der k. preuss. akad. der wissenschaften", 1904), A. Schonoff, "Les réformes et la protection des chrétiens en Turquie, 1673--1904" (s. å.), N. Brailsford, "Macedonia" (1906), S. Sidarouss, "Les patriarcats dans l'empire ottoman etc." (1907), A. Sturdza, "La question du Danube" (1908), E. af Wirsén, "Balkanfolken och stormakterna" (1909), C. R. Buxton, "Turkey in revolution" (s. å.), G. F. Abbott, "Turkey in transition" (s. å.) och "Turkey, Greece and the great powers" (1917), S. Goriainow, "Le Bosphore et les Dardanelles" (1910; synnerligen grundlig framställning af frågan om sunden), R. Pinon, "L'Europe et l'Empire ottoman" (s. å.) och "L'Europe et la Jeune Turquie" (1911), A. Mandelstamm, "La justice ottomane dans ses rapports avec les puissances étrangères" (s. å.) och "Le sort de l'empire ottoman" (1917), W. Miller, "The ottoman empire, 1801--1913" (1913; med rikhaltig bibliografi), G. Gaulis, "La ruine d'un empire" (s. å.), G. Hanotaux, "La guerre des Balkans et l'Europe" (1914), J. G. Schurman, "The Balkan wars 1912--13" (2:a uppl. 1915), Gueshoff, "The Balkan league" (s. å.), Sir M. Sykes, "The caliph's last heritage" (s. å.), H. A. Gibbons, "The foundation of the ottoman empire, 1300--1453" (grundlig och värdefull med ytterst rikhaltig bibliografi, 1916), Sir E. Pears, "Life of Abdul Hamid" (1917), J. A. R. Marriott, "The eastern question, an historical study in european diplomacy" (s. å.), och A. Stille, "Karl XII i Turkiet" (i "Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död", 1918). -- Jämför äfven litt. under Bulgarien, Grekland, Kreta, Orientaliska frågan, Rumänien och Serbien. V. S-g. Turkis. Se Turkos. Turkischrotöl, tekn. Se Al isar i n. Turkisgrönt, en vacker grön färg, särskildt använd inom porslinsmåleriet, som man framställer genom blandning af kromoxid, lerjord och koboltoxid eller genom att försätta kromsulfat med alun och koksalt samt därefter utfälla med kolsyradt natron. Fmn. Turkiska had. Se Bad, sp. 613. Turkiska Dubica [dobi'tsa],stad. Se Dubica 1. Turkiska folk. Se Turkar. Turkiska handdukar. Se Sammet, sp. 593. Turkiska hasselnötter, bot. Se Hassel, sp. 55. Turkiska Kroatien. Se Kr a i na, sp. 1189, och Kroatien, sp. 1482. Turkiska Kurdistan. Se K u r d i s t a n. Turkiska mattor. Se Brysselmattor och Orientaliska mattor. Turkiska musiken. Se Turkisk musik. Turkisk and, zool. Se Anka, sp. 1047. Turkiska språken. Se Turko-tatariska språken. Turkiska språket och litteraturen. Turkiska språket i inskränkt mening, det i Europa och Mindre Asien inhemska osmanli (osmanly), är i fonetiskt, formellt och litterärt hänseende det mest utvecklade bland de turko-tatariska språken {se d. o.). Turkiskan utmärker si? srenom en ovanligt hög grad af välljud. Vokalismen består af de "hårda" vokalerna a, o, u, y ("hårdt i", ryskt y) och motsvarande "lena" e (vanligen öppet som ä, t. ex. sevmek, "älska"; mera sällan slutet, t. ex. eji, "god"), ö, ii, i, jämte diftongerna ai, ei, oi, ui, öi, au, eu. Konsonantismen omfattar k, t, p, g, d, b, c (tj), y (dj), ch, h, f, v, j, (tungspets-)?-, l j m, n, n (ng), s, s (sj), z, z (franskt j). K och g förekomma både med post-palatalt och prepalatalt uttal, och det senare får ofta liksom ett efterslag af i (j), t. ex. koj [kiöi], "by", göz [gjözj, "öga". Turkarna använda det arabiska alfabetet (med tillägg af några få bokstäfver); och de tecken däri, som beteckna icke-turkiska ljud, nyttjas dels i arabiska och persiska lånord, hvilka då utläsas på turkiskt sätt, dels för att ange vokalisationen. I turkiskan är nämligen vokalharmonien (se d. o.) strängt genomförd; har stammen hård vokal, anta äfven ändelserna hård vokal, men har stammen len vokal, måste alla ändelser ha lena vokaler, t. ex. at-lar-dan, "af hästarna", men köpek-ler-den, "af hundarna". Af alfabetets dubbla tecken för k, t, d, s använder man därför det ena i ord med hårda och det andra i ord med lena vokaler, emedan de arabiska vokaltecknen sällan utsättas. Accenten ligger i regel på slutstafvel-sen. Genus och artikel saknas. Deklinationen har 6 kasus: nom. (utan ändelse), genit. -in (-yn, -lin, -un], ack. -i (-y, -il, -u), dat. -e (-a), lokat. -de (-da], abl. -den (-dan], vid konsonantstam; vid vokalstam är genit. -nin (-nyn, -nun, -nun), ack. -ji (-jy, -ju, -ju], dat. -je {-ja}. Slutande -t öfvergår framför vokalisk ändelse till -d och -k till -g (eller -j). Plural bildas med -ler (-lar] och samma kasusändelser som sing. Ex. giin, "dag", gilniln, gunii, guné, gundé, gilnlér, gun-lerin, gunleri, gilnleré; (jan, "själ", yanyn, yany, ycuid, yandån, yanlar, yanlaryn etc.; jol, "väg", joliin, jolu, jold, jolldr, ack. jollary, jollarddn\ geyé, "natt", geyemn, yeyeji, yeyelér, ack. geyeleri; kurt, "varg", kurdun, abl. kurtdån ; ajdk, "fot", ajagyn; ekmek, "bröd", ekmejin. Adjektivet är oböjligt och står framför sitt subst., ak kapularyn, "hvita portars", ak denizdé, "i Medelhafvet". Komparativ uttryckes numera vanligen blott genom föregående ablativ af det jämförda ordet, bal-dån tatly, "sötare än honung"; superlativ genom partiklar, en, cok, "ganska", framför positiven. Däremot förenas de ytterst talrika arabiska och persiska adjektiven med sitt arabiska eller persiska hufvudord vanligast genom det persiska genitivmärket i (se Persiska språket, sp. 574), t. ex. bäb-i-ali (två arab. ord), "höga Porten", hatt-i-humajun (ett arab., ett pers. ord), "nådiga skrifvelsen". Räkneorden 1-10 lyda: l bir, 2 iki, 3 fic, 4 don, 5 beS, 6 alty, l jedi, 8 sekiz, 9 dokuz, 10 ön. Personliga pronomina böjas med samma kasusändelser som nomina: ben, "jag", sen, "du", genit. benim, senin, ack. beni, seni. Possessiva pronomina uttryckas med vokalharmoniska suffix: -im (-ym, -um, -um}, "min", -in (etc.), "din", -imiz (-ymyz etc.), "vår", -iniz (etc.), "er", -i (-y etc.), vid vokalslut -st (-sy etc.), "hans". Ett med possessivt suffix försedt nomen böjes med alla kasusändelser, t. ex. gunilmé, "till min dag", gilrilerimizin, "våra dagars", kapusunun, "hans r»orts". En särskild, viktig roll spelar suffixet för 3:e pers. pron. därigenom, att det vidhänges hufvudordet efter föregående genit., hvars ändelse