- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
571-572

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

571 Tyska litteraturer) 572 och bildningssträivan. Hans efterföljare B i u-m a u e r och T h ti m m e l diktad* tra?estier. - De klassiska studierna ny gestaltades genom konsthistoriens skapare, Winckelmann (1717-68), som framkallade en lefvande uppfattning af antiken, och filologen Heyne (1729-1812). Jämte Klopstock och Wieland framstår som grundläggaren af den nya litteraturepoken Lessing (1729 -81), ett af de klaraste hufvud och en af de ädlaste sanningssökare, som funnits, och som i hela sin verksamhet leddes af ett flammande patos för forskningens frihet. Han öfvade sin befriande och skapande kritik på dramatiken, estetiken, teologien och arkeologien, utdanade en mönstergill nytysk prosa, bröt pseudoklassicitetens och efterhärmnin-gens välde och uppvisade den väsentliga stilskillnaden mellan de olika sköna konsterna samt att poesien ej är ett måleri i ord och icke har nyttig-hetsändamål. Genom sin egen dramatiska alstring lyfte han det tyska dramat högst väsentligt, införde det borgerliga sorgespelet, åstadkom ett typiskt verk inom det nationella lustspelet och ett upphöjdt didaktisk-humant skådespel samt skaffade såväl den femfotade jamben som prosan burskap i dialogen. Till Lessings litterära krets hörde C h. F. Weisse (1726-1804), författare till lustspel och sångspel och en framgångsrik skriftställare för barn, Ch. Fr. Nicolai (1733-1811), som under en oförtröttad fejd mot bigotteriet inlade stora förtjänster om den deistiska upplysningen, men slutade som en inskränkt rationalistisk litteraturdespot, och den humane tänkaren M. M e n-delssohn (1729-86). Med dessa författare vardt Berlin en af den tyska litteraturens hufvud-orter, och den af Fredrik den stores energi och hjältemod framkallade nationella stämningen gjorde sig gällande både i den nya vitterheten och i den patriotiska historieskrifning, som nu uppstod. Bland den s. k. populärfilosofiens öfriga bärare märkas S p a l d i n g, Abbt, Garve och Eberhard. Denna filosofi bidrog till att ge moralen en af dogmerna oberoende grundval och lyfta intresset öfver de teologiska tvisterna. Iselin (1728 -82) grundlade historiens filosofi, B a u m g a r-t e n (1714-62) estetiken som själfständig vetenskap ; M ös er (1720-94) var en ypperlig historiker och skriftställare för folket, Sulzer (1720 -79) en flitig estetiker i Breitingers anda. Af andra prosaister med rötter i upplysningstidehvarf-vets åskådning kunna nämnas den lysande kvicke aforistikern Lichtenberg (1742-99), den formlöse, idérike humoristen Hippel (1741-96), den moraliserande friherren A. von K n i g g e (1752-96), den uppfostrande romanförfattaren Engel (1741-1802) och populärfilosofen Garve (1742-98). Pedagogiken vann ett utomordentligt uppsving genom de tre store lärarna B a se do w (1723-90), Campe (1746-1818) och Pesta-lozzi (1746-1827). Liksom Wieland kompletterade Klopstock, ut-fylles Lessings reformatoriska gärning af H e r-der (1744-1803), som för den litterära utvecklingen fr. o. m. 1770-talet gaf de allra rikaste impulserna. Lessing, h. o. h. upplysningens man, utförde ett mäktigt arbete som teoretiker och tänkare, Herder gaf nya uppslag af den största räckvidd. Under studieåren påve.rkadas hnn af Kant. Rousseau och den originelle, genialiske H a m a n u (1730-88), som i aforistisk, starkt mystisk form påyrkade religiös tro och folklig ursprunglighet, okonventionell, ytterlig individualism. Herder utvecklade med eldig, medryckande entusiasm poesiens och originalitetens begrepp och gaf med universellt intresse för första gången från historisk synpunkt en allsidig teckning af de litterära företeelserna inom olika tider och folk. Han ref ned skiljeväggen mellan lärd och folklig diktning och återgaf i lefvande omdiktning en mängd diktarter af skilda typiska slag. Han sträfvade att åstadkomma en kulturens världshistoria, en historiens filosofi, hvarvid han besjälades af ett humanitetsideal, ett uppfostrarintresse, som först och främst ville förstå de skilda kulturerna och sedan på grundvalen af denna kunskap bygga det framtida utvecklingsarbetet. Herder kom att omedelbart ingripa i den tyska litteraturens historia genom att leda ungdomen ut ur konventionalismerna och ge den längtan efter natur och ursprunglighet. Närmast upptogos hans idéer af den grupp författare, som kallas die stilrmer und dränger (se Sturm-und-drang). Deras patos är individualistiskt ; de trotsade alla regler, kraf de återgång till naturen, dyrkade blindt snillet, begärde känslans, lidelsens frihet och kritiserade våldsamt samhälle och all social konvention. Deras konstform var framför allt skådespelet, där de med Shakspere som läromästare hängåfvo sig åt våldsam naturalism och utmanande retorik, nästan alltid med sensationella ämnen och en ung trotsig kraftnatur som den centrala figuren. Den unge Goethe var först den ledande inom gruppen; kring honom flockade sig fragmentariska genier, såsom den vilje-kraftigo Fr. M. Kl i n ger (1752-1831), den hänsynslöse H. L. W agn er (1747-79), den nervsjuke lyrikern J. Lenz (1751-92), konstnärsskildraren Heinse (1749-1803) och den uppslagsrike målaren Fr. Muller (1749-1825). Nära dessa stod den olycklige S c h u b a r t (1739 -91), som i ursprungliga, lidelsefulla dikter bekämpade småfurstetyranniet. En annan grupp bildade der Hain (se G ö t-tinger dichterbund), hvars medlemmar anslöto si? till Klopstock och ifrade för det nationella, med forntysk dygd och tapperhet som ideal; de äro frihetssvärmande och skapa äfven äkta folkliga diktverk. Betydelsefullast af Hainbröderna och de med dem befryndade voro J. H. V oss (1751-1826), som gaf en klassisk tolkning af Homeros och nyskapade en äkta tysk allmogeidyll; bröderna Kr. Stolberg (1748-1821) och Fr. L. Stolberg (1750-1819), diktare i eldig fosterländsk anda, den vemodsfulle lyrikern L. Hölty (1748-76), den känslosamme M. Miller (1750-1814), visdiktaren C h. A. O v e r-beck (1755-1821), folkfödattaren M. C l a u-d i u s (1740-1815), hvars mycket spridda tidskrift "Der Wandsbecker bote" hade det största inflytande på massan af läsare, J. A. Leisewitz (1752-1806), kretsens ende dramatiker, och icke minst B ii r g e r (1747-94), med hvilken balladen återföddes och i hvars lidelsefulla, oharmoniska, aldrig konstnärligt tuktade, men kraftigt originala alstring tendenserna från "der Hain" och "Sturm-und-drang" kunna sägas förenas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free