evangelisk-teologiska (se vidare Tübingen-skolan). Antalet lärare 1912--13 var omkr. 110 och de studerandes antal omkr. 2,200, hvaraf många icke-württembergare. Utom universitetet har staden gymnasium och realskola. Den kommersiella och industriella verksamheten är föga omfattande. I den omgifvande trakten odlas mycket frukt, vin och äfven säd. Omgifningarna äro synnerligen tilldragande; en af de intressantaste punkterna är det forna cisterciensklostret Bebenhausen, anlagdt 1185 och i senare tid kungligt jaktslott. -- T. nämnes som en stark fästning 1078. Det tillhörde grefvarna af T. till 1342, då det genom köp öfvergick till grefve Ulrik af Württemberg. Då staden 1688 intogs af fransmännen, förstördes fästningsverken. Om T.-fördraget 10 juli 1514 se Württemberg (Historia). Under Världskriget bombarderades T. af franska flygare 12 okt. 1916 samt 16 sept. och 3 okt. 1917. H. W-k. L. W:son M. Tübingen-skolan (Die Tübinger schule), företrädesvis benämning på den af teol. professorn i Tübingen F. Chr. Baur (se denne) bildade spekulativ-bibelkritiska skolan inom den lutherska kyrkan. Den kan sägas räkna sin tillvaro från 1835, då Baur utgaf sitt stora arbete Die christliche gnosis, oder die christliche religionsphilosophie in ihrer geschichtlichen entwickelung. Utgångspunkten och grundvalen för Tübingen-skolans forskningar var den åsikten, att kristendomen icke såsom en fullfärdig produkt framträdt i historien, utan på den historiska utvecklingens väg småningom färdigbildats. Detta utvecklingsarbete försiggick enligt Baur hufvudsakligen under de två första århundradena e. Kr., från hvilken tid de flesta nytestamentliga skrifterna härstammade som frukter af detta utvecklingsarbete. Från den apostoliska tiden förskrefvo sig endast Johannes' uppenbarelse samt Paulus' bref till romarna, korinterna och galaterna (se vidare Baur). -- På sätt och vis kan man säga, att "Baur var själf Tübingen-skolan". Ty visserligen omfattades och spredos hans åsikter af en skara lärjungar, hufvudsakligen studenter, repetenter och privatdocenter i Tübingen, bland hvilka må nämnas E. Zeller, utan tvifvel den mest framstående, samt A. Schwegler och K. R. v. Köstlin, men ingen kan sägas ha fullföljt mästarens verk. Till skolan brukar man också stundom räkna Baurs namnkunnige lärjunge D. F. Strauss. Men ehuru denne hade åtskilligt gemensamt med sin lärare, gick han dock alltför själfständigt sin egen väg för att i egentlig mening kunna anses höra till den af Baur grundade skolan. Af teologer utom Württemberg, som räknats till denna skola, må nämnas A. B. C. C. Hilgenfeld, som, om han också i mycket divergerar med Baur, likväl byggt sitt eget forskningsarbete till stor del på den baurska kritiken, och A. Ritschl, som dock afgjordt bröt med denna kritik och bildade en egen, vida utbredd teologisk skola. Den genom en äfventyrligt ovetenskaplig hyperkritik bemärkte Bruno Bauer, som 1841 afsattes från sin docentbefattning i Bonn, har, till följd däraf, att han påverkats af Baur och Strauss, någon gång med orätt räknats till Tübingen-skolan. -- Den baurska skolan, som gjorde sig skyldig till många ensidigheter och misstag, hvilka vetenskapen sedan påvisat och korrigerat, dog på visst sätt med sin stiftare, 1860. Men den väckelse till bibelkritisk forskning, som från den utgick, har icke varit af blott öfvergående, utan, kan man väl säga, af epokgörande betydelse för den teol. vetenskapen. Ty alltsedan Baurs tid har bibelkritiken utgjort en väsentlig och själfständig del af denna vetenskap, hvilken tillgodogjort sig mycket af Tübingen-skolans arbete. Den baurska Tübingen-skolan kallas ofta den nyare Tübingen-skolan till skillnad från den äldre Tübingen-skolan, den bengelska, på 1700-talet, hvilken var en bibel-teologisk riktning med kyrklig-konfessionell karaktär, befruktad af pietismen och mer eller mindre präglad af den äldre s. k. teosofien (hvilken i grunden icke har något gemensamt med det af madame Blavatsky 1875 stiftade teosofiska samfundet). Denna "äldre Tübingenskolas" grundläggare var J. A. Bengel (d. 1752), och till den hörde bl. a. C. A. Crusius, M. F. Roos och F. C. Oetinger. En ättling af denna äldre skola är den nyaste Tübingen-skolan, den beckska, som trädde i opposition mot den baurska. Dess förnämsta representant var J. T. Beck, från 1843 teol. professor i Tübingen och således där samtidig med Baur. Denna skola utöfvade vidsträckt inflytande och räknar ännu efter Becks död (1878) en mängd anhängare, äfven utom Tyskland. J. P. Tybrindvig, slaget vid. Se Iversnaes. Tybring, Oskar Emil, norsk läkare, f. 1847, d. 1895, blef student 1864 och tog med. ämbets-examen 1880. Under sin verksamhet som läkare, dels vid marinen, dels i enskild praktik i kust-orter, kom han mycket i beröring med sjömän och blef varmt intresserad för räddningsväsendet samt stiftade 1891 Norsk selskab til skibbrudnes redning (se Lifräddningsväsende, sp. 449). Tyburn [täYbön], urspr, namn på en bäck på norra sidan af Hyde park i London och på en därinvid liggande by. Där var till 1783 afrätt-ningsplatsen med galge och gallerier, där platser för högt pris uthyrdes åt åskådare. På 1840,-talet förändrades traktens utseende h. o. h., då där uppfördes den vackra stadsdel, som ännu ej sällan kallas Tyburnia. J- c- Ty'che (grek. Tv/^), grek. myt., slumpens och företrädesvis den goda lyckans gudinna, motsvarande romarnas F or t un a (se d. o.). Till sitt begrepp är hon närbesläktad med moirerna, ödets gudinnor (se M o i r a), och af Pindaros räknas hon till dem. Hos Hesiodos namnes hon bland Okeanos' och Tethys' många döttrar. Af den bildande konsten brukar T. framställas ofta bevingad och f i handen hållande ett ymnig- Tyche PompejaIlsk hetshorn eller ett skeppsro- väggmålning, der, ofta äfven ett hjul eller klot för att beteckna lyckans ostadighet. A. M. A. Tychobrahe-dagar. Se Tykobrah,e-diagar. Tychönius, Kristen Lassen, dansk präst och lärd, f. 1680, d. 1740, blef präst i Skive 1702 och domprost ("stiftsprovst") i Viborg 1727. T.