431 Turkiska språket och litteraturen 432 då ofta bortfaller, t. ex. baba-nyn ev-i, "faderns hus", kära deniz bogaz-y, "Svarta hafssundet" (norra inloppet till Bosporen). Verbet är rikare utveckladt än i något annat språk. Imperativen är rena stammen: sev!, "älska"!, jaz!, "skrif" ! Däraf bildas infinitiv med ändeisen -mek (-mak): sev-mék, "att älska", jaz-måk, "att skrifva". Af-ledda stammar i rikaste mångfald bildas med ändelser efter stammen: ren1. sev-in-mék, jaz-yn-mdk, neg. sév-me-mek, "icke älska", jdz-ma-mak, "icke skrifva", sev-in-me-mek, "icke älska sig", "icke glädja sig", imposs. jaz-d-ma-mak, "icke kunna skrifva", sev-in-é-me-mek, "icke kunna glädja sig"; kaus. sév-dir-mék, sev-in-dir-mék, sev-in-dir-é-me-mek, "icke kunna förmå (någon) att glädja sig", recipr. sev-is-mék, neg. sev-is-me-mek, imposs. sev-is-é-me-mek, recipr. kaus. neg. sev-is-dir-me-mek, "icke komma (några) att älska hvarandra"; pass. sev-il-mék, pass. refl. sev-in-il-mek (imposs. jaz-yn-yl-å-ma-mak, "icke kunna skrifvas åt sig"), pass. kaus. sev-il-dir-mék, "göra (någon) älskad", kaus. pass. sév-dir-il-mék, "förmås att älska", sev-dir-il-é-me-mek, "icke kunna förmås att älska", o. s. v. Lika oerhördt rik är modus- och tempus-bildningen dels genom afledningsändelser till stammen, dels genom sammansatta och perifrastiska former: indikat, med 6 enkla tempora (aorist, presens, futurum, necessitativum, preteritum, per-fektum), 11 sammansatta temp. (nämligen alla enkla temp. försatta i preter.- eller perf.-tid genom tillagda pret.- eller perf.-former af hjälpverb), en hel mängd olika slags perifrastiska temp. (particip i förening med alla tempora af hjälpverb eller infinitiv i lokativ åtföljd af hjälpverb); optativ (3 enkla, 2 perifr. temp.), konditionalis (2 enkla, 11 sammansatta, 3 perifr. temp.) och hypotetisk modus (2 enkla, 4 perifr. temp.), hvartill komma utom imperativ och infinitiv 3 nomina ver-balia, 4 particip och 7 gerundier. En stor del af dessa former är naturligtvis mycket sällsynt, och af de allmänt gängse formerna äro många sådana, att de knappt kunna troget öfversättas på något af våra språk, ehuru deras betydelse genom formbildningens genomskinlighet är fullkomligt klar. Personaländelserna, hvilka vidhängas sist efter de till stammen lagda stamaflednings- och tempus-suffixen, öfverensstämma med de possessiva suf-fixen: l:a pers. -im (-ym, -tim, -um), 2:a pers. -sin (-syn etc.), 3:e pers. saknar ändelse; plur. l:a pers. -iz (-yz etc.), 2:a pers. -siniz (-synyz etc.), 3:e pers. -ler (-lar], t. ex. aor. sev-ér, "han älskar", sev-ér-im, "jag älskar", jaz-dr-synyz, "I skrifven", perf. jaz-d-ma-mys-yz, "vi ha icke kunnat skrifva". Konjunktioner i vår mening saknas nästan alldeles. Bisatser bildas med particip och i synnerhet gerundier med eller utan postpositioner. Satsfogningen, med hvarje bestämning före det bestämda, är i sig själf klar och symmetrisk, men blir i den högre stilen och kanslispråket genom hopande af epitet samt inblandning af persiska och arabiska konstruktioner i hög grad invecklad och svårfattlig. Skriftspråket är fullständigt öfver-svämmadt af tallösa arabiska och persiska lånord, hvaremot talspråket till största delen är rent turkiskt. - De grammatiska och lexikaliska hjälpmedlen för turkiska språkets studium äro synnerligen talrika. Efter Världskrigets utbrott har in- tresset för Turkiet i hög grad stegrats i Tyskland, och till följd däraf har ock under de senaste åren en hel mängd mer eller mindre tillförlitliga och användbara handböcker af olika slag utkommit hos tyska förläggare. Här må blott nämnas: Wahrmund, "Praktisches handbuch der osmanisch-tiirkischen sprache" (2:a uppl. 1884), Bolland, "Praktisches tiirkisches lehrbuch" (1916), Németh, "Tiirkische grammatik" (Sammlung Göschen, s. å.) och "Tiir-kisch-deutsches gesprächsbuch" (ibid. 1917), Weil, "Grammatik der osmanisch-tiirkischen sprache" (s. å.), Zenker, "Dictionnaire turc-arabe-persan" (1866-76), BarbicT de Meynard, "Dictionnaire turc-francais" (1881-90), Samy Bey Fraschery, "Dictionnaire francais-turc" (4:e uppl. 1905), och Kélékian, "Dictionnaire turc-francais" (1911). Turkiska litteraturen, högst betydande till omfång, är till kvaliteten underlägsen sina närmaste förebilder, den persiska och den arabiska. Bedömda efter sin litteratur, sakna turkarna i allmänhet originalitet och fantasi, men visa en förvånande stor assimilations- och imitationsförmåga. Ända till vår tid ha perserna och därnäst araberna varit deras förebilder i alla lit-teraturgreuar. Orsaken därtill är rent historisk. Då Persien eröfrades af seldschukerna, hade de underkufvades rikt utvecklade språk och litteratur i sin ordning underkufvat de obildade främlingarna. Persiskan blef deras hof- och litteraturspråk, och då sedermera seldschukernas välde i Mindre Asien störtades af mongolerna, hvilka i sin tur snart efterträddes af osmanerna, gingo ännu en gång de besegrades bildning och litterära traditioner i arf till de obildade segrarna. Såsom inom all annan äldre litteratur är äfven inom den turkiska poesien både tidigare och värderikare än prosan. Företrädesvis odlades lyrisk, mystisk, didaktisk och episk poesi, hvaremot dramat h. o. h. saknas. Från perserna lånades icke blott alla metriska former och diktarter, kastda, ghdzal, mésnevi, rubä^i o. a. (se Persiska litteraturen, sp. 569), utan äfven deras förnämsta episka ämnen (ur Schäh-näme) såsom Jusuf och Zallchä, Leilä och Medj-nun, Chosru och Schirm, och samma formella elegans och konventionella grace, som utmärka den persiska poesien i allmänhet, återfinnas äfven inom den turkiska, men blott hos de allra förnämste skalderna. Den poetiska litteraturen, som börjar redan under seldschukernas sista tid med några turkiska distika i den persiska Rebäb-nämé ("fiolboken") af "sultan Veled", son till den store persiske skalden Rumi (se denne), i slutet af 1200-talet, kan indelas i tre stora perioder: den förklassiska, till Sulejman I (1300-1520), den klassiska, från Sulejman I till Mahmud I (1520- 1730), den efterklassiska, från Mahmud I till Abdu-1-Medjid (1730-1840). Under 1800-talets senare hälft har den gamla, till ton, anda och former persiska skönlitteraturen gått under och lämnat rum för en efter franska mönster bildad "ny skolas" alster. Den förklassiska venoden (1300-1520). Till 1300-taiet höra Bäz-nämé (Falkboken; öfv. af Hammer-Pur^stall, "Falknerklee", 1840) samt den förste egentlige skalden, Äsch i k (d. 1332), hvars dirän ("diktsamling:", 1848) uteöres af en enda stor mystisk dikt i Rumis anda. Under Baja-