Cypern. Redan dessförinnan hade en brittisk-fransk eskader 3 nov. bombarderat de yttre Dardanellforten. Om T:s deltagande i kriget -- i samband hvarmed sultanen 9 sept. 1914 förklarade kapitulationerna upphäfda -- se närmare Världskriget. Turkiska anfallsföretag 1915 mot ryska Kaukasien och Sueskanalen misslyckades, men i Mesopotamien slutade en illa förberedd brittisk offensiv mot Bagdad med general Townshends inneslutning i Kut-el-Amara och kapitulation (29 april 1916). Grymma massakrer på armenierna förekommo som hämnd för den hjälp de under Kaukasusfälttåget lämnat ryssarna. Italien förklarade 21 aug. T. krig. Med verksam tysk hjälp lyckades T. försvara Dardanellerna, och en på Gallipolihalfön landsatt brittisk expeditionskår utrymde (jan. 1916) sina ställningar där. I Arabien förklarade sig (9 juni) storscherifen af Mekka oberoende af T., och han lät 4 nov. utropa sig till sultan af Arabien samt slöt förbund med engelsmännen. Bagdad intogs 11 mars 1917 af en brittisk armé. T:s beroende af Tyskland blef under krigets gång allt större trots ofta förekommande slitningar. Ungturkarnas envälde i den inre styrelsen framträdde än tydligare, sedan storvesiren Said Halim febr. 1917 aflösts af Talaat. Den ryska revolutionen möjliggjorde återtagandet af Erzerum (mars 1918) och fredsslutet i Brest-Litovsk (3 mars), där T. återfick de 1878 till Ryssland afträdda områdena Kars, Ardahan och Batum. -- Den obetydlige sultanen Muhammed V afled 3 juli 1918 och efterträddes af sin broder Vahid-ed-din under namnet Muhammed VI (1918-- ). Katastrofen för centralmakterna närmade sig nu raskt. General Allenby började (sept.) en glänsande offensiv i Palestina i förening med araberna under den nu som "konung af Hedjas" uppträdande Mekka-scherifens energiske son, emiren Feisul. Hela Palestina föll i deras händer, och 1 okt. togs äfven Damaskus. Bulgariens affall från centralmaktsförbundet (genom stilleståndet i Saloniki 28 sept.) bidrog väsentligt att göra T:s ställning ohållbar, Talaat och Enver afgingo (okt.), och sedan Tevfik pascha förgäfves sökt bilda ministär, utsågs Izzet pascha till storvesir (med ungturken Djavid bej som finansminister) och inledde underhandlingar om stillestånd under förmedling af den vid Kut-el-Amara tillfångatagne Townshend. Stilleståndet afslöts i Mudros 30 okt. och stadgade bl. a., att Dardanellerna och Bosporen skulle öppnas, att därvarande befästningar skulle besättas med de allierades trupper, att flottan skulle utlämnas och armén demobiliseras samt att T. skulle fullständigt bryta med Tyskland, Österrike-Ungern och Bulgarien. Izzet aflöstes redan 11 nov. som storvesir af Tevfik pascha med en från ungturkar rensad ministär. Han efterträddes maj 1919 af Damad Ferid pascha. De segrande allierades oenighet om bytets fördelning och Förenta staternas motsträfvighet mot att åtaga sig förvaltningsmandat för Armenien ha alltjämt vållat nytt uppskof med öppnandet af formliga fredsunderhandlingar, men sådana förestå nu (jan. 1920) inom den närmaste tiden. I Mindre Asien har under väntetiden en främlingsfientlig turkisk nationaliströrelse under ledning af Mustafa Kemal fått stark spridning, och ryktena om, att sultanen-kalifen skulle fördrifvas från Konstantinopel, ha inom större delen af den muhammedanska världen framkallat stark jäsning, underblåst af indiska och rysk-bolsjevikiska uppviglare. Under intrycket häraf torde de allierades ursprungliga planer med Konstantinopel ha underkastats revision. Litt.: Bland sammanfattande arbeten märkas främst de båda banbrytande verken J. v. Hammer-Purgstall, "Geschichte des osmanischen reichs" (10 bd, 1827--34; 2:a uppl., 4 bd, 1834--36; fransk uppl. i 18 bd, 1843, och förkortad i 3 bd, 1844) och J. W. Zinkeisen, "Geschichte des osmanischen reichs in Europa" (7 bd, 1840--63), samt A. de la Jonquière, "Histoire de l'empire ottoman" (1881; "Osmaniska rikets historia", 1882; ny, betydligt tillökad uppl. med utförlig bibliografi, 2 bd, 1914), och N. Iorga, "Geschichte des osmanischen reiches" (5 bd, 1908--13; går till 1912). Sammanfattningar af v. Hammers verk ges i E. S. Creasy, "History of the ottoman turks" (1877; ny uppl. 1882), och S. Lane-Poole, "Turkey" (i "Story of the nations series", 1888). Andra sammanfattande handböcker äro Th. Lavallée, "Histoire de la Turquie" (2 bd, 1859), L. Collas, "Histoire de l'empire ottoman" (1862; 4:e uppl., reviderad af E. Driault, 1913), Halil Ganem, "Les sultans ottomans" (2 bd, 1901), Youssouf Fehmi, "Histoire de la Turquie" (1909), och A. Wirth, "Geschichte der türken" (2:a uppl. 1913). Upplysande aktstycken ha samlats, bl. a. i Testa, "Recueil des traités de la Porte Ottomane" (9 bd, 1864--98), E. Hertslet, "Treaties regulating the Trade act between Great Britain and Turkey" (1875), och Gabriel Effendi Noradounghian, "Recueil d'actes internationaux de l'empire ottoman, 1300--1789" (4 bd, 1897--1902). Vidare märkas E. Poujade, "Le Liban et la Syrie, 1845--1860" (1860), W. Heid, "Geschichte des levantenhandels im mittelalter" (2 bd, 1879), Sarauw, "Der russisch-turkische krieg 1877--1878" (2:a uppl. 1879), E. Engelhardt, "La Turquie et le Tanzimat" (1882), G. F. Hertzberg, "Geschichte des byzantinischen und des osmanischen reichs bis gegen ende des 16:ten jahrhunderts" (1883), F. Bamberg, "Geschichte der orientalischen angelegenheit im zeitraume des Pariser und Berliner friedens" (1888--92), V. Bérard, "La Turquie et l'hellénisme contemporain" (1893; 6:e uppl. 1911), "La politique du sultan" (1897), "La Macédoine" (2:a uppl. 1900), "Les affaires de Crète" (s. å.), "Pro Macedonia" (1904), "Le sultan, l'islam et les puissances" (1907) och "La révolution turcque" (1909), E. M. Bliss, "Turkey and the armenian atrocities" (1896), E. Driault, "La question d'Orient depuis ses origines jusqu'à nos jours" (1898, 5:e uppl. 1912; värdefull), C. von der Goltz, "Der thessalische krieg und die türkische armee" (1898), A. Ular och E. Insabatos, "Der erlöschende halbmond" (1899), Ch. Hecquard, "L'empire ottoman sous Abdul Hamid, 1876--1900" (1901), H. F. B. Lynch, "Armenia" (2 bd, s. å.), G. Beckmann, "Der kampf kaiser Sigmunds gegen die werdende weltmacht der osmanen, 1392--1437" (1902), Ali Haydar Midhat bey, "The life of Midhat-pascha" (1903), A. Chéradame, "La question d'Orient" (s. å.), O. Frankl, "Beiträge aus chinesischen quellen zur kenntniss der türkenvölker" (i "Abh.