räknades T. af den då nyss anlände Possevino till det katolska partiet, som just då ifrigast bemödade sig att föra Johan öfver till fullständig katolicism; men snart befanns, att T. fastmer var anhängare af konungens förmedlingsförsök. Ja man beskyllde honom t. o. m. för att "bakom konungens rygg och dock i hans namn ha skrifvit flera hotande bref till Rom", i hvilka fordrades, att man skulle gå in på konungens förslag. Emellertid råkade T. i ovänskap med sin förre gynnare De la Gardie, blef i juni 1581 fängslad och dömdes för svåra, obevisade beskyllningar mot denne konungens gunstling till lifstidsfängelse. Det är ännu ej fullt utredt, hvari dessa anklagelser skulle ha bestått. T. fördes till Åbo, där han satt fängslad några år, och flyttades sedan till Tavastehus. Under sin fängelsetid författade han flera moraliska och politiska arbeten. Knappt var Johan död och Sigismund anländ, förrän T. 1593 frigafs. Han uppträdde vid begrafningen i Uppsala med ett improviseradt latinskt loftal, som i bearbetad form utgafs: Regis Johannis III laudatio funebris (1594). Äfven vid Sigismunds kröning höll T. ett tal, Oratio inauguralis (s. å.), i hvilket några mindre välbetänkta yttranden förekomma. Han utgaf dessutom s. å. Oratio genethliaca, riktadt till drottning Anna. Efter konungens af resa kvarstannade T. till midten af 1597, sysselsatt med utgifning af några arbeten: De fortuna (1595), De justo seu de legibus (s. å.) och De salute reipublicæ (s. å.). Vid sin af resa besökte T. Danmark och kom omsider till Prag, där han som historiograf trädde i kejsar Rudolfs tjänst. Där utgaf han Orationes turcicæ III (1598) samt arbetade på texten till ett stort praktverk af Oct. de Strada, Symbola divina et humana, af hvilket två af honom författade delar utgåfvos 1602. I Prag uppsatte han (1600) äfven, på begäran af spanska sändebudet, Notæ de regno Suecicæ (1605; i 2:a uppl., 1606, kalladt Relatio historica de regno Sveciæ et bellis civilibus atque externis; omtryckt 1678). I Sverige satte man sådant värde på skriften, att konung Karl IX lät Andr. Bureus öfversatta den (1608) och åberopade den i en offentlig handling. Den är bitter mot De la Gardie. -rn. Typsättningsmaskin, boktr., det äldre slaget af sättmaskiner, för lösa typer. Se Sättmaskin, sp. 120-121. Typteori. Se Cuvier, sp. 988, Kemi, sp. 1403-04, och Substitution, sp. 640. Typtryckare, Typtryckapparater l. Bokstafstrycktelegrafer kallas telegrafapparater, så anordnade, att telegrammen å mottagningsstationen automatiskt utskrifvas med bokstafstyper. Se Telegraf, sp. 726-733. Fmn. Typus, lat. Se Typ. Tyr (isl. Týr), nord. myt., son af Oden, är den asagud, som är djärfvast och modigast och råder mycket för seger i strider. När åsarna skulle fjättra Fenresulfven, trodde denne icke, att de ville lösa honom igen, förrän T. till pant lade sin högra hand i munnen på honom; och då åsarna ej löste ulfven, bet han af handen. I Ragnarök kämpar T. med hunden Garm, och de varda hvarandras bane. Namnet T., hvars fornhögtyska form är Zio, lat. divus, sanskr. dēvás, "gud", och är ental till isl. tívar, är en allmän beteckning för asagudarna. Då detta ord är nära släkt med grekernas Zeus och indernas Djāus, "himmelsgud", har det antagits, att T. urspr, varit den högste guden. Ortnamn finnas från en tid, då T. äfven i Norden var himmelens gud; se M. Olsen, "Det gamle norske önavn Njarðarlog" (i Kristiania Videnskabsselskabs forh., 1905). Ordet tisdag, som utgör öfversättning af lat. dies Martis, innehåller namnet på T., hvilket visar, att T. hos alla germaner uppfattades som krigsgud. Jfr Germaner, sp. 1047. Th. W. (B-e.) Tyra (modern, men oriktig form för Tyre, isl. þýri), danska furstinnor. 1. T., enligt Saxo en engelsk konungadotter, enl. isländska källor dotter till en sönderjylländsk jarl Harald, var förmäld med danske konungen Gorm den gamle (d. omkr. 940) samt moder till Knut Danaast och Harald Blåtand. Hon prisas i sagorna mycket för sin klokhet och andra utmärkta egenskaper, hvarför hon fick tillnamnet Danebod (Danabot, d. v. s. "danskarnas prydnad"). Äfven tillskrifves henne uppförandet af fästningsvallen Dannevirke (ämnet för L. Koks bekanta sång "Danmark, dejligst vang og vænge"). Till sin drottnings minne reste Gorm en sten, som ännu är i behåll och utgör en af de märkliga runstenarna i Jællinge (se d. o.). - 2. T., den föregåendes sondotter, dotter till konung Harald Blåtand och syster till Sven Tveskägg, var först gift med svenske prinsen Styrbjörn, sedan, mot sin vilja, med vendiske konungen Burislev, som hon öfvergaf kort efter bröllopet för att äkta norske konungen Olof Tryggvesson. Den sistnämnde förmådde hon draga till Venden för att utkräfva hennes brudgåfva och åtföljde honom på hans tåg. Men sedan Olof på hemvägen öfverfallits och dödats vid Svolder, beröfvade hon sig lifvet genom svält och dog nio dagar efter slaget, 18 sept. 1000. - 3. T. Amalia Karolina Charlotta Anna, dotter till Kristian IX, f. 29 sept. 1853, förmäldes 1878 med Ernst August, hertig af Cumberland (se d. o.). 1-3. E. Ebg. Tyrac, du [dy tira'k], grefve de Marcellus (se d. o., sp. 872). Tyramin, kem. toxik. Se Toxalbuminer. Tyra'nn (grek. ty'rannos, lat. tyra'nnus) var hos forntidens greker (och romare) benämningen på enhvar, som innehade ett af lagen icke begränsadt herravälde öfver sina medborgare, vare sig han utöfvade sin härskarmakt på ett våldsamt och förtryckande sätt eller icke. Ett sådant herravälde kallades tyranni's (lat. tyra'nnis) och bildade motsatsen till hvarje slag af fri eller borgerlig statsförfattning (politei'a, libera civilas, respublica). Bortser man från den heroiska tidens patriarkaliska konungadöme, hvilket på grund af sin urgamla tradition och härskarätternas antagna gudomliga härkomst var af folkmedvetandet erkändt och därför icke att räkna som "tyrannis" i egentlig mening, så har den grekiska forntidshistorien att uppvisa två särskilda perioder af tyrannvälden. Den första af dessa perioder faller inom det 7:e och 6:e årh. f. Kr. Styrelsesättet var vid denna tid nästan öfverallt strängt aristokratiskt eller oligarkiskt, i det att inom hvarje stat några få högadliga familjer mellan sig delat regeringsmakten. Det hårda förtryck, som dessa maktegande öfvade mot nationens flertal, alstrade ett jäsande