455 Turocz-Szent-Mårton Tursen 456 i ö. och har, trots sin ringa storlek, hittills utgjort slovakernas (se d. o.) kulturella och politiska centrum. H. W-k. Turöcz-Szent-Mårton [to'råts sänt märtån]. Se T ur ö c z. Turön, geol., en etage inom kritsyste-met (se d. o., sp. 1476). Turöner (lat. turones), gallisk stam, deltogo 21 e. Kr. i J. Florus' och Sacrovirs (se d. o.) uppror och blefvo under Claudius "fria". Hufvudstad var Ccesarodunum, nu Tours, som uppkallades efter dem. Turpéthum mineräle, kem. Se Kvicksilfver, sp. 402. TurpilillS, S e x t i u s (?), romersk författare, Terentius' samtida, d. 103 f. Kr., skref åtskilliga af det slags komedier, som kallades palliatce (se Fabula p a 11 i a t a). Turpins krönika [tyrpä's], en till sin väsentliga del omkr. midten af 1000-talet författad krönika om Karl den stores krigståg till Spanien. Ett yngre tillägg till densamma daterar sig från 1110-talet. Turpins krönika har sin största betydelse som en viktig källa för medeltidsromantikens behandling af Karl den store och hans paladiner (jfr Karolingiska sagokretsen och R o-landssagan). Den har med orätt fått sitt namn efter T u r p i n (eller T u l p i n u s, såsom hans namn skrifves i de äldsta urkunderna), ärkebiskop af Reims och Karl den stores samtida, hvilken dog omkr. 800. Genom nyare forskningar har ådagalagts, att den verklige författaren till krönikans äldre del (de fem första kapitlen) var en spansk andlig, som genom detta sitt verk sökte främja pilgrimsfärderna till vallfartsorten Compo-stela i Spanien. Han ger sig ej ens själf ut för Turpin, utan nämner denne städse som tredje person. I den yngre delen af krönikan skildras Karls andra tåg till Spanien, som företogs i syfte att hämnas hedningen Aigolands anfall. Denna afdelnings historiska värde är ringa i jämförelse med den förstas. - En värdefull kritisk undersökning öfver Turpinskrönikans historia och författare föreligger i G. Paris' "De Pseudo-Turpino" (1865). Krönikan trycktes första gången 1566, i Sachards "Ger-manicarum rerum chronographia". U. G. Turquet [tyrkä], Edmond Henri, fransk politiker, boulangist, f. 31 maj 1836 i Senlis, d. 8 febr. 1914 i Paris, hade under andra kejsardömet på ämbetsmannabanan avancerat till prokura-tor i Yervins (1867), då han 1869 nödgades af gå. Efter kejsardömets fall 1870 utmärkte han sig för stor tapperhet som frivillig i en tiraljörbataljon, blef sårad vid Malmaison (21 okt.) och invaldes febr. 1871 i nationalförsamlingen, där han tillhörde republikanska unionen och 1873 slöt sig till de bonapartister, som kraf de folkomröstning om statsformen. T. röstade 1875 till sist för den nya regeringsformen och var till 1889 led. af deputeradekammaren, 1879 blef T. understatssekreterare för de sköna konsterna i ministären Wadding-ton och innehade samma post under Freycinet, Ferry och Brisson. T. var intim personlig vän till general Boulanger och åtföljde denne såväl på hans valkampanj som i landsflykten. Efter boulangis-mens undergång och generalens själfmord blef T. troende katolik och ingick till sist i den helige Frans' tredje orden (se Franciskanorden, sp. 1070). T. var vid sidan af Dérouléde en bland turret, torn), skpsb. Se patriotligans stiftare. Turretdäck (af eng. Däck, sp. 1197. Turrilites (af lat. tufrris, torn), paleont., ett fossilt cefa-lopodsläkte (se fig.), tillhörande ammoniterna. Loblinjen är lika med den hos Ammoni-tes, men huset bildar en utdragen spiral, såsom hos snäckorna. Släktet förekommer i kristsystemet. B: L-n. (L-c.) TuYris HannFbalis. Se M a-h e d i a. TVrris Libi'sonis, stad. Se Porto Torres. Turritella communis, paleont. och zool., en snäcka, som finnes i postglaciala lager å Sveriges västkust och likaledes lefver i hafvet utanför denna kust. Se C a r d i u m-lera. L-e. TlirrFtis L., bot., växtsläkte Turrilites catenatvs. af fam. Crucijerce med l svensk art, T. glabra, rockentraf, en vanligen ganska högväxt, blågrön ört, hvars styfva, upprätta stjälk har tämligen tätt sittande, spiral-ställda, uppåt riktade och småningom i storlek af-tagande blad. Blommorna äro gulhvita, med slutna blomfoder och korta stift; skidorna äro långa, tilltryckta, örten förekommer på torra ställen, vid vägkanter o. d. här och där från Skåne till Norrland. O. T. S. (G. L-m.) Tursar, nord. myt. Se Jättar. Tursas [to;rsas], finsk myt. Se Mytologi, sp. 168. Turscha (Tu'ruscha), troligen ett egyptiskt namn på etrusker (se d. o.). T. nämnas bland de Medelhafsfolk, som under konung Merenptahs (Merneptahs) regering med libyerna bildade en mäktig koalition och inföllo västerifrån i Egypten, men blefvo fullständigt slagna vid Per-an-Schehs (Prosapis); man afskar enligt egyptisk sed händer och könsdelar på de tiotusentals dödade (det finns på samtida monument noggrann uppgift på antalet). Jfr Egypten, sp. 1482. J-C. Tursen, ErlandSakarias, veterinär, f. på 1720-talet, d. l maj 1778 i Stockholm, son till kyrkoherden Johannes Tursenius i Bäckseda socken, studerade medicin i Uppsala, där han 1745 disputerade under Linné, och fick 1750 ett årligt arfvode af 500 dal. smt för att gå myndigheterna till hända vid utbrott af farsotartade husdjurssjukdomar, hvadan han kan betraktas som Sveriges förste veterinär och det för honom utfärdade förordnandet som det första steget till att anordna ett veterinärväsen i landet. "Til fulkomligare kunskapers erhålande" fick han 1753 och 1755 statsanslag för studieresor till England och Berlin. T. var af myndigheterna ända in på midten af 1760-talet mycket anlitad och städse stadd å tjänsteresor, . äfven till Lappland för sjukdom bland renarna. Då vid 1756 års riksdag frågia för första gången kom på tal om att inrätta ett "sjukhus för hästar och boskap jemte anatomisal", blef T. af