- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
567-568

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tyska litteraturen 568 fantasistyrka skildrar haii i sina sorgespel det tålmodigt burna lidandet. Han införde femaktsdel-ningen och lät akterna sluta med körer, som sjöngos af allegoriska personer e. d. Ett gynnsammare intryck göra hans nationella lustspel. Till Opitz' skola höra vidare den förträfflige epigramdiktaren L o ga u (1604-55), som skarpt fördömde efterapningen af franskt språk och franska seder, och satirikern J. Kachel (1618- 69), medan Laurembergs (1590-1658) platttyska satirer innebära en opposition mot utifrån hämtade mönster. Mot tidens laster ifrade äfven J. M. Moscherosch (1601-69) i sina "drömsyner" (imitationer efter spanjoren Quevedo). - En krets Königsbergskalder diktade enkelt och sångbart; deras mest betydande förmåga var den trohjärtade S. Dach (1605-59), Opitz' lof-prisare, en vek, fromsint lyriker. - Den evangeliska psalmen upplefde denna tid ny blomstring, under hvilken den visserligen ej återfann Luthers storslagna stil, men gaf ett rikare uttryck åt det subjektiva troslifvet. Den representeras af H e e r-mann (1585-1647), Kin kart (1586-1649), Rist (1607-67), J. Franck (1618-77), S. Dach, Neumark (1621-81), P. G e r-hardt (1607-76), den förnämste efter Luther, och Schmolck (1672-1737). Hos de refor-merte framstår J. Neander (1650-80), inom den katolska bekännelsen den ädle Friedrich von S p e e (1591-1635) och den utomordentlige epigrammatiske lyrikern J. Scheffler (kallad Augelus Silesius; 1624-77), en af mystikernas ypperste. - I allt väsentligt besjälade af samma tendenser som Opitz' skola voro två grupper af författare, näml. Pegnitzorden (se d. o.) 1. Gekrönter blumenorden, och den s. k. andra schlesiska skolan. De förre, hvilkas hufvudmän voro G. Ph. Harsdörffer (1607-58), J. Kl a j (1616-56) och den hofsmickrande tillfällighetspoeten S. von Birken (1626-81), införde en vekligt känslosam herdepoesi och "målade" innehållet genom strofens själfva konturer (i form af pokal, orgel, riksäpple o. s. v.). På 1660-talet uppkom den andra schlesiska skolan, som följde italienska förebilder och ville förnöja fantasien genom färg- och klangrikedom, men hemföll åt motbjudande svulst. Man ville skildra passionerna, men undansköt de själsliga motiven för sinnliga sådana, hvarför grof lystnad blef ett kännemärke hos skolans alster. Stiftare voro de på sin tid ofantligt uppburne Hofmanns-waldau (1617-79), som i sin galanta lyrik efter italienskt (Guarini och Marini) och franskt (les précieuses) föredöme besjöng "gjorda" känslor, införde heroiden samt utbredde smaken för sonett och madrigal, och den retoriske L o h e n-stein (1635-83), hvilken i sina dramer åstadkom det yttersta af gräslighet, högtrafvande onatur och anstötlighet. - Ph. von Zesen (1619- 89), stiftare af Deutschgesinnte genossenschaft i Hamburg, egde fruktbar fantasi och utmärktes af en puristisk sträfvan att bilda nya inhemska ord i de utländskas ställe. Han införde den heroiskt galanta romanen i Tyskland. Chr. W e i s e (1642-1708) sökte med sina skoldramer, berättelser och hurtiga visor införa en okonstlad ton och motverka svulsten, men blef vanligen platt och hvardaglig. Imitationen af f ra ask-klassiska mönster invigdes af C a ni t z (1654-99), som skref visor, satirer, epistlar och tillfällighetsdikter. Ett gry till en stor lyriker fanns hos den i förtid brutne Chr. Gtinther (1695-1723), i hvars dikter känslan är sann och verkligt upplefvad; påverkan från folkvisan var af betydelse för hans framställning. - Romanen räknar sin egentliga uppkomst från detta skede. Man öfversatte och efterbildade m:lie Scudérys franska hjälte- och kärleksromaner samt spanska riddar- och herde-romaner med en afskräckande bredd i framställningssättet. Omtycktast blefvo Zesen, Andreas Heinrich Buchholtz (1607-71), hertig Anton Ulrik af Braunschweig (1633-1714), Ziegler (1663-96; "Asiatische Banise"), Lo-henstein ("Arminius") och Grimmelshau-sen (d. 1676), hvars ännu läsvärda äfventyrs-roman "Simplicissimus" med åskådlig realism och lefvande humor, uppriktig religiositet och hänsynslös sanning skildrar det arma tyska folkets lif under den långa krigstidens fruktansvärda hem-sökelser och ödeläggelser. Mot periodens slut upp-döko robinsonader (se d. o.). - Efter westfaliska freden reste folkdramat sig ånyo, i form af "haupt-und staatsactionen" (se d. o.) efter de förut nämnde engelske komedianternas mönster. Pjäserna trycktes icke, och detaljerna öfverlätos åt skådespelarens improvisation. Ämnena togos mest från antikens historia och saga, och "Hanswurst" blef en stående figur. Dessutom diktades "wirthschaften" (motsvarande Stiernhielms "baletter" och "upptåg"). I början af 1700-talet hade nästan hvarje större stad sin stående teater. Skådespelarna voro en djupt föraktad klass, fördömd af kyrkans män. - Prosan skrefs i invecklade latinska perioder och med klumpiga försök till "galanta" franska talesätt, utan öra för välljud och satsernas rytm. Den världsliga vältaligheten var inskränkt till skrufvade, underdåniga loftal. Predikan var torr och smaklös, och häfdateckningens stil sjönk mycket. Framstående andliga talare voro dock den liflige och humoristiske J. B. Schuppius (1610 -61) i Hamburg samt Ulr. Megerle, som kapucin-munk kallad Abraham a Sancta Clara (1644-1709), hvars med ordlekar späckade naturliga vältalighet ofta slog öfver i det burleska. S er i ver (1629-93), med sina vidtkända parabler ("Själaskatt"), samt pietismens upphofs-män, Sp e ner (1635-1705) och F ra n eke (1663-1727), väckte hos folket religiösa känslor, som kraf de varmare litterära uttryck. Det är också från pietismens fromma församlingssång (i t. ex. "Freylinghausensches gesangbuch", 1704), som den viktigaste förnyelsekällan för den tyska poesien rann upp. Den store tänkaren L e i b n i z (1646- 1716) skref mera sällan på tyska, men utöfvade likväl ett icke ringa inflytande genom sin mångsidiga lärda verksamhet. Han var i mycket en förkunnare af upplysningstidens åskådning, som han gaf idealistisk och spekulativ grundval. Utgifvare af tidskrifter i modern anda med anfall på ortodoxi och stelnadt formelväsen, var Thomasius (1655-1728) en utmärkt kämpe för andligt framåtskridande samt skaffade modersmålet afgjordt insteg i den vetenskapliga framställningen, och filosofen Wolf (1679-1754), "tyskarnas lärare", som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free