afseende. De för alla hithörande språk gemensamma dragen äro i korthet följande: vokalharmoni; saknad af genus, artikel, dualis, kasusform för nominativ, relativpronomen och prepositioner; adjektivets oböjlighet; decimalsystem (med spår af ursprungligare septimalsystem); possessivens uttryckande med suffix; utomordentligt rik utveckling af verbets stam- och tempusbildning samt slutligen (i skriftspråken) en på alla bestämningars ställning framför sina hufvudord grundad och af talrika participiala och gerundiva former samt postpositioner konstfullt sammanhållen satsfogning. De förnämsta skiljaktigheterna mellan å ena sidan osmanli (se följ. art.) och å andra sidan jakutiskan, kazanskan (det allmänna tatariska skriftspråket) och öst-turkiskan i vidsträckt mening äro följande. I fonetiskt hänseende är vokalharmonien i de senare ej så strängt genomförd som i osmanli, och dess "hårda" y (ryskt y), motsvarande det "mjuka" i, felas i de flesta öst-turkiska mål. En särskild ställning intar här jakutiskan, där š, z, f och v saknas, s ofta bortfaller i början liksom g inuti ord, m. m. Vidare motsvaras osmanlis ändelser genit. -in, ack. -i, dat. -a (efter vokaler resp.: -nin, -ji, -ja) af de andras mer ursprungliga genit. -ning, ack. -ni (äfven -ta, -ti), dat. -ga, och de osmanska personaländelserna 1:a pers. sing. -im, plur. -iz, 2:a sing. -sin, plur. -siniz, af de andras: 1:a sing. -men (jak. -bin), pl. -miz (jak. -bit), 2:a sing. -sin (jak. -gin), pl. -singiz (jak. -git) o. s. v. Skriftspråken, d. v. s. tills vidare endast osmanli, kazanskan och öst-turkiskan, begagna arabiska alfabetet, men den äldre litterära uiguriskan hade ett eget alfabet af syriskt ursprung. Jakutiskan och några kristna tatardialekter nyttja ryskt alfabet, och i Mindre Asien användes stundom grekisk eller armenisk skrift. -- Jfr Böhtlingk, "Über die sprache der jakuten" (1851), Vámbéry, "Čagataische sprachstudien" (1867; gramm., läsebok, ordbok), "Etymologisches wörterbuch der turko-tatarischen sprachen" (1878), "Die sprache der turkmanen" (i "Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft", 1879), Pavet de Courteille, "Dictionnaire turk-oriental" (1870), Shaw, "Sketch of the turki language... in eastern Turkistan" (gramm. och ordbok: 1878--80), Radloff, "Versuch eines wörterbuchs der türkdialecte" (1888--95), Raquette, "Eastern turki grammar" (i "Mitteilungen des seminars für orientalische sprachen", XV, 2, 1912 och XVI, 2, 1913), Németh, "Die türkisch-mongolische hypothese" (i "Zeitschr. d. deutschen morgenl. gesellsch.", 1912), Bang och Marquart, "Osttürkische dialektstudien" (1914), Terentjew, "Uzbekische grammatik, übs. von Hahn" (i "Mitteil. des sem. für orient. sprachen", XX, 2, 1917) och "Kirgisische grammatik, übs. von Hahn" (ibid.), och "Keleti szemle, revue orientale pour les études ouralo-altaïques" (1900 ff.) samt den i art. Uiguriska anförda litteraturen. H. A. (K. V. Z.) Turksadeln. Se Hjärnbihansr och Hufvudskål, sp. 1226. Turks-öarna (eng. Turk islands l. Turks islands), brittisk ögrupp i Västindien, s. ö. om Bahama-öarna, till hvilka de geografiskt höra. Tills. med Caicosöarna i n. v. ha de en areal af 438 kvkm. Liksom dessa äro T. korall- och sandöar och ha fått sitt namn efter en där växande kaktusart (Melocactus communis), som till formen liknar ett turbanprydt hufvud. Af de nio öarna äro Grand Turk (26 kvkm.) och Salt Cay (14 kvkm.) störst. På båda ögrupperna uppgick befolkningen 1911 till 5,615 inv., hvaraf 286 hvita och resten negrer och mulatter. Odling af sisalhampa, saltfångst och svampfiske äro hufvudnäringar. Importen, mest mjöl, ris och kött, uppgick till 34,930 pd st., exporten, salt, svamp, sisalhampa och musslor, till 31,738 pd st., och summan af in- och utklareradt tonnage var 433,917 ton (1917). Hufvudstad är Grand Turk på ön af samma namn. Där residerar en brittisk kommissarie (under guvernören på Jamaica), som biträdes af ett af kronan utnämndt lagstiftande råd på 5 medlemmar. -- 1638 upptäcktes öarna af invånare från Bermuda, som kommo dit för att söka salt och sedan anlade nybyggen där. 1710 eröfrades de af spanjorerna, som dock snart fördrefvos, och 1799--1848 voro de förenade med Bahamaöarna, men blefvo sistnämnda år egen koloni under guvernören på Jamaica, med hvilket de 1873 definitivt förenades. E. A-t. Turku [to'rko], det finska namnet på Åbo. Turla, flod. Se Dnjestr. Turlista, en sammanställning af ett större eller mindre antal tidtabeller för tåg, ångbåtar eller andra kommunikationsmedel. Turlupin [tyrlypä'], fr. (urspr. benämning på medlemmarna af en fransk medeltidssekt, hvars grundsats var, att man icke behöfver skämmas för naturliga ting), ett "nom de guerre" för franske komikern Henri Legrand, som uppträdde i Paris 1583--1634, först på gator och torg, sedermera på teatern i Hôtel de Bourgogne. Däraf de franska orden turlupinade [-na'd], ett vanligen på en ordlek byggdt, grofkornigt skämt, och turlupiner [-pinē], "turlupinera", skämta groft, göra någon till föremål för ett plumpt och opassande skämt. Turma (plur. turmæ), lat. Se Kavalleri, sp. 1337. Turmair (Thurmayr), Johannes. Se Aventinus. Turmalin, miner., ett mineralsläkte, hvaraf kristaller tills, med andra ädelstenar 1703 fördes till Europa från Ceylon (mineralets singalesiska namn uppares vara turmali 1. tournamal). Turmalin kristalliserar trigonalt hemiedriskt och därjämte hemi-morft (se K r i s t a 11 o g r a f i, sp. 1334), vanligen som tre- eller niosidiga prismor med vertikal streckning; prismornas båda ändar ha till följd af hemimorfien olika utbildning, oftast med flacka romboedrar och basplanet. Mineralet har ingen klvfbarhet, brottet är splittrigt eller mussligt. Hårdheten = 7, eg. v. = 2,9-3,2. Turmalin är genomskinlig i olika grader till ogenomskinlig; saknar karaktärsfärg och förekommer dels färglös (akroit), dels i många olika färger, som gett upphof till många artnamn, röd (r u b e 11 i t, s i b e-rit), grön och blå (i n di gol i t), brun (d r a-v i t) eller helt svart (vanlig turmalin, skörl 1. schörl). Samma kristall visar stundom flera färger, t. ex. blågröna prismor med svart topp (från Elba) eller grön kärna med rosen-rödt skal (Elba) eller en zonar byggnad med flera