den naturliga gränsen mellan norra och södra T., omfatta de nordliga förgreningarna af Rätiska alperna med stora glaciärer och snöfält och flera höga toppar, såsom Weisskugel (3,746 m.) och Wildspitze (3,774 m.), i Oetzthalalperna, samt Zuckerhütl (3,511 m.), i Stubaialperna. De viktigaste passen där äro Brenner (1,370 m.), där järnvägen Innsbruck-Verona går, och Reschenscheideck (1,494 m.), mellan Inns och Adiges dalar. På vänstra sidan om Inn ligga Algaualperna, västligaste delen af de norra kalkalperna, med Hohes licht (2,687 m.), Mädele gabel (2,643 m.) m. fl. toppar öfver 2,500 m. Söder om Centralalperna och skilda från dem genom öfre Adigedalen (Vintschgau), i v., och Pusterdalen (se d. o.), i ö., ligga de södra kalkalperna, som genom Adigedalen delas i två afdelningar: Ortleralperna i v., med det af oerhörda snö- och ismassor betäckta Ortler (3,902 m.), samt de sydtyrolska Dolomitalperna 1. Tridentinalperna i ö., hvilkas högsta punkt är det 3,344 m. höga Marmolada. Öfver hufvud äro få länder så rika på vackra dalar som T. Hufvuddalarna äro Inndalen, Pusterdalen och Adigedalen, och bland bidalarna må nämnas Lechdalen längst i n., Cembra-, Fleims- (it. Fieme-) och Fassadalarna, kring Avisio, Pitz-, Oetz- och Stubaidalarna, kring högerbifloder till Inn, Wippdalen, med Brennerbanan, kring Inns biflod Sill, Zillerdalen (se fig. 1) i n. ö., och Passeierdalen midt i landet, kring en biflod till Adige. T:s vattendrag tillhöra tre olika områden. Till Svarta hafvets höra de i Donau utflytande Lech, Isar, Inn och Drava med Isel, till Nordsjöns Rhen med sin biflod Ill, till Adriatiska hafvets Sarca (till Gardasjön), Adige, som upptar Passer, Eisack och Avisio fr. v. och Noce fr. h., samt Brenta. Frånsedt Bodensjön och Gardasjön, hvilka delvis tillhöra T., eger landet en mängd små bergssjöar (Achensjön, Brennersjön, Caldonazzosjön m. fl.). De berömdaste af mineralkällorna (mer än 80) äro de vid Meran, Riva, Arco, Levico och Roncegno. Af hela arealen äro 80,6 proc. produktiv mark. Jorden är väl tillvaratagen, men föga bördig, till största delen stenbunden, och t. o. m. i dalarna mera lämplig till beten än till åkerjord. Jordbruket är därför ganska inskränkt; det idkas framgångsrikast i nedre Inndalen och Syd-Tyrolen. Sädesafkastningen fyller ej behofvet, men lin, hampa och tobak odlas i stor skala. En hufvudprodukt i Syd-Tyrolen är vin; äfven fruktträdens afkastning bereder landtmannen betydlig inkomst. Till Sverige exporteras mycket äpplen, särskildt Kalterböhmer och Edelböhmer och andra "Tyroleräpplen" från Bozen och Meran. Södra T:s klimat tillåter odling af sydfrukter, oliver och mullbärsträd. Genom den stora rikedomen på förträffliga alpbeten är boskapsskötseln en af de förnämsta förvärfskällorna; i södra T. äro biafvel och silkesodling betydande binäringar. Bergsbruket, fordom betydande, har gått tillbaka. Dock brytes ej obetydlig mängd koppar-, järn-, bly-, zinkmalm och svafvelkis, hvilka äfven förarbetas inom landet. Mer betydande är saltproduktionen, som 1906 utgjorde 171.061 deciton. Industrien är Fig. 1. Typiskt tyrolerlandskap: Mayrhofen i Zillerdalen. (I midten Grünberg, 2,867 m.)