- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
559-560

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska församlingen i Stockholm, Tyska församlingen l. Sankt Gertruds församling (ty. Die deutsche St. Gertruds-gemeinde in Stockholm) - Tyska haren, zool. Se Haren, sp. 1462, 1464 - Tyska Jura. Se Jura - Tyska kollegiet. Se Främlingskollegier, sp. 38 - Tyska kristendomssällskapet (ty. Deutsche christentumsgesellschaft) - Tyska kyrkan i Stockholm. Se Tyska församlingen i Stockholm - Tyska körfveln, bot. Se Anthriscus - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Norrköping (se Hedvigs församling) och Karlskrona (se d. o., sp. 1085). G--g N. Tyska haren, zool. Se Haren, sp. 1462, 1464. Tyska Jura. Se Jura. Tyska kollegiet. Se Främlingskollegier, sp. 38. Tyska kristendomssällskapet (ty. Deutsche christentumsgesellschaft) bildades 30 aug. 1780 i Basel genom Augsburgsdoktorn Johann Urlsperger (d. 1 dec. 1810) med syfte att främja enhet mellan alla lefvande och bibeltrogna kristna samt befästa och utbreda kristen tro och kristligt lif. Sitt mål sökte det vinna genom förpliktelse för hvarje dess medlem till kristlig vandel, genom att uppställa fasta lefnadsregler, anordna regelbundna sammankomster till uppbyggelse, genom omfattande korrespondens och spridning af äldre och nyare skrifter af bibeltroget innehåll. Vård om fattiga och sjuka, föräldralösa barn, missionsverksamhet, stöd åt evangeliska diasporaförsamlingar inom katolska länder, evangelisation inom katolska kyrkan, mission bland judar, turkar och hedningar voro programpunkter, som den ena efter den andra togos upp och gåfvo anledning till själfständiga sammanslutningar, sådana som Bibelsällskapet i Basel (1804), Baselmissionssällskapet (1815), anstalterna i Beuggen för vård om föräldralösa barn och utbildning af skollärare för de försummade (1820), föreningen Israels vänner (1831), föreningen för spridning af kristliga skrifter (1835), döfstumanstalten i Riehen (1838), Pilgrimsmissionen (1840), Diakonissanstalten i Riehen (1852), sällskapet för söndagens helighållande (1862) m. fl. -- Sällskapets handskrifna meddelanden, de s. k. "Protokollen", aflöstes 1783 af tryckta "Auszüge aus dem briefwechsel" och dessa 1786 af månadsskriften "Sammlungen für liebhaber christlicher wahrheit". Dessa och ännu mer sällskapets arkiv utgöra en rik skattkammare för kännedom om särskildt 1800-talets religiösa tidshistoria. -- Den personligt bärande kraften i sällskapets verksamhet var från 1801 Chr. Fr. Spittler (se denne), dess sekreterare till sin död (1867). -- Under utvecklingen har sällskapet småningom trädt i skuggan för sina många dottersammanslutningar. Dess kommitté, som kompletterar sig själf, stöder särskildt evangelisk diasporaverksamhet i Österrike. A. K. Tyska kyrkan i Stockholm. Se Tyska församlingen i Stockholm. Tyska körfveln, bot. Se Anthriscus. Tyska litteraturen. De hedniske germanerna sjöngo, enligt Tacitus, sånger om guden Tuisco och hans son Mannus samt stridssånger och gästabudssånger till hjältars pris. Den enda litterära kvarlefvan från denna tid äro de s. k. Merseburg-besvärjelserna (se d. o.). När germanerna skingrades genom folkvandringens stormar, gingo många sagoskatter förlorade. Den urspr. mytiska Siegfriedssagan öfvergick (antagligen på 600-talet) till hjältesaga, som lefde hela medeltiden igenom, hopväfd med sagorna om de gotiske konungarna Teoderik och Ermanarik (se Didrikssagan) samt Valsung-Niflungasagan. Den fornhögtyska diktningen sträcker sig från frankiska rikets bildning till medelhögtyskans uppkomst (400-talets slut--omkr. 1050). Fornhögtyska språket talades af franker, bajrare, schwaber, alemanner, burgunder och langobarder, medan lågtyska dialekter voro härskande i norra Tyskland. Tyska språket (se vidare d. o.) har af ålder egt hemortsrätt äfven i de österrikiska länderna och i Schweiz, hvilka länder lämnat många bidrag till Tysklands litteratur. Sedan folket kristnats, förföljde prästerna hvarje lämning af hedendom i sång och sägen, men gynnade latinet på det inhemska språkets bekostnad. Karl den store däremot lät bearbeta tyska språkläran och samla äldre folksägner, och hans föredöme följdes i flera kloster. Först sedan Tyskland skilts från det romaniserade Frankrike (genom fördraget i Verdun, 843), kunde nationella drag i litteraturen arbeta sig fram. Den allittererade Wessobrunner gebet, den äldsta kristna dikten på tyska, är nedskrifven strax efter 800. Allitterationen återfinnes äfven i den hedniska Hildebrandslied (se d. o.; omkr. 800), det af en bajersk skald diktade fragmentet Muspilli (en hednisk-kristlig skildring af världens undergång) och den naivt vackra evangelieharmonien Heliand (se d. o.; omkr. 830; på fornsachsiska). Mera ofolklig är Otfrids högtyska evangeliebok (868), i hvilken rimmet bröt igenom och besegrade allitterationsversen. I Ludwigslied (se d. o.; 881) behandlades Ludvig III:s seger öfver normanderna vid Saucourt. Sydländsk bildning tillfördes landet genom de väldiga striderna om Italiens besittning och mot påfvemakten; klassiska studier togo äfven ny fart i klosterskolorna, men därigenom endast vidgades klyftan mellan lärde och lekmän, och någon litterär uppodling af det tyska språket kom ej i fråga. Sagoämnena, äfven de inhemska, kläddes i latinsk språkdräkt, bl. a. Waltharius de Aquitania (en stridsfylld dikt af munken Ekkehart i S:t Gallen, d. 973), Ruodlieb (på rimmade latinska hexametrar, af munken Fromund i S:t Gallen) och nunnan Roswithas arbeten. Djursagan (se d. o.) behandlades under 900--1000-talen på latin af andlige kring Mosel och Haas, hvarvid satirisk-didaktiska anspelningar inlades. Däremot ljöd modersmålet i de af stadsbor och bönder sjungna folkvisorna. -- Den fornhögtyska tidens prosa är af största vikt för språkets historia, men af ringa litterärt värde. Notker Labeo (d. 1022) verkställde öfversättningar från bibeln, Aristoteles, Boëthius m. m. på ett utmärkt språk. Den medelhögtyska diktningen omfattar tiden 1050--1350; efter en öfvergångstid till omkr. 1180 vidtar 1180--1300 blomstringsperioden, en den tyska vitterhetens gyllene ålder, åt hvilken den af andliga skalder odlade lyriken (minnesång; se d. o.) och epiken skänkte prägeln. Hos dem framträda redan tydligt det tysk-nationella diktarlynnets drag: känsloinnerlighet, idealistiskt drömmeri och metafysiskt djupsinne. Korstågen vidgade tyskarnas synkrets och bragte dem i beröring med Orientens förfinade kultur; riddarväsendet gaf upphof åt romantiken (se d. o.), och tyskt språk kom åter till heders. Allitteration och assonans aflöstes alltmer af slutrimmet. I början förekommo mest andliga ämnen, i synnerhet dikter till den heliga Jungfruns ära och helgonlegender, med präster till författare. Den af hög ingifvelse burna Annolied (sista fjärdedelen af 1000-talet) är en legend

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free