- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
569-570

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tyska litteraturen 570 med torr, abstrakt schematism populariserade leib-nizska tankar, utvecklade detsamma till klarhet och bestämdhet i uttrycken. Morhof (1639- 91) gjorde de första försöken i litteraturhistorien. Under 1700-talets tidigare årtionden trängde den franska klassicismen och rationalismen in i Tyskland, först vid hofven, men småningom äfven vid universiteten, af hvilka Leipzig i detta hänseende gick i spetsen, och denna stad vardt därför medelpunkten för vitterhet och bokhandel. Uppfostrad i wolfiansk filosofi, verkade från 1730-talets början G ött sch ed (1700-66) i sina litteraturtidningar och poetiker som en regelstiftare och reformator, fortsättande Opitz' verk. Han satte poesiens väsen i förståndsklarhet och korrekthet efter de franska mönstren, nedgjorde andra schle-siska skolans missbruk, rensade med filologisk skicklighet tyska språket från utländska ord och dialektal söndring samt bragte det till heders i högre kretsar. Viktigast var hans höjning af skådebanans repertoar; han förjagade "Hanswurst" och införde det regelmässiga franska dramat; väsentligen genom öfversättningar skapades en spellista, för hvilken en bildad publik kunde ha intresse. Han understöddes härvid verksamt af sin hustru ("die Gottschedin"), som i lustspel skildrade de lägre ståndens lif. Gottscheds estetiska uppfattning var emellertid ytterst ensidig och trång; en likaledes ensidig smakriktning af delvis annat skaplynne råkade därför (1740-55) i häftig polemik mot honom, nämligen den, som förfäktades af de båda schweizarna B o d m e r (1698-1783) och Breitinger (1701-74). Dessa voro visserligen också lärjungar till fransmännen, men hade tagit starka intryck äfven af den engelska litteraturen. Särskildt Milton kom att spela en hufvud-roll vid den tyska litteraturens utveckling, och Bodmers propaganda för denne vardt epokgörande, och hans verksamhet för att återväcka intresset för den forntyska diktningen var likaledes af den största vikt. Den orimmade versen kom till heders, och en naturskildring på vers, som urartade tUl ett måleri i ord, bragte nya och betydande uppslag. Till att bryta nya banor bidrogo K. Fr. Drollinger (1688-1742), en odediktare med Davids psalmer och Pindaros till mönster, B r o c k e s (1680-1747), som med engelska förebilder skref naturskildringar och naturbetraktelser, och den store fysiologen A. von Haller (1708 -77), som besjöng alpvärlden med varm känsla och storslagenhet och med förrousseauisk kärlek till naturlifvet prisade de ofördärfvade sederna hos den enkla landtbefolkningen. Äfven tankerika oden och lärodikter samt kraftfulla satirer flöto ur hans penna. Hamburgaren Hagedorn (1708 -54) gaf språket sirligt behag i sina efter franska förebilder diktade fabler och poetiska berättelser samt prisade i sällskapsvisor horatianskt lefnads-glädjen och vinet. En krets unga författare, som stundom förenas under benämningen sachsiska skolan, framträdde på 1740-talet och ådagalade, hvilken formell talang som blifvit allmänegendom. Af betydelse som dramatiker bland dem var J. El. Schlegel (1719-49), som skref lustspel och sorgespel med motiv ur tyska och danska historien och i sina kritiker ledde uppmärksamheten på Shakspere, af hvilken den första öfversättningen tryckts 1741. Ra be ner (1714 -71) lämnade mycket populära, kälkborgBrligt försiktiga och godmodiga prosasatirer, matematikern K as t ner (1719-1800) skarpa epigram och J. A. Grämer (1723-88) andliga oden utan synnerlig lyftning. Z a c h a r i ä (1726-77) införde den komiska hjältedikten. Berömdast och inflytelserikast var den fromme och älskvärde G e 1-lert (1715-69), som diktade fabler och religiösa visor samt i rörande lustspel aftecknade borgarklassens lif. Långt utanför Tysklands gränser lästes och beundrades den sentimentale G e s s n e r (1730-88), hvars herdeidyller på prosa representera ett tårmängdt, omättligt natursvärmeri. - I Halle fanns en från Hagedorn utgående diktar-krets, "anakreontikerna", hvilka i orimmade kvä-den prisade lefnadsnjutningen och bildade en motvikt mot den efter Youngs föredöme melankoliskt fromlande natt- och dödspoesien. Deras hufvud-man, Gleim (1719-1803), författade dessutom herdedikter, visor i gatusångarton, lärodikter, fabler och preussiska krigssånger. Af de trogne anakreontikerna Uz (1720-96) och Goetz (1721- 81) lyckades den förre väl i odet. - En grupp diktare, som gärna besjöngo Fredrik den store, utgjordes af E. von Kleist (1715-59), "vårens sångare", hvars lyriska, beskrifvande och berättande dikter vittna om en äkta skaldenatur, Kam l er (1725-98), mästare i glatt diktion och pompöst patriotisk odediktare, samt naturskaldinnan Anna Luise Karsch (1722-91). En ny blomstringsperiod, den tyska litteraturens andra stora tidehvarf, tog sin början vid 1700-talets midt. En verkligt ny anda i dikten ingöt K l o p-stock (1724-1803), som i sina antikiserande oden och sitt epos "Messias" kom med stora, ursprungliga känslor och en siares hänförda allvar, till kontrast mot tidens imitationslust, dess kvickhetslekar och nyktra förståndighet. Han gaf diktningen nationell karaktär, skapade ett djärft, kraftfullt, lefvande skaldespråk och gjorde hexametern till en versform på modet. Han vardt genom sin hänförelse och sin tons storslagenhet alla de un^es förebild. Genom Gerstenbergs (1737-1823) föredöme eggades Klopstock att uppmärksamma den nordisk-germanska fornåldern, och den nordiska mytologien blef därigenom ett nytt formellt element i den tyska poesien, som snart kom att vinna äfven nya motiv från den nordiska forntiden. En motvikt till Klopstock bildade Wieland (1733-1813), i det han på prosa och vers behandlade glada ämnen med lätt behag och älskvärd ironi. Han sammansmälte en rokokoaktig antikbeundran med fransk lättlynthet och upplysningsanda, som roade sig med att satirisera den tyska kälkborgerligheten och med skälmsk, gratiös stil hängaf sig åt skildringen af lefnadsnjutning och lifvets behag. För den lättare, rimmade versen var han en förfinare och omska-pare. Smidig och mångsidigt mottaglig, gjorde Wieland viktiga insatser på flera områden: han öfversatte Shakspere, Lukianos och Cicero; han diktade i Ariostos stil romantiska epos med medeltidsämnen och påverkade i hög grad de bildade klassernas åskådningssätt. Under hans händer utvecklades prosans smidighet ofantligt, och han romanon till ön framställning af själslif

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free