Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkoma, skpsb. Se Turuma - Turkomaner (Turkomener). Se Turkmener - Turkopoler (af grek. polos yngling, "turksöner"). Se Tempelherreorden, sp. 803 - Turkos l. Turkis, Kalait, Kallait, Johnit, miner. - Turkos (fr. turcos) - Turko-tatariska folk. Se Turkar - Turko-tatariska språken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
443
Turkoma-Turko-tatariska språken
Tu’rkoma, skpsb. Se Turuma.
Turkomaner (Turkomener). Se Turkmener.
Turkopoler (af grek. pōlos yngling, "turksöner"). Se Tempelherreorden, sp. 803.
Turkōs l. Turkīs (af fr. turquoise, turkisk,
enär mineralet urspr, kom till Europa öfver
Turkiet), Kalait, Kallaīt (med användning af
en gammal från Plinius härrörande benämning på
en sjögrön ädelsten), Johnīt (efter professor
J. F. John i Berlin, som först analyserade den,
1827), miner., ett hufvudsakligen af lerjord,
fosforsyra och vatten sammansatt mineral, som
räknas till halfädelstenarna. Den förekommer i
ådror eller stalaktitiskt utbildad, ofta i sprickor
i kiselskiffer eller i omvandlade vulkaniska
bergarter. Turkosen är till färgen himmelsblå, grönblå
eller grön i olika nyanser; amorf och tät. Hårdheten
= 6; eg. v. = 2,6-2,8. Ogenomskinlig och med svag
vaxglans. Glödgad blir den mörk, utan att smälta;
löses i syror. Sammansättningen motsvarar formeln Al2(OH)3 PO4 . H20, som fordrar 47 proc. Al203, 32,5
proc. P2O5, 20,5 proc. H20, hvarvid dock något Fe
och Gu ingår i st. f. Al. Turkosen skattas på grund
af sin fina färg högt som ädelsten, synnerligast i
Orienten. Den till ädelstenar användbara turkosen
(orientalisk turkos) kommer från Nischapur,
n. v. om Herat, där den uppträder som intill 6
mm. breda sprickfyllnader i en af trakytfragment
bildad breccia; vidare i Megaradalen på Sinai i
porfyr, i Mexico i augitandesit vid Cerillo och
på några få andra lokaler. Mindre ädel finnes den
vid Jordansmühl i Schlesien, Oelsnitz i Sachsen
m. fl. st. - Blåfärgadt fossilt elfenben utges
stundom för turkos ("benturkos"). Konstgjord
turkos framställes genom kompression af en
fällning af kopparhaltigt lerjordsfosfat.
Hj. Sj.
Tu’rkos (fr. turcos), vanlig benämning på de
algeriska tiraljörregementen i franska armén,
hvilka uppsättas af infödda, med befäl af dels
fransmän, dels infödda. De bära arabisk dräkt med
turban, burnus, ljusblå jacka och väst, damasker
o. s. v. samt utmärka sig städse för stor tapperhet.
C. O. N.
Turko-tatariska folk. Se Turkar.
Turko-tatariska språken, gemensam benämning på
åtskilliga sinsemellan närbesläktade språk, som
enligt det vanliga, ehuru icke obestridda antagandet
jämte de tungusiska och mongoliska språken bilda en
särskild gren (den altaiska) af den uralaltaiska
språkstammen. Som dessa språk med undantag af
osmanli (se nedan) ännu icke äro tillräckligt
undersökta, är den vetenskapliga grupperingen
icke fullt säker. Den vanliga indelningen,
hvarmed den etnografiska indelningen af "turkar"
(se d. o.) närmast öfverensstämmer, är följande: 1)
jakutiskan, i östra Sibirien; 2) tatariska språk,
d. v. s. alla. i art. Tatarer nämnda folks tungomål;
dessa anses vanligen bilda en särskild klass inom
denna språkstam, men enligt en annan åsikt fördela
de sig på samtliga hithörande grupper. De flesta
sibiriska dialekter höra enligt Radloff närmast
ihop med uiguriskan i Öst-Turkestan, de ryska med
kirgisiskan, de transkaukasiska med aserbeidjanskan
i Persien och krimskan med osmanli. Af de tatariska
språken är endast kazanskan noggrant
undersökt till formlära och ordförråd, men utom
den ej obetydliga litteraturen på detta allmänna
tatariska skriftspråk finnas äfven för de flesta
andra några språkliga minnesmärken, sånger, sagor,
religiösa eller historiska skrifter, ordförteckningar
och grammatiska notiser. – De tatariska språken ha
studerats företrädesvis af ryssar. Så finnas på ryska
grammatikor af Kasem-Beg (1839, öfv. till ty. af
Zenker, 1848), Ilminski (1869), Kondaraki (1875)
och Ghanijeff (jämte ordbok; 1902–04), läseböcker
af Beresin (1857), lexika af Budagov (1870) och
Rahmankuli (1913). Se vidare Bálint, "Kazáni-tatár
nyelvtan" (gramm., läsebok, ordbok, 1877), samt
Radloff, "Proben der volkslitteratur der türkischen
stämme" (10 bd, 1866–1904), "Vergleichende grammatik
der nördlichen türksprachen", I (fonetik, 1882);
3) östturkiska i vidsträckt mening, omfattande a)
uiguriska, eller öst-turkiska i inskränkt mening,
i Öst-Turkestan, b) djagataiska l. ösbegiska
(usbekiska) i de tre kanaten Buchara, Chiva och
Kokan (nuv. prov. Fergana), c) turkmenska och d)
kirgisiska med kara-kalpakiska i Väst-Turkestan;
4) aserbeidjanska dels a) i Persien (jfr Turkar,
8), dels b) i Transkaukasien (jfr Tatarer, B.); 5)
osmanli, delad i a) rumeli i Europa, b) anadoli i
Mindre Asien. Till de turko-tatariska språken höra
vidare den utdöda kökturkiskan, som föreligger
i de s. k. Orkhoninskrifterna (se d. o.) från
700-talet e. Kr., kumaniskan, bekant genom
Codex cumanicus från 1303 (se Kumaner),
och slutligen tjuvasjiskan, hvilken intar
en mera själfständig ställning och talas på båda
sidor om Yolga (se Tjuvasserna). Enligt Radloffs
på fonetiska grunder hvilande gruppering fördela
sig de turko-tatariska språken (med utelämnande af
jakutiskan) på fyra geografiskt skilda grenar: 1)
östra dialekterna, till hvilka höra de tatariska
Baraba-, Abakan-, Tjolym- och Altai-dialekterna i
Sibirien med sojonskan i Mongoliet samt den äldre
(litterära) uiguriskan; 2) västra: Volgadialekterna
(kazanska m. fl.), baschkiriska, Irtysch-dialekterna
i Sibirien och kirgisiska med kara-kalpakiska; 3)
centralasiatiska: tarantji i Kuldjadistriktet,
chami i Mongoliet, Kaschgar- och Jarkand-målen
i Öst-Turkestan samt djagataiska; 4) södra
dialekterna: turkmenska, aserbeidjanska, kaukasiska,
krimska och osmanli. Slutligen indelas dessa språk
numera äfven i två grupper, nämligen 1) s-turkiska,
omfattande jakutiska och tjuvasjiska, hvilka förändra
ursprungligt j- i början af ord till s- och äfven
eljest förete vissa karakteristiska nybildningar,
och 2) j-turkiska, omfattande alla de öfriga
dialekterna. De turko-tatariska språken anses
vara närmast besläktade med mongoliskan och skilja
sig från denna genom en fullständigare genomförd
vokalharmoni och större rikedom på grammatiska
former. Kökturkiskan har den äldsta prägeln. Hvad de
öfriga språken beträffar, har man trott sig finna, att
uiguriskan uppvisar den ålderdomligaste typen och att
ursprungligheten aftar, allteftersom man följer de
turko-tatariska språken åt s. v. ända till osmanli;
enligt andra däremot representerar osmaniskan det
äldsta stadiet oafsedt det oerhörda inflytande från
arabiskan och persiskan, för hvilket detta språk
varit utsatt i lexikaliskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
