Tyrosin- Tyrrell nya vägar för världshandeln. Icke dess mindre fortfor T. ännu under den romerska tiden att vara en mycket betydande handelsstad och framstående genom glas-, väfnads- och metallindustri samt pur-purfärgeri. 638 föll det i arabernas händer och var under medeltiden både som stark fästning och Tyros (Sur) i nutiden, med Alexanderdammen. som viktig handelsplats föremål för häftiga strider mellan de kristne och muhammedanerna. 1124 eröfrades det med Yenezias hjälp af konung Bal-duin II af Jerusalem, men förlorades för alltid 1291. Under turkiskt herravälde har det alldeles förfallit och är nu en obetydlig plats med ungefär 6,000 inv., af blandad nationalitet. A. M. A. Tyrosm (af grek. ty ro's, ost), kem., en aminosyra, som jämte många andra dylika bildas vid sönderdelning af proteinämnen (se d. o., sp. 411 -412), t. ex. horn, hår- och hudsubstans, samt kasein, medelst syror, alkalier eller enzym. Det bildas sålunda vid förruttnelse (se J ä s n i n g, sp. 473) af ägghvitämnen och finnes af denna anledning i gammal ost samt är en vanlig beståndsdel i groddplantor och anträffas äfven i äldre växter, t. ex. i Dahlia, fläderbär, rödklöfver, svampar m. fl. Tyrosin har formeln HO . C6 H4. CH2. CH (NH2) . COOH, och är således en oxifenylalanin 1. oxifenylamino-propionsyra (jfr Sklerotinsyra). Det bildar hvita, sidenglänsande kristallnålar, nästan olösliga i kallt, något lättare i kokande vatten, samt ger salter med både syror och baser. K. A. V-g. Tyrosinäser, kem. Se O x i da s er. Tyrotorxikon (af grek. ty ro's, ost, och toxikofn, gift), toxik.. ett i ost stundom förekommande giftigt ämne, som synes vara ett genom inverkan af någon bakterie bildadt ptomain (se d. o.). Samma gift lär kunna förekomma äfven i grädde och anses därigenom ha gett anledning till förgiftningar med glass, t. ex. vaniljglass. Först misstänktes därvid vanillinet, vaniljens karakteristiskt luktande ämne, men med orätt. C. G. S. Torr, Istvån (Stefan), revolutionsman, krigare, f. 10 aug. 1825 i Ungern, af tyska föräldrar, d. 2 maj 1908 i Budapest, lämnade 1849 den österrikiska militärtjänsten och slöt sig som kapten för en friskara till de upproriske ungrarna. Senare på året deltog han som republikansk öfverste i badensiska oroligheterna och verkade sedermera ifrigt under en följd af år, efter Kossuths fingervisning, som revolutionsagent i mellersta och södra Europa. För sitt deltagande i oväsendet i Milano 1853 dömdes han af österrikarna in contumaciam till döden, och när han 1855, då med öfverstes lön och namn anställd i engelsk tjänst, under tillfällig vistelse i Bukarest uppsnappades af österrikiska trupper, dömdes han för andra gången till döden. Genom engelsk mellankomst mildrades straffet till ständig landsflykt. Därefter lefde T. hufvudsakligen i Levan-ten, tills 1859 års italienska krig bröt ut. Då blef han Garibaldis adjutant och italiensk öfverste samt utnämndes efter expeditionen till Sicilien (1860), hvarunder han flera gånger blifvit sårad, till divisionsgeneral i italienska armén (1861). S. å. gifte han sig med Adeline Wyse, dotterdotter till Lucien Bonaparte. På grund af krigsrätts dom måste han 1863 lämna den italienska tjänsten och började åter ett politiskt äfventyrarlif. I Bukarest utropades han af några landsflyktiga till konung af Ungern ("Stefan VI"!), men begagnade sig 1867 af den allmänna amnestien och återvände till fäderneslandet. Där arbetade han en tid för försoning mellan ungrare och kroater samt deltog i ledningen af en kanalanläggning mellan Donau och Theiss. T. ledde 1881-93 Korintiska näsets genomskärning. (V. S-g.) Tyrrell [ti'ral], engelsk medeltidssläkt, hvilken uppgaf sig härstamma från den Walter Tirel, som enligt traditionen var konung Vilhelm Rufus' baneman (1100). 1. Sir James T., af rättad i Londons Tower 6 maj 1502, var ifrig anhängare af Yorkpartiet under Rosornas krig, fick 1471 knightvärdighet och åtnjöt i hög grad Rikard III:s förtroende. T. torde af Rikard ha anlitats som redskap vid mordet på den unge Edvard V och dennes broder Rikard (troligen sommaren 1483; se E d v a r d, sp. 1382- 83). Han användes i militära uppdrag af Henrik VII, bl. a. som befälhafvare på slottet Guisnes. Enär han 1499 och 1501 inblandats i tronpretendenten Suffolks (se De la Po l e 5) flyktförsök, blef han som högförrädare dömd till döden. Före afrättningen bekände han sin andel i mordet på de ofvannämnde unge prinsarna. 2. An t ho ny,T., präst, f. 1552, d. omkr. 1610, studerade i Rom, prästvigdes där 1580, blef vid besök i England fängslad 1581 och 1586, utfäste sig efter låtsad öfvergång till protestantismen att spionera på engelska katoliker, men flydde kort därpå ur landet och tog sin reli^ionsändrinof till-