Brixen och den södra till biskopen af Trient, hvarigenom södra T. lösrycktes från Italien, med hvilket det förut hört samman. Landet uppdelades sedermera under hand mellan biskoparnas vasaller, och 1248 gafs större delen däraf af de båda biskoparna i förläning åt grefve Albert af Tirol (d. 1253), en ännu befintlig borg (lat. Teriolis) i närheten af Meran, först omtalad 1140. Dennes äldsta dotter Adelaide blef gift med grefve Meinhard af Görz, och deras äldre son, Meinhard (d. 1295), fick Tirol, medan den yngre fick Görz. Sedan hans ätt 1500 dött ut, ärfdes besittningarna af den äldre linjen. Denna linjes äldre gren utdog på manssidan 1363, och dess besittningar öfverlämnades då af Meinhards sonsons enda dotter Margareta "Maultasche" till hennes kusin hertig Rudolf af Österrike. Därigenom kom T. till habsburgska huset, hvilket det alltsedan tillhörde utom åren 1805-14. 1803 indrogos biskoparnas af Brixen och Trient förut riksomedelbara områden, och genom freden i Pressburg 1805 öfverlämnades T. till Bajern, mot hvilket land ett blodigt uppror utbröt 1809 (se Hofer, A.). Sedan T. 1814 återförenats med Österrike, härskade lugn i landet, tills de allmänna oroligheterna i Europa 1848 äfven i T. togo sig uttryck. Från denna tid datera sig de sydtyrolska sträfvandena för anslutning till Italien. Patentet af 8 april 1861, som gaf protestanterna likaberättigande med katolikerna, framkallade häftiga inre strider, och äfven den följande liberala kyrko- och skollagstiftningen väckte häftig opposition. Sedan italienarna i T. 1889 förenat sig med tyskliberalerna för en frisinnad kyrko- och skolpolitik, men de förres kraf på en administrativ särställning för Trentino (den italiensk-talande södra delen af landet med hufvudorten Trento, ty. Trient) ständigt afvisats, var den separatistiska italienska nationalitetsrörelsen oafbrutet verksam och vållade regeringen mycket besvär. Italiens önskan att förvärfva Trentino var ett bland hufvudmotiven till dess deltagande på ententens sida i Världskriget (om kriget i T. se Trient, sp. 728), och genom freden i S:t Germain (1919) afträddes till Italien ej blott Trentino, utan äfven hela det tyska Syd-Tyrolen upp till Brennerpasset. Litt.: "Die österreichisch-ungarische monarchie: XIII Tirol" (1893, officiell publ.), Achleitner och Ubl, "Tirol und Vorarlberg" (1895), Haushofer, "Tirol" (1899), och Eggers, "Geschichte Tirols" (3 bd, 1872-80). E. A-t. Tyrolerkaka med äpplen, kokk., göres af deg (hvetemjöl, smör, ägg, mjölk, socker och jäst), hvaraf gräddas en kaka, som beströs med finhackad suckat, urkärnade (eller kärnlösa) russin, korinter och biskvier, hvarpå lägges äppelmos med eller utan sylt; det pålagda fästes med degremsor. Serveras varm. Tyroleräpplen. Se Tyrolen, sp. 546. Tyrolienne [tiråliä'n], fr., dansk., ett slags ländler (se d. o.), en runddans i måttlig rörelse och 3/4 takt. Musiken till sådana danser, sjungen mec jodlingar, blef först genom familjen Rainer på 1820-talet och sedan genom flera andra tyrolare, mest från Zillerdalen, bekantgjord öfver Europa. A. L.* <B>Tyrone [tiråu'n], grefskap i det inre af irländska prov. Ulster, begränsadt i v. af Donegal, i n. af Londonderry, i ö. af Lough Neagh och grefskapet Armagh, i s. af Monaghan och Fermanagh. Areal 3,264 kvkm. Östra delen af landet, vid Lough Neagh, är en stor slätt, som i v. genom en rad kullar skiljes från slätten kring Omagh. Väster om denna stad ligger det 338 m. höga Dooish, vid gränsen mot Londonderry i n., Sperrin mountains med Sawell (682 m.). Hufvudvattendrag är i v. den mot n. rinnande Foyle med källfloderna Strule och Mourne, i s. ö. gränsfloden Blackwater, som utmynnar i Lough Neagh. Af arealen äro omkr. 30 proc. åker, 40 proc. ängar och betesmarker. Boskapsskötseln är viktigare än åkerbruket. Industrien är ej nämnvärd. Skog saknas. 142,665 inv. (1911), hvaraf 79,000 katoliker, 32,400 anhängare af engelska episkopalkyrkan och 26,500 presbyterianer. Alltsedan 1840-talet har folkmängden för hvarje årtionde betydligt minskats. 1851 var den 255,661 pers. Under följande 60 år ha sammanlagdt 145,120 inv. lämnat grefsk, som emigranter (häraf 10,540 åren 1901- 10). Hufvudstad: Omagh, med 4,835 inv. (1911); staden Strabane hade samtidigt 5,105 inv. H. W-k. Tyrone [tiråu'n], furstar och earler af. Se 0'Neill. Tyropojondalen. Se Jerusalem, sp. 1366. Tyros (grek. Τύρος, lat. Ty'rus, i G. T. Zur, nu Sur), det forna Feniciens förnämsta sjö- och handelsstad, själf urgammal, men enligt sägnen dock en koloni från det något längre mot n. belägna Sidon. Staden anlades urspr. på fasta landet (Palaityros, "Gamla T."), men flyttades sedermera till en utanför belägen klippö, hvars mot fientliga angrepp skyddade läge icke litet bidrog till den långvariga blomstring, hvaråt T. hade att fröjda sig. Under en längre tid synas f. ö. det gamla och det nya T., ha samtidigt egt bestånd. Östaden T., hvilken till följd af det strängt begränsade utrymmet (omkr. 56 har) var tätt bebyggd med hus af många våningars höjd, omgafs af väldiga (enligt en sannolikt öfverdrifven uppgift 45 m. höga) fästningsmurar, hvilka inneslöto äfven dess båda hamnar. Äfven funnos där flera tempel, bland hvilka i synnerhet det åt Melkart (den feniciske Herakles) helgade var vida berömdt. Redan tidigt synes T. ha varit Feniciens hufvudort och öfver dess andra städer åtminstone tidtals egt ett välde, som dessa endast af nödtvång underkastade sig. Tyriske konungen Hiram (se denne), kring midten af 10:e årh. f. Kr., omtalas som vän och bundsförvant till konung Salomo, och T. stod vid denna tid i liflig handelsförbindelse med det israelitiska riket. Af assyriske konungen Salmaneser belägrades T. förgäfves och likaledes, i hela 13 år, af babylonske konungen Nebukadnessar. Dock synes det sedermera på något sätt ha kommit under hans välde, från hvilket det (efter 538 f. Kr.) öfvergick till det persiska. 332 f. Kr. intog Alexander den store T. efter 7 månaders belägring, sedan han förenat staden med fastlandet genom en dammbyggnad, hvilken ännu finnes kvar, förstorad af sanddyner, som uppvräkts af hafvet, så att det nuv. T. ligger på en halfö (se fig.). Äfven under nästfoljande århundraden, då T. (sedan 315) tillhörde seleukidernas rike, hade T. att utstå belägringar och härjningar, hvarjämte det nyanlagda Alexandrias uppblomstring öppnade