443 Turkoma-Turko-tatariska språken Tu'rkoma, skpsb. Se Turuma. Turkomaner (Turkomener). Se Turkmener. Turkopoler (af grek. pōlos yngling, "turksöner"). Se Tempelherreorden, sp. 803. Turkōs l. Turkīs (af fr. turquoise, turkisk, enär mineralet urspr, kom till Europa öfver Turkiet), Kalait, Kallaīt (med användning af en gammal från Plinius härrörande benämning på en sjögrön ädelsten), Johnīt (efter professor J. F. John i Berlin, som först analyserade den, 1827), miner., ett hufvudsakligen af lerjord, fosforsyra och vatten sammansatt mineral, som räknas till halfädelstenarna. Den förekommer i ådror eller stalaktitiskt utbildad, ofta i sprickor i kiselskiffer eller i omvandlade vulkaniska bergarter. Turkosen är till färgen himmelsblå, grönblå eller grön i olika nyanser; amorf och tät. Hårdheten = 6; eg. v. = 2,6-2,8. Ogenomskinlig och med svag vaxglans. Glödgad blir den mörk, utan att smälta; löses i syror. Sammansättningen motsvarar formeln Al2(OH)3 PO4 . H20, som fordrar 47 proc. Al203, 32,5 proc. P2O5, 20,5 proc. H20, hvarvid dock något Fe och Gu ingår i st. f. Al. Turkosen skattas på grund af sin fina färg högt som ädelsten, synnerligast i Orienten. Den till ädelstenar användbara turkosen (orientalisk turkos) kommer från Nischapur, n. v. om Herat, där den uppträder som intill 6 mm. breda sprickfyllnader i en af trakytfragment bildad breccia; vidare i Megaradalen på Sinai i porfyr, i Mexico i augitandesit vid Cerillo och på några få andra lokaler. Mindre ädel finnes den vid Jordansmühl i Schlesien, Oelsnitz i Sachsen m. fl. st. - Blåfärgadt fossilt elfenben utges stundom för turkos ("benturkos"). Konstgjord turkos framställes genom kompression af en fällning af kopparhaltigt lerjordsfosfat. Hj. Sj. Tu'rkos (fr. turcos), vanlig benämning på de algeriska tiraljörregementen i franska armén, hvilka uppsättas af infödda, med befäl af dels fransmän, dels infödda. De bära arabisk dräkt med turban, burnus, ljusblå jacka och väst, damasker o. s. v. samt utmärka sig städse för stor tapperhet. C. O. N. Turko-tatariska folk. Se Turkar. Turko-tatariska språken, gemensam benämning på åtskilliga sinsemellan närbesläktade språk, som enligt det vanliga, ehuru icke obestridda antagandet jämte de tungusiska och mongoliska språken bilda en särskild gren (den altaiska) af den uralaltaiska språkstammen. Som dessa språk med undantag af osmanli (se nedan) ännu icke äro tillräckligt undersökta, är den vetenskapliga grupperingen icke fullt säker. Den vanliga indelningen, hvarmed den etnografiska indelningen af "turkar" (se d. o.) närmast öfverensstämmer, är följande: 1) jakutiskan, i östra Sibirien; 2) tatariska språk, d. v. s. alla. i art. Tatarer nämnda folks tungomål; dessa anses vanligen bilda en särskild klass inom denna språkstam, men enligt en annan åsikt fördela de sig på samtliga hithörande grupper. De flesta sibiriska dialekter höra enligt Radloff närmast ihop med uiguriskan i Öst-Turkestan, de ryska med kirgisiskan, de transkaukasiska med aserbeidjanskan i Persien och krimskan med osmanli. Af de tatariska språken är endast kazanskan noggrant undersökt till formlära och ordförråd, men utom den ej obetydliga litteraturen på detta allmänna tatariska skriftspråk finnas äfven för de flesta andra några språkliga minnesmärken, sånger, sagor, religiösa eller historiska skrifter, ordförteckningar och grammatiska notiser. -- De tatariska språken ha studerats företrädesvis af ryssar. Så finnas på ryska grammatikor af Kasem-Beg (1839, öfv. till ty. af Zenker, 1848), Ilminski (1869), Kondaraki (1875) och Ghanijeff (jämte ordbok; 1902--04), läseböcker af Beresin (1857), lexika af Budagov (1870) och Rahmankuli (1913). Se vidare Bálint, "Kazáni-tatár nyelvtan" (gramm., läsebok, ordbok, 1877), samt Radloff, "Proben der volkslitteratur der türkischen stämme" (10 bd, 1866--1904), "Vergleichende grammatik der nördlichen türksprachen", I (fonetik, 1882); 3) östturkiska i vidsträckt mening, omfattande a) uiguriska, eller öst-turkiska i inskränkt mening, i Öst-Turkestan, b) djagataiska l. ösbegiska (usbekiska) i de tre kanaten Buchara, Chiva och Kokan (nuv. prov. Fergana), c) turkmenska och d) kirgisiska med kara-kalpakiska i Väst-Turkestan; 4) aserbeidjanska dels a) i Persien (jfr Turkar, 8), dels b) i Transkaukasien (jfr Tatarer, B.); 5) osmanli, delad i a) rumeli i Europa, b) anadoli i Mindre Asien. Till de turko-tatariska språken höra vidare den utdöda kökturkiskan, som föreligger i de s. k. Orkhoninskrifterna (se d. o.) från 700-talet e. Kr., kumaniskan, bekant genom Codex cumanicus från 1303 (se Kumaner), och slutligen tjuvasjiskan, hvilken intar en mera själfständig ställning och talas på båda sidor om Yolga (se Tjuvasserna). Enligt Radloffs på fonetiska grunder hvilande gruppering fördela sig de turko-tatariska språken (med utelämnande af jakutiskan) på fyra geografiskt skilda grenar: 1) östra dialekterna, till hvilka höra de tatariska Baraba-, Abakan-, Tjolym- och Altai-dialekterna i Sibirien med sojonskan i Mongoliet samt den äldre (litterära) uiguriskan; 2) västra: Volgadialekterna (kazanska m. fl.), baschkiriska, Irtysch-dialekterna i Sibirien och kirgisiska med kara-kalpakiska; 3) centralasiatiska: tarantji i Kuldjadistriktet, chami i Mongoliet, Kaschgar- och Jarkand-målen i Öst-Turkestan samt djagataiska; 4) södra dialekterna: turkmenska, aserbeidjanska, kaukasiska, krimska och osmanli. Slutligen indelas dessa språk numera äfven i två grupper, nämligen 1) s-turkiska, omfattande jakutiska och tjuvasjiska, hvilka förändra ursprungligt j- i början af ord till s- och äfven eljest förete vissa karakteristiska nybildningar, och 2) j-turkiska, omfattande alla de öfriga dialekterna. De turko-tatariska språken anses vara närmast besläktade med mongoliskan och skilja sig från denna genom en fullständigare genomförd vokalharmoni och större rikedom på grammatiska former. Kökturkiskan har den äldsta prägeln. Hvad de öfriga språken beträffar, har man trott sig finna, att uiguriskan uppvisar den ålderdomligaste typen och att ursprungligheten aftar, allteftersom man följer de turko-tatariska språken åt s. v. ända till osmanli; enligt andra däremot representerar osmaniskan det äldsta stadiet oafsedt det oerhörda inflytande från arabiskan och persiskan, för hvilket detta språk varit utsatt i lexikaliskt