel förlagda första armékåren, en åtgärd, som framkallade liflig animositet i Ryssland mot både T. och Tyskland. Sin ifrigaste förespråkare hade närmandet till Tyskland i den till krigsminister, generalstabschef och pascha (jan. 1914) utnämnde Enver bej. Med Ryssland träffades (febr.) öfverenskommelse om reformer i Armenien och armeniernas representation i turkiska parlamentet genom deputerade, utsedda af den armeniske patriarken. -- Samtidigt med Världskrigets utbrott hade T. afslutat ett hemligt försvarsförbund med Tyskland (2 aug.), och då de båda tyska kryssarna "Goeben" och "Breslau" kort därpå inlöpte i Dardanellsundet, inköptes de trots ententemakternas protester af T. och införlifvades med bibehållande af sina tyska besättningar i turkiska flottan. De utlöpte 20 okt. i Svarta hafvet och bombarderade 28 okt. de ryska hamnstäderna Odessa, Feodosia och Novorossijsk, hvarefter ententesändebuden 1 nov. lämnade Konstantinopel. Brittiska regeringen förklarade därefter, 5 nov., krigstillstånd råda med T. och annekterade formligen