553 Tyrrell-Tyrtaios 554 baka. Återkommen 1587, skulle T. jan. 1588 offentligen tillkännage sin öfvergång till högkyrkan, men talade i stället i katolsk anda, fängslades då ånyo och höll omsider (dec. s. å.) sin utlofvade omvändelsepredikan som anglikansk prästman. T. fick 1595 bota med en tids fängelse för ett flyktförsök; sina sista år tillbragte han i Belgien, där han dog som katolik. Jfr Father Morris, "Troub-les of our catholic foref athers", 2:a serien (1875). 1-2. V.S-g. Tyrrell [ti;r01], George, engelsk katolsk "modernist", f. 1861 i Dublin, d. 1909 i Storrington, tillhörde en protestantisk familj, fick en strängt kyrklig anglikansk uppfostran, men fördes af But-lers "Analogy" till vissa tvifvel och öfvergick vid 18 års ålder till katolicismen. Han blef snart därpå i Italien jesuit. Newman och Thomas voro nu hans käraste läsning. En tid arbetade han som konservativ skolastiker och förvärfvade i Kom doktorsvärdigheten i skolastik. Men dennas intellek-tualism tedde sig på längden för den mystiskt lagde T. som all personlig fromhets död. Loyolas "andliga exercitier" visade honom då in i mystikens värld; och han ställde sitt skarpa förstånd, fina bildning och mästerliga framställningskonst i mystikens tjänst. Så skref han bl. a. Lex orandi or prayer and bred (1903), som blifvit modernisternas mest skattade uppbyggelsebok. Den åsyftade att försvara det katolska dogmat, men visade redan liksom Loisys "L'évangile et 1'église" påverkan af den moderna protestantiska bibel- och historiekritiken. Till konflikt med sin kyrka fördes T., när han i ett själavårdande bref sökte genom modernistisk omtydning af dogmat hindra den framstående engelske antropologen Mivart från att utträda ur kyrkan. Bref vet blef kändt och bl. a. utgifvet på italienska al Fogazzaro. Jesuitgeneralen Martin affordrade i jan. 1906 T. en förklaring. Då denne ej ville återkalla, uteslöts han ur orden och utgaf då själf med kommentar A much abused letter (1906). Sin inre katolska öfvertygelse svek han ej; när han blifvit suspenderad "a divinis" (från prästerlig tjänstgöring), kände han så starkt den kyrkliga hemlösheten, att han 1907 under förödmjukande form försonade sig med kyrkan. Han hade då nyss utgett sitt hufvudarbete, Through Scylla and Charybdis (1907), där han söker gå den gyllene katolska medelvägen mellan de båda dödsfarorna skolastiken och den nya liberala teologien. I verkligheten var han äfven häx modernistisk mystiker, med en viss anknytning till Eras-mus' reformkatolicism. Då kom i sept. 1907 den påfliga encyklikan "Pascendi" (se Pius X) med dödsdomen öfver alla former af modernism. T. kritiserade den skarpt i "The Times" och blef i okt. 1907 exkommunicerad. När belgiske kardinalen Mercier i sitt herdabref i fastan 1908 ytterligare angrep modernismen, skref T. mot honom sitt mest glänsande inlägg, Medicevalism (1908; fransk edition Suis-je catholique?, 1909), som blifvit de katolske modernisternas programbok. Sin ståndpunkt uttrycker han i orden: "Kyrkan har i uppdrag att lära det, som Kristus lärt, och ingenting mer; och att lära det så, som han har lärt och icke annorlunda". T. hade intellektuellt och religiöst växt ut öfver katolicismen; men han hade ock för mycket auktodtetsbehof lör att finna sig till rätta mod evangelisk personlighetsreligion. Så hoppades han på en reformerad katolicism, en "katolsk evangelisin", som framtidens religion. När döden snart befriade honom från hans svåra ställning, vägrade Rom honom kyrklig begrafning; men en fransk vän, abbé Brémont, påtog sig det oundvikliga kyrkliga straffet och läste vid graf ven de katolska bönerna. Postumt utgafs "T:s testamente" Christianity ät the Cross roads (1909). Af alla katolska modernister har T. väl varit den mest läste och älskade, liksom hans personlighet präglades af sällsynt ädelhet och djup Kristus-kärlek. - Litt.: N. Söderblom, "Religionsproblemet" (1910, kap. VIII, ingående analys af T:s tankevärld), och Miss D. Petre, "Autobiography and lif e of G. T" (1912; 1913 uppförd på index), samt den i art. Modernism anförda litt. Hj. H-t. Tyrrhener. Se Etrusker. Tyrrhenska hafvet, lat. Mare tyrrhēnum, it. Mar tirreno, Toskanska l. Etruskiska hafvet (lat. Mare tuscum), kallades redan af romarna den del af Medelhafvet, som ligger utmed Italiens västkust från Genua till Sicilien. Dock kallade man den vid kusten af Ligurien belägna delen, såsom ännu sker, Liguriska hafvet (lat. Sinus ligusticus, it. Mar ligure). Båda hafven sammanfattade romarna under det allmänna uttrycket Mare inferum. Högsta uppmätta djupet är 3,731 m. Tyrs. Se T hyr so s. Tyr§ [tyrj], Miroslav, skaparen af det slaviska idrottsväsendet (se S o kol), f. 1832, d. 1884, blef 1860 filos, doktor vid Prags universitet, bildade 1862 den första gymnastikföreningen och redigerade från 1871 till sin död tidskr. "Sokol". Han studerade ock den grekiska konsten, särskildt arkitekturen, och utnämndes 1884 till e. o. professor. Äfven i det politiska lifvet deltog han som medlem af den bömiska landtdagen och af österrikiska riksrådet. A-d J. Tyrsbo, kronopark i Kinda revir, östra öfver-jägmästardistriktet, Östergötlands län, har jämlikt k. br. 21 april 1899 och 14 mars 1903 bildats genom inköp helt eller delvis af hemmanen Sörbo, Näfverdal, Ingvastebo, Tyrsbo, Frillesbo och Ha-raldsbo i Nykils socken. Vidare har genom k. beslut 29 nov. 1906 kronoegendomen Skackebo tilllagts kronoparken. Areal 1,299 har (1915). 6-r. Tyrsus. Se T irso.^ Tyrtaeus. Se Tyrtaios. TyrtåVos (grek. Tygralo? och Tvgraios, lat. Tyrtäus), forngrekisk lyriker (elegiker), hvilken under 2:a messeniska kriget (685-668 f. Kr.) genom sina krigiska sånger eldade spartanernas mod och väckte till nytt lif det domnande medborgar-sinnet. En sägen berättar, att T. var af jonisk härkomst och att atenarna skickat honom till Sparta, då spartanerna hos dem anhöllo om undsättning. Möjligen har denna sägen sin grund däri, att han i Sparta infört elegien, som var en urspr, jonisk diktart, och begagnade sig af jonisk dialekt. Berättelsen att T. vax halt har man velat förklara som en allegorisk hänsyftning på det elegiska versmåttet (se D i s t i k o n), i hvilket en längre och en kortare vers äro parvis förenade. Mest berömd